onsdag, maj 25, 2016

BOTNS Bingo 2016

Min bricka i år är perfekt! J visade nämligen hur man plockar bort kategorier och får en bricka utan tråkiga upprepningar från föregående bingoår.


Jag har tänkt försöka fylla den med böcker från min TBR-hylla i så stor utsträckning som möjligt. 30 maj får man börja. Precis som förra året finns det en FB-grupp där man kan få tips, råd stöd och hjälp. (Säg till om du vill vara med, den är sluten.)

torsdag, maj 19, 2016

Hiss- och dissvecka på Kulturkollo

Och veckans utmaning består i att
1. Berätta om den bästa kulturupplevelse jag har haft under det senaste året
2. Berätta om den sämsta kulturupplevelse jag har haft under det senaste året

1. Mitt senaste års kulturupplevelser har några gånger varit helt magiska! Jag har lyssnat på Suzanne Brøgger på Louisiana Literature, diskuterat Färjan med min bokklubb, med Mats Strandberg som gäst, lyssnat på Jeanette Winterson prata om Shakespeare, vandrat i Virginia Woolfs fotspår i Richmond, sett en utställning med Star Wars-kostymer i NY.

Alla kommer väldigt högt upp, men jag tror att det häftigaste jag gjorde var att ta med min tonåring och se David Dencik i Idioten på Dramaten. Jag är väldigt (på gränsen till för mycket) förtjust i David Dencik och han var fantastiskt bra. Det var också jättekul att få med tonåringen och prata och analysera hus/scen/rekvisita/skådespelare/meningen med pjäsen med honom.

Och då har jag inte ens nämnt alla underbara läsupplevelser.

2. Jag måste ha förträngt saker, för inte kan jag bara haft bra kulturupplevelser under ett år? Jag frågade J och han påminde om det här (OBS! Låt ingen skugga falla på Atwood nu, hon var MYCKET bra):

Lång rant om Int.förf.scen med M.A.:

Tråkigt nog var det här en av de sämre författarintervjuer jag har varit på, intervjuaren verkade dåligt påläst och rent oförskämd när de pratade om konstprojektet Future Library som Atwood är den första författaren att skriva en text till. Han undrade varför hon gick med på att göra det, hon undrade om han skulle säga nej, han sa att det var för dålig payoff och här uppfattade hon inte vad han sa, men när hon bad honom upprepa, sa han ingenting, bara lät henne svara ändå. Han verkade tycka att det var ett meningslöst projekt helt och hållet. Sedan var övergångarna klumpiga, vilket han i och för sig själv sa vid tillfälle och det var svårt att förstå vad han egentligen ville fråga om. Flera gånger sa hon också saker som inbjöd till följdfrågor, varpå det blev helt tyst (exempel: Margaret säger något i stil med "religioner som utger sig för att vara kristendom" och syftar uppenbarligen på religioner aktiva i världen idag och intervjuaren säger ingenting. Överhuvudtaget kändes intervjuaren lite nedlåtande: religion är inget att ha, de nya människorna i Oryx & Crake är meningslösa. Och jag håller med honom, de människorna verkar meningslösa, men varför inte diskutera det då? Varför tycker vi att människor som inte kan känna t.ex svartsjuka, saknar något viktigt? Vad innebär det att vara människa om det inte finns intellektuell utveckling. Om människan inte bygger saker? Istället skulle vi skratta åt att de nya människorna med penis hade blå penis. Och varför inte fler frågor om hennes uppenbara språkintresse? Hon visste att vi hade ett speciellt ord för purring, spinna, och hon försökte säga andra ord på svenska (bl.a. mitt namn tre gånger, vid signeringen), hur många språk talar hon t.ex.? Hon verkar ha läst in sig på ca alla religioner och skapelsemyter, vad tror hon på? Det är mycket gud, skapelsen och fallet från Edens lustgård i The Year of the Flood och också mycket vetenskap, men samtidigt verkar kollisionen inte ligga mellan religion och vetenskap, utan mer att så fort människan föll så blev allt fel och det är människan som förstör, inte gud, inte vetenskapen. Och de stora företagen är djävulen. Tror hon att människan i grunden är ond, eller bara korkad? Jag kan säga att det kändes helt fel att gå på Starbucks (Happicuppa) inför det här eventet och mitt uppe i läsningen av TYotF.
Det kanske var så, som någon har skrivit nånstans, att intervjuaren var väldigt nervös, det är extra jobbigt att intervjua någon på ett språk som inte är ens modersmål och det stämmer såklart. Jag skulle inte försätta mig i den situationen. Men man kan säga nej. Eller läsa in sig på författarskapet. Eller låta publiken ställa frågor. Intervjuaren har skrivit en bok om författarsamtal och intervjuat flera andra stora författare, så den här intervjun kanske var en engångsgrej.

Margaret Atwood var smart, artikulerad och väldigt rolig. Och jag ska läsa novellsamlingen Stone Mattress: Nine Tales så fort jag bara får tid.

Den här texten klippte jag ur mitt eget inlägg.

onsdag, maj 11, 2016

100 hemskaste

Ca nu kommer Helena Dahlgrens nya bok 100 hemskaste ut på Modernista. Det är en omarbetning av 100 blogginlägg om hemskheter från hennes blogg Dark Places, så även om man läser bloggen, vilket man ju gör, så ska man läsa boken!
Här finns mer information om allt hemskt med Helena ("hemskt" i betydelsen "briljant").


onsdag, april 13, 2016

Bokpoddar

Jag gillar poddar, men blir vansinnig på när folk som har poddar tror att de kan nåt som de absolut inte kan och sedan sprider vidare denna felinformation utan för att en sekund tvivla på att de har rätt. Jag har också svårt att lyssna på vissa röster och sätt att prata (ljud, en norrländsk dialekt som gör mig ledsen, fnitter (utan anledning) osv.). Jag har alltså rätt höga krav, som kanske är helt orimliga, men vem som helst kan faktiskt inte prata i en podd, lika lite som att vem som helst inte kan prata i radio. Mmm, radioröster ... Därför är det bäst för mig att lyssna på poddar som behandlar ett ämne, som poddpratarna har spetskompetens i och vars röster är neutrala, i sämsta fall, och lena silkestämmor, i bästa fall.
Till min stora glädje så är Romancepodden otroligt njutbar, lärorik* och rolig och man måste inte ha läst en massa romance för att det ska vara kul gissar jag, men det är nog ännu roligare om en faktiskt har det (som jag har).
Ett eget rum kan man såklart också lyssna på utan att ha läst böckerna de talar om och det gör jag, för jag vill hellre lyssna på Marcus, Tuva och Helena och inget fatta, än att inte lyssna på dem alls. Men det har såklart ett mervärde att ha läst böckerna också.
Både när jag lyssnar på Romancepodden och Ett eget rum brukar jag vilja delta i samtalet och tack och lov då inte för att rätta dem (alltså, det försvinner ju aldrig helt, det här draget), utan för att de är så smarta och säger smarta saker som jag vill hålla med om, eller fråga mer om.
Min bokhylla kräver inga direkta förberedelser, den är bara rolig. Inte så mycket analys, utan mer bara tips och förslag, men det är nog så värdefullt.
Det finns länkar till poddarnas webbplatser till höger.




*Duchy uttalas dock inte /duːˈʃiː/på engelska, det uttalas/ˈdʌtʃ.i/, precis som Julia säger.

måndag, april 04, 2016

Poesi

How to Take Off a Sari

Läs inte bara, lyssna också!

tisdag, mars 22, 2016

Passion

Kulturkollos tema den här veckan är passion och utmaningen är att berätta om sin egen passion. Att en av mina passioner är böcker och läsning vet ju alla (köpte precis en språkbok som bl.a handlar om "ju" - hoppas den bekräftar att "ju" är ett ord som ska användas i alla meningar).
Jag har fler passioner och en av dem är spel (inte casinospel, avskyr alla former av pengaspel). När vi var små spelade vi väldigt mycket brädspel, jag och mina kusiner. Cluedo, Monopol, Finansspelet, Geni och rätt mycket kort också. Kort spelade vi också på högstadiet, fyrmanswhist och plump. Jag har till och med spelat bridge en period, gått kurs och allt. När jag var i sena tonåren kom de första NES-spelen/konsolerna till uthyrning och jag upptäckte att jag gillade Super Mario en hel del. På den här tiden, förr i tiden, hade man ju inte datorer hemma oftast så efter flytten till Uppsala spelade jag itne särskilt mycket alls, mest schack med underliga pojkar i Flogsta och Kantorn. Sen träffade jag J och han hade minsann en Mac, med Risk och lite senare upptäckte vi Sid Meyer's Civilization och efter det fick jag låna Villfarelsers Daggerfall. När jag pluggade i Guildford hade jag en NES-emulator på min bärbara dator och när jag inte läste Pratchett spelade jag Super Mario 3 och Zelda Ocarina of Time, igen och igen. Med barnen kom Wii och Nintendo och ännu mera Super Mario och Zelda.
För 7 år sen, på hösten 2009, började jag spela WoW, World of Warcraft, och nuförti'n är det mest det jag spelar (OK, lite Super Mario på DS:et och Mario Kart med barnen och en del brädspel, jag fick Firefly i julklapp och det rekommenderar jag verkligen).

Men, WoW då. Jag är GM (guildmaster) i ett guild på KT (Kul Tiras). Jag och min kompis Anna turas om att leda ett socialt* guild med 18-årsgräns. Vi tillåter inget drama (utom det vi skapar själva) och ingen elitism. Vi heter Mass Ress Inc (Mass Resurrection incoming, för den spellen (trollformeln, i brist på bättre ord) har underlättat enormt för oss när vi har spelat, för vi dör en del. Vår äldsta medlem är nånstans runt 60 och vår yngsta är 19 (hen har varit med i 5 år, men sa aldrig nåt när vi pratade irl för att inte avslöja sin ålder med sin röst. Jag och Anna visste tidigt om hur ung hen var, men eftersom hen är en av våra bästa och trevligaste spelare lät vi det vara. Nu går hen på universitetet och har en spelpaus och vi saknar hen väldigt.)

Ibland har vi haft ett raidteam (minst 10 personer) ibland två. Nu när man kan vara upp till 25 personer i ett team, så har vi bara ett och när vi kommer iväg är vi minst 10 stycken ibland 20. Vi har spelare från Norge, England, Irland, Skottland, Sverige, Danmark och Holland och vi ses inte bara online, vi ses IRL (in real life) när vi kan. Anna och jag ses ca varje fredag eftersom vi är grannar. Det är ju så i rätt många MMORPG**-spel att det inte går att spela utan att man pratar i realtid, så därför använder vi program så att alla kan prata med varandra, eller åtminstone lyssna. Det är inget krav att prata eftersom inte alla känner sig bekväma med att prata engelska, men man måste kunna lyssna när raidledaren går igenom taktik och också snabbt kunna få information under spelets gång om man till exempel får en spell kastad på sig och ska springa åt ett visst håll. (Det är inte ovanligt i andra guilder att folk pratar hela tiden medan de spelar, men hos oss sker det mest i gc (guildchatten), där man skriver det man vill säga.) När vi raidar har vi paus för att folk ska lägga sina barn. Vårt raidteam består nästan till hälften av kvinnor och vi har också många par som spelar med oss. (Det finns en del riktigt fantastiska spelare som inte kan fortsätta raida när de får barn eftersom deras raidteam är elitist jerks.)

Jag raidar med Temata (Tem) en lvl 100 nelf sp (night elf shadow priest), jag är inte särskilt bra, men jag är inte heller särskilt dålig. Min main (den toon (figur) jag spelar i första hand) är Clunes en human retri/holypala (retribution/holy paladin). Retribution betyder att hon mest slåss (dps) och holy att hon helar. Hon är retri i PvE** och holy i PvP**.

*Social här betyder att man inte måste raida för att var med, man får fortfarande vara asocial och tystlåten, men en trevlig del av WoW är att man faktiskt inte är så ensam när man spelar, det är oftast en eller två eller flera andra inne och spelar samtidigt som småpratar i guildchatten.
**Massively multi-player online role-playing game. Det går att hoppa över role-playing-delen, det gör vi.
***PvE=Player vs environment, dvs, jag kan springa runt för mig själv hur mycket jag vill och aldrig interagera med en annan människa, men ändå få rätt mycket gjort.
PvP=Player vs Player, det finns två fraktioner i WoW Horde och Alliance. När jag spelar PvP spelar jag ihop med andra levande Alliance-spelare mot andra levande Horde-spelare. Det gör jag sällan, mest för achies (achievements, ett slags poängsystem där belöningen i bästa fall är ens guildies beundran eller avund). Ofta när man spelar pvp känner man inte de andra spelarna och då kan stämningen snabbt bli tråkig och abusive. Som tur är finns det gott om vettiga människor också, så det går sällan överstyr. Det går att rapportera språk och beteenden, men oftast räcker det att en lugnare spelare säger ifrån.

Det är framförallt andra spelare som gör det så viktigt att en har uppsikt på sina barn när de spelar. Mina spelar båda två, men till en början var det mycket begränsat vad de fick göra, t.ex. har vi ett eget guild ihop som bara familjen är med i. De fick inte köa till dungeons (när man spelar med 4 slumpmässigt utvalda spelare) utan att jag var med och de fick (får) inte prata med folk de inte känner utan att jag får kolla; de ropar t.ex. oftast in mig om någon börjar prata med dem. Det finns chattprogram som sparar konversationer, så det är inte särskilt svårt att ha koll som förälder.

fredag, mars 18, 2016

Smitten Kitchen

Det finns en länk till Smitten Kitchens blogg här till höger och den är klart läsvärd och användbar. Och när hon gav ut en fysisk kokbok - The Smitten Kitchen Cookbook - recipes and wisdom from an obsessive home cook, så kunde jag såklart inte låta bli att köpa den. Jag gillar kokböcker med personlig ton och jag älskar att kunna läsa dem som helt vanliga böcker. Jag tror att jag hittade till Smitten Kitchen för många år sen när jag letade recept på kolasås och så blev jag kvar för hon lagar precis allting. Hon bakar, bröd och kakor, lagar vegetarisk, vegansk och köttmat och blandar helt fantastiska drinkar. Dessutom lagar hon saker jag verkligen vill testa att göra själv, som blintzes och challah-bröd som verkar svårt , men eftersom hon gör allting i ett pyttelitet nyc-kök så kan jag också (i teorin, hittills har jag inte vågat mig på brödet ...).


Mitt favoritrecept från hennes bok är ett kakrecept - brownie roll-out cookies - helt vanliga kakor, inget märkvärdigt alls, men de är fantastiskt goda.



Och alldeles utmärkt tillbehör till en kopp te och en bra bok.