torsdag, september 21, 2017

Huset på Saint Pauls väg


Söt liten sorglig bok om hur det känns att sitta vid dödsbädden/sjukdomsbädden bredvid sina föräldrar. Trots att den är väldigt kort (94 sidor i min utgåva) tog den rätt lång tid att läsa för mig, för jag gjorde flera pauser för att fundera över liknande minnesbilder jag har från mina mor-och farföräldrar och hur det var när de dog och vilka minnen som fanns kvar hos dem och vilka som finns kvar hos mig och, kanske mest av allt, vilka minnen som dör med dem. Jag kryssade den på bitterljuv på höstbingon, eftersom den faktiskt inte är sorglig rakt igenom, trots att den mest handlar om död, elände och sjukdom. Jag tycker det är fint att Lise Tremblay (jag uppfattar boken som rätt så självbiografisk) är med sin far under hans sista dagar på hospicet och också att hon, trots sin stora motvilja, försöker hjälpa sin mor så gått det nu går, i hennes sjukdom, fast den gjort hela familjen så illa i så många år. Jag tror också på exil som lösning på många problem, inte minst för sin egen sinnesfrids skull när det inte går att fixa andras problem, men jag tycker också om att hon kombinerar exilen med återbesök och ett samarbete med syskonen, för det ger en känsla av försoning. Boken hade kunnat vara genombitter, men det hade antagligen inte varit hela sanningen och texten känns ärlig utan att vara utlämnande. Tremblay tecknar också mycket levande, snabba porträtt av föräldrarna under deras uppväxt, både känslorna och särskilt de fysiska företeelserna (stickspånshuset, hunden med ögat). Jag gillar den.

torsdag, september 14, 2017

Den hvide rose

På mitt enda Köpenhamnsbesök i somras köpte jag Olga Ravns Den hvide rose och fram till nu har jag bara bläddrat lite i den. Eftersom den passade perfekt in på kryssets "En rosa bok" (tur att jag inte fick tag på det mintgröneturkosa omslaget) så satte jag mig nu på morgonen och läste ut den. Det är en ovanligt tjock diktsamling, flera hundra sidor, men varje dikt, eller strof eftersom jag läste den som en dikt (jag vet inte vad som är rätt), är bara fem rader på varannan sida (ibland på båda sidor av ett blad) och ganska mycket är upprepningar, går den rätt snabbt att läsa. Den är inte lika lätt att förstå dock, så jag kommer nog att läsa den igen, inte minst för att språket är så läsvänligt och jag verkligen gillar upprepningarna, då det ger nästan en meditativ känsla. Jag gillar också språket, det är enkelt och lätt att förstå, men beskriver inte nödvändigtvis det man tror. Naturbeskrivningarna är vackra och färgrika, men samtidigt handlar texten om någon som ska dö, som är sjuk; om detta är en person eller en kärlek, vet jag inte. Jag gillar mer tanken på att det är en kärlek som dör än att det är en person. Jag älskade användningen av rosen och de bilder som skapades, både vackra och obehagliga: vita rosenblad som faller, Ofelia, med rosenbladen i vattnet, döende, Sophie Scholl och motståndsgruppen Vita rosen, den lite feta, obehagliga känslan av tjock rosenblad, den lite sammetsaktiga, våta känslan av tunnare rosenblad. Den hvide rose kommer i översättning hos Modernista, men jag tycker gott att den kan läsas på danska. DDO (den danske Ordbog) finns som app till ipad och det är inte många ord man behöver slå upp.
Framsidan då, i ljusa pasteller och skräcktypsnitt på titeln: underbar!

söndag, september 10, 2017

Lite höstbingosnack


och lite annat. 13 svarta sagor om ond bråd död är ju inte bara en fantastisk titel; den passar dessutom utmärkt in på höstbingons novellsamlingsruta. Jag har inte öppnat den än, men VHS, ondska och Helena Dahlgren som en av författarna gör att jag har skyhöga förväntningar.

Jag började direkt läsa Lise Trembleys Huset på Saint Pauls väg, bara för att den är så fin. Fin liten skiss på framsidan, vilsamma färger blått, off-white och lite svart. Tyvärr är den lite svår att hålla i pga liten och på sidan 20 dök det upp ett grammatiskt fel. Jag ska läsa den med snälla ögon, för jag gillar berättandet, språket och den lätta ångesten och jag vill kryssa den som "bok med vackert omslag som jag vill ha på väggen".

Bortsett från tillfredsställelsen att kryssa bingorutor (borde jag sluta läsa och börja spela bingo istället?) så är bingogruppen så otroligt bra på att skapa läslust och ge tips. Vi är ganska många deltagare, med olika favoritgenrer och även om man som jag kan vara ganska skeptisk till att läsa något jag känner mig obekväm med eller ointresserad av, så kan det räcka med en fellow bokbesatts entusiasm för att få mig att plocka upp böcker jag aldrig tänkt läsa, eller ens visste fanns. Till exempel, just nu läser jag på fleras rekommendation Behold the Dreamers av Imbolo Mbue och den är verkligen jättebra än så länge och inget jag förmodligen hade plockat upp på eget bevåg, då jag inte känner att jag hör till målgruppen för Oprah's Book Club. Fast jag vet inte om Vi måste tala om Kevin kommer att gå ändå. Jag har faktiskt försökt en gång, men den är så omständlig och pratig och östkustamerikansk (jag har läst 10 sidor, så jag kan ha fel), med det är klart vilken bok skulle passa bättre på rutan "den vill jag INTE läsa" än en bok som jag tänker så om varje gång jag hör någon prata om den eller ser den.

onsdag, september 06, 2017

Tre kryss

Det är en väldigt svårkryssad bricka för mig just nu; de tre senaste böckerna jag har läst passar inte riktigt in, eller, de passar in, men inte perfekt.

En bok om vänskap gärna om en grupp/klubb - Mina drömmars stad, Per-Anders Fogelström

Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald - Den svavelgula himlen, Kjell Westö

Valfri - Daughter of the Empire - Janny Wurtz, Raymond E. Feist


Mina drömmars stad handlar visserligen en del om vänskap, Henning och Tummen, men mycket till grupp/klubb är det ju inte (eftersom Henning inte riktigt törs delta i det revolutionära arbetet).
Den svavelgula himlen är ett perfekt kryss, jag ville kryssa den på "Tjock" på förra bingon den är "bara" 475 sidor, så jag tog en (lite) tjockare.
Daughter of the Empire är en omläsning av en gammal storfavorit som precis har kommit i e-boksformat. Den kanske inte är exakt så fantastisk som jag minns den, eller så är det att överraskningseffekten är borta. Världsbygget och intrigerna är fortfarande otroligt bra. Jag hade gärna sparat valfri-krysset lite längre, men nu får det bli såhär.

fredag, september 01, 2017

Höstbingo 2017


Nu när jag är klar med sommarbingot är det dags för höstbingo. I regi av Siv, aka (inte så) Anonyma Biblioholister. Det är en väldigt rolig och utmanande bricka, jag kommer att få tänka en hel del. Jag är dock övertygad om att jag kan hitta nästan alla böcker i min "att läsa"-hylla. Visst vore det bra om jag kunde kryssa i alla fall hälften av böckerna på brickan med sådant jag redan har hemma? (+ eventuella böcker på väg hit från Adlibris, bl.a. en novellsamling)

torsdag, augusti 31, 2017

Stockholm Literature 2017

Jag brukar alltid missa Stockholm Literature eftersom det alltid sker i anslutning till höstlovet och då är jag sällan i Stockholm. Men i år ser jag ut att bli kvar och kan äntligen gå! Och de firar "bara" 5-årsjubileum, så, så mycket har jag inte missat.
Jag ser såklart fram emot Kjell Westö, hela hösten kommer att vara fylld av Kjell: BBC-frukost, bokmässa, de två böckerna jag håller på och läser ... Utöver honom har jag bara läst en av de andra författarna, Julian Barnes (jag gillade Sense of an Ending och En världshistoria i 10 1/2 kapitel, men det är uppenbarligen inte min favoritförfattare, för mer än så har jag inte läst av honom), så jag har en del att läsa in mig på. Jag räknar inte med att hinna med alla, utan tänkte börja med Lise Trembley, Hito Steyerl, Johanna Adorjan och Audir Ava Olafsdottir  - de som jag blev mest nyfiken på efter att ha läst igenom internet (Adlibris och Stockholms stadsbibliotek).



Ett rum på Moderna Museet med Narkissos trädgård av Yayoi Kusama

tisdag, augusti 29, 2017

Orkidépojken


Idag släpps Helena Dahlgrens första roman Orkidépojken. Det är en roman om ensamhet, inte bara ungdomars, som boken marknadsförs mot (den passar givetvis ALLA* åldrar), utan allas ensamhet, barn, ungdomar och vuxna. Låter det mörkt? Det är mörkt, men där finns också kärlek, vänskap, och hopp om livet ändå. Jag menar allt är ju drama i perioder av ens liv och Hanna och Zebs liv är ett konstant pågående lågenergidrama där två missförstådda (ev. självupplevt) tonåringar som bara vill bort, håller på att bli vuxna och allt detta innan det riktiga dramat drar igång, så att säga. Jag gillar hur vi växlar mellan Hannas berättelse, dagboken och blogginläggen. Första gången jag hörde talas om Orkidépojken trodde jag att det skulle bli en roman skriven i blogginlägg, men jag fattade fel, bloggen är ett sätt att berätta en del av storyn och jag gillar verkligen att det känns som ett helt naturligt inslag: att de läser en blogg, är helt uppslukade av en blogg och att den är en del av intrigen och en del av romanen (och om 25 år kanske bloggar är helt utdött som fenomen, vilket också är intressant för dateringen av romanen). Jag som bloggare känner mig väldigt nära Orkidépojken i en slags längtan att nå ut, men inte för mycket. Jag vet att jag har läsare, men jag skriver i första hand för mig själv och kan tänka bort er. Han vet att han har läsare, men är trygg bakom att ingen vet vem han är och var han finns och han är säker bakom skärmen. Jag hoppas att bloggar kommer att finnas kvar, men det vore samtidigt intressant om de försvann så att böcker som Orkidépojken blir tidsdokument, som inte bara kan bestämmas utifrån musikreferenserna (vilket ändå inte funkar eftersom Hanna och Zeb lyssnar på Being Boring som släpptes 21 år innan Orkidépojken utspelas :P). Det finns många referenser att hänga upp sig på och känna igen sig i, det spelar ingen roll om man tar alla (som någon på Twitter(?) oroade sig för att inte göra), för det finns en helhet i romanen som inte är beroende av detaljerna. Vi följer tre olika berättelser, som slingrar sig i varandra, alla hade kunnat bli en egen bok, men så här ser ju livet ut, "no man is an island", även om Orkidépojken kanske tror det. Obs att jag älskar popreferenserna och musik- och litteraturcitaten, men de är ett stilgrepp, de är inte hela romanen.

*ej små barn