fredag, april 14, 2017

Deckartips

Apropå påskekrim kan jag verkligen rekommendera den här Agatha Christie-liknande supersommardeckaren av Eva Frantz - Sommarön - idyll och hemskheter. Jag sträckläste den, men ångrar lite att jag inte sparade den till i sommar.

Tematrio påskekrim

Och så veckans tematrio: påskekrim.
Vilka är mina tre favoritdeckare?
1. Agatha Christies They Came to Bagdhad. Min favorit-Christie. Spännande och väldigt klurig.
2. Margery Allinghams Albert Campion är min bästa deckarromanfigur
3. Marcia Muller är mina bästa deckarromanförfattare

Alla mina Agatha Christie- och Margery Allingham-böcker bor i Stockholm, medan alla utom tre Marcia Muller-böcker bor i sommarhuset. Det finns helt enkelt inte plats för alla böcker på ett ställe.

Teamtrio omläsning

Lyran vill veta vilka ens omläsningsfavoriter är. Jag läser om enormt mycket. Eller jag har läst om enormt mycket. Numera läser jag mer nytt än om. Men, varje sommar när jag tror att jag ska beta av min TBR slutar det med att jag väljer en fantasyklassiker i hyllan och läser om den istället. Och bland alla mina fantasyböcker finns det tre stycken* som jag har läst om väldigt många ggr:

Magician av Raymond L. Feist - Första delen i en enorm serie som utspelar sig i olika världar och i olika dimensioner. Den är ingår i The Riftwar Saga, som nog ändå är min favorit (The Empire Trilogy och The Serpentwar Saga är nästan lika bra, Empire är eventuellt bäst ändå). Det är dvärgar och alver och drakar och demoner och trollkarlar och allt man kan önska sig.

The Summer Tree av Guy Gavriel Kay - Den här boken satte jag i händerna på Johan när han skulle kryssa rutan "något jag tror att jag inte kommer att gilla" i BOTNS-bingot förra året. Johan läser nämligen inte fantasy. Han läste den här och fortsatte sedan med de andra två delarna för det här är ju en av världens bästa fantasyserier.

The Magic of Recluce av L.E. Modesitt, Jr. - Jag har läst ytterligare några delar av Modesitts böcker om Recluce, men jag gillar dem inte. Kanske för att han skriver bakåt i tiden, kanske för att de helt enkelt inte är lika bra. Den här kom först men utspelar sig sist och den är egentligen ganska irriterande, man måste läsa en hel del ointressanta beskrivningar innan det händer nåt, men när det väl händer nåt så är det alltid väldigt spännande. Och, en del kan säkert störa sig på det, men Modesitt är besatt av att beskriva maten Lerris äter och jag är en sucker för mat i böcker.


Det är rätt svårt att berätta om de här böckerna utan att spoila, men de innehåller olika teman som jag är förtjust i: mat, som jag redan har nämnt, klassiska berättelser (tänk Arthursagan) berättade på ett lite annat sätt, vad är egentligen gott och ont och hur mycket otur kan man ha när man dricker för mycket en kväll och råkar slå ihjäl en ond person och plötsligt sitter på en kontinent ingen visste fanns på ens värld och det är getter överallt (ok, det inträffade senare i serien)?


*Vi kan ju låtsas att det bara är de här tre fast det är antagligen 15-20 till.

                                            Här är en bokbild, med sommargeting och allt.

onsdag, mars 08, 2017

Vi faller av Anna Platt

OBS! Allra längst ner i inlägget har jag med ett citat, som spoilar en liten, obetydlig del av handlingen, men dock.

Idag var jag på BBC:s bokfrukost på bokförlaget Forum för att diskutera Anna Platts debutroman Vi faller. Det är en ganska lättläst bok, väldigt rolig, men också väldigt tung. Jag gillade för en gångs skull upplägget med olika berättare som hade mer eller mindre anknytning till varandra, rent fysiskt, men framförallt i sitt mående. Man kan må dåligt på många olika sätt och av många olika orsaker och hantera det på lika många olika sätt, vilket illustreras fint och lyhört i den här boken. För min del fördjupades läsningen ytterligare av att miljön var så otroligt välbekant för mig, med platser som fiket på Gyllen (precis utanför träffade jag mormors gamla särbo Sven för sista gången, något år efter att mormor hade dött), Johannelund (där jag bodde i Henriks lägenhet när jag pluggade engelska våren -92, när delar av romanen utspelar sig), Ramshäll (där mina svärföräldrar bor idag), Skänninge marken, utflykter till Vadstena m.m, m.m. Till och med Videocaféet, men jag var för ocool och utsocknes för att nånsin gå dit, fast vi pratade om det i Motala, det gjorde vi. I kombination med Kulturkollos Minns ditt 90-tal-utmaning så har de senaste veckorna varit en rätt lång Östergötland-tripp för mig.
Men jag tror att man kan läsa Vi faller med behållning, utan att ha vuxit upp i Östergötland. Personporträtten är omsorgsfullt och ömsint tecknade och precis som Ann-Sofie (BBC) vill jag gärna läsa mer. Kanske inte om personerna i just den här boken tänker jag nu, de kan få stanna där de är, men jag vill gärna läsa mer av Anna Platt. Det var fint att få träffa författaren och få höra lite mer om bakgrunden till huvudpersonerna och tankarna bakom skrivandet. Jag vill inte säga så mycket, för jag vill inte spoila, men jag uppskattade verkligen att lyssna på Anna, inte minst för att få ett väldigt fint svar på en sak som jag under läsningen tyckte var oklar, men som blev så himla självklar och knöt ihop hela berättelsen 8det gällde alltås min fundering om svarta lådan där på slutet, det kommer jag ju aldrig minnas utan en ledtråd). Så, läs boken och lyssna på Anna om ni får möjlighet!

Vi faller går tyvärr inte att låna i e-boksformat, i alla fall inte på Stockholms stadsbibliotek, men den gick alldeles utmärkt att köpa som e-bok och läsa på platta, vilket jag gjorde. Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt en fysisk bok och fått den signerad, men det är lätt att vara efterklok.

Nu följer ett kort citat som är en liten spoiler


"Vi ska åka till Tåkern. Alla på boendet är mycket uppspelta. De flesta är uppspelta för att de är så arga. De vill hellre åka till Vadstena igen. Men jag känner mig rusig av förväntan."

Jag skrattar varje gång jag läser de här meningarna. Jag kan se de här gamla människorna, upplivade av ilska, och Elis och hans glädje, så tydligt framför mig. Det är så sorgligt (att vara så utlämnad och aldrig få bestämma något) och roligt samtidigt. Och själv blir jag ju också uppspelt av glädje för att Elis lyckas få igenom denna resa som han kämpat för (och att Elis hette min farfars bror och jag kan tydligt se honom framför mig, lång gänglig, med en massa vitt hår).

tisdag, mars 07, 2017

Mitt 90-tal

Kulturkollos tema den här veckan är 90-talet och utmaningen lyder Minns ditt 90-tal!
Jag vet knappt om jag vill minnas mitt 90-tal, åtminstone inte den första halvan, men jag har verkligen gillat att läsa alla andras minnen och börjar såklart minnas vare sig jag vill eller inte. Jag tog studenten i juni 1990 och fick min MA i översättning i oktober 1999 och däremellan hände det såklart en hel massa saker.
1991 pluggade jag engelska på Linköpings universitet
1992 åkte jag till London och jobbade som au pair och pluggade engelska
1993 flyttade jag till Uppsala för att plugga ryska
1994 pluggade jag mer ryska i Uppsala
1995 pluggade jag engelska
1996 pluggade jag öststatskunskap
1997 pluggade jag mer engelska
1998 flyttade jag till Guildford och pluggade översättning
1999 skrev jag MA-uppsats i översättning och pluggade lingvistik

I övrigt bestod 1990-1995 av några enormt olyckliga, hemskt ångestframkallande förhållanden, någon slags frigörelse från allt som hade med uppväxten att göra och så dog en av de viktigaste personerna från min barndom. Å andra sidan hade jag några av mina bästa läsupplevelser - Donna Tartts The Secret History i London 1992 och de första 4-5 böckerna i Robert Jordans Wheel of Time-serie våren 1994.
1995 träffade jag min blivande man och den här andra delen av 90-talet, med nationsliv, studier och Johan var klart mycket roligare. Jag läste väldigt mycket Terry Pratchett, särskilt under perioden jag bodde i Guildford. Jag läste också väldigt många deckare, jag minns att jag köpte allt av Patricia Cornwall i LundeQ:s nya lokaler i Forumgallerian (detta var alltså innan jag började jobba på Celsiusbokhandeln, då köpte jag såklart alla mina böcker där).

Många har skrivit om musik och MTV, men det hör faktiskt mer mitt 80-tal till. Jag lyssnade på CD eller kassettband; jag hoppas att jag fortfarande har kvar min första rumskompis Saras kassett med Billy Bragg på ena sidan och Del Amitri på den andra, men jag kan ha lyssnat sönder det. Jag lyssnade även på Kristin Hersh, Heather Nova, Eddi Reader, Fairground Attraction, The Smiths, Morrissey, Deacon Blue, Nick Drake, Suede, Vivaldi, Puccini, Telemann (jag var besatt av Telemanns Sonatas), Massive Attack, R.E.M., Tori Amos, Tjajkovskij, The Sundays, The Cranberries, Wendy James, Joan Osborne, Kirsty MacColl, Martin L. Gore, Commando och Lars Winnerbäck. Samma som nu alltså.

Nej, 90-talet är faktiskt inte ett årtionde jag minns med någon större glädje. Många minnen är förknippade med människor som jag inte längre har kontakt med, för att de är döda eller för att jag eller dom har valt att inte ha kontakt av olika anledningar. Säkert bra anledningar, men det betyder ju inte att saknaden känns lättare, när man minns tillbaka. Jag har såklart en massa fina minnen med människor som jag fortfarande umgås med och jag när en odödlig kärlek till Uppsala och vill inte ens tänka på hur mycket jag saknar delar av mitt liv där. Det var ett väldigt viktigt årtionde för mig, jag lärde mig allt jag kan.

                                                 

1996 i Simrishamn, innan jag började använda solglasögon.











måndag, mars 06, 2017

Bästautmaningen - ödsliga hus

Lyran vill veta vilken som är den bästa boken man har läst som utspelar sig i ett ödsligt hus. Nu har jag inte riktigt tid att sitta och tänka igenom vilka ödehusböcker jag har läst (fast jag skulle gärna vilja) utan tänkte helt enkelt bara ta den senaste jag läste som också råkar vara riktigt, riktigt bra! Jonathan Strouds Lockwood-serie handlar ju om spöken och en del spöken har ibland oturen att fastna i hus som sedan överges, som gärna ligger en bit bort från ära och räddning, som till exempel i The Creeping Shadow, del 4 i Lockwood-serien. jag tänker inte skriva så mycket mer för att inte spoila, det är bäst att läsa de här böckerna utan någon annan vetskap än att skräckinslagen är välskrivna och riktigt obehagliga. Så obehagliga att man hoppar i sängen på meterlångt avstånd, utifall att, efter avslutad läsning och man gärna inte läser dem ensam hemma.

torsdag, februari 09, 2017

Kärlekens fyra årstider

Jag har inte försökt läsa skönlitteratur på franska sedan jag jobbade på Celsiusbokhandeln i Uppsala och läste igenom Le Petit Prince en lugn dag, bara för att kolla att jag kunde och det kunde jag, men så är det ju en barnbok också. När sedan Breakfast Book Club valde Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider, eller, Les quatre saisons de l'été, som sin nästa bokklubbsbok så tänkte jag som busschauffören, va fan, och köpte den på franska (och lånade den på svenska, jag skulle kunna skriva om min kärlek till e-böcker, biblioteket och förlagen som så snabbt ger ut sina böcker som e-bok med möjlighet att låna, varje dag. Stadsbiblioteket! Sekwa! Natur & kultur!)
Sedan läste jag tio sidor på svenska, en sida på franska, samma sida på svenska och trots att jag grovt missuppfattade en viktig händelsekedja (alltså det kan bero på franskan, men förmodligen beror det mest på att jag söker konspirationer och inte litar på enkla lösningar, för att det måste ligga något annat bakom (deckarläsarsyndrom?) eller att händelsen helt enkelt var jävligt luddigt beskriven. Och dessutom antyds saker? Antydningar funkar inte för mig, jag är för emotionellt hämmad.

Hursomhelst, det var väl inte den sämsta boken jag har läst, men långt ifrån den bästa. Återigen* upplever jag att författaren vill framkalla vissa, gärna sentimentala, känslor hos mig. Tvångssentimentalitet är verkligen inte min grej. Jag vet att andra gillar det och jag hade inga problem med det när jag var yngre, jag grät såklart floder till bl.a. Little Women, men numera så är jag inte intresserad av att läsa den typen av litteratur. Utom kanske till bokklubbar, för det ger många diskussionsingångar och många intressanta samtal. Bland annat diskuterade vi vad en "fransk" roman egentligen är, eftersom många deltagare tyckte att boken var typiskt fransk. Jag känner att jag har läst för lite fransk litteratur för att kunna svara på det, om det ens är möjligt. I höstas läste jag Michel Houllebecqs Underkastelse och direkt efter Delacourt läste jag Delphine de Vignans Baserad på en sann historia (e-bok! bibliotek! Sekwa!) och jag tycker inte att de här tre böckerna, skrivna av tre franska författare egentligen har något gemensamt, som kan sägas vara särskilt franskt. De är väl som böcker är mest, de kan vara trista och tråkiga (Kärlekens fyra årstider) eller alldeles, alldeles underbara (Underkastelse) och allt möjligt däremellan.
Först tyckte jag att det var dumt att den svenska tiln inte riktigt stämde med den franska, men efter att ha läst boken så är den faktiskt bra, kanske till och med bättre. Och jag kan inte översätta från franska, men eftersom jag kan översätta så fick jag repeterat hur viktigt det är att verkligen förstå ett språk och ett land för att kunna översätta. Realia is your friend, not Google.

*Senast var det nog en annan av BBC:s bokklubbsböcker En sång för Issy Bradley och det var också en bra bokklubbsbok, men inget jag skulle läsa självmant. Och, ja, det faktum att protagonisten sjunger samma engelska nursery rhyme för sin unge som jag sjöng för mina bebisar när de låg i magen hjälpte förmodligen inte.

onsdag, februari 08, 2017

Bättre sent än aldrig?

Bokmässan 2016! Jag var där, gick på fantastiskt bra seminarier och hängde med bokbloggare i Kulturkollos bokbloggarrum. Vid ett tillfälle pratade jag och Bibliotekskatten om att blogga från bokmässa, hon direktbloggade för att om man väntar riskerar man att det aldrig blir något inlägg alls eller att det kommer upp jättesent. Och hon hade ju helt rätt. I år ska jag blogga direkt, men innan dess tänkte jag ändå skriva ner nån slags sammanfattning av bokmässan 2016. Som vanligt* åkte jag ner dagen innan den öppnade för att i lugn och ro gå dit på förmiddagen. Samtalen i Rum för översättning var schemalagda före klockan 13 varje dag, då tog Rum för poesi över, och jag ville inte missa något. Det är för få översättningssamtal på bokmässan som det är (och för många eftersom flera skedde samtidigt, så att jag ändå missade dem).

 Jag hängde i det här rummet med underbara Kulturkollo och alla andra trevliga som hängde hos Kulturkollo.

Jag läste Kongens fald bredvid en stjärnflocka.

 Jag lyssnade på ett fantastiskt samtal om att översätta Shakespeare och blev väldigt förtjust i Karin Monié (och den hegelianska estetiken).


 Jag upptäckte att Göteborg är rätt vackert på sina ställen.






Jag var på seminarier och samtal om översättning och yttrandefrihet, översättningskritik och möten mellan författare och översättare.



Jag köpte finlandssvenska böcker och hängde minst lika mycket i båset Arena Finland som i Rum för poesi och översättning. Hos Arena Finland lyssnade jag på Maria Turtschaninoff och Ebba Witt-Brattström och Janina Orlov och Mari Koli.


 Jag fick böcker signerade av Jonathan Stroud till barnen (böcker som jag sedan sträckläste) och böcker signerade av Maria Turtschaninoff till mig själv. Och så hittade jag den fint tecknade dystopin Sockerärter av Tinet Elmgren.

Jag lyssnade på ett samtal om att skriva mellan genrer, om att skriva för både vuxna och barn, mellan Jonathan Stroud och Maria Turtschaninoff, utomordentligt modererat av Helena Dahlgren**.



På torsdagskvällen minglade jag med boblmaf (Novellix bjöd på kaffekask vilket kändes lite nygammalt), Sekwa hade godast vin, på fredagskvällen åt jag en mycket trevlig middag med ett gäng boblmaf:are. På lördagen bestämde jag mig för att jag hade lyssnat, pratat och minglat klart och bokade om min biljett och drog hem. På perrongen satt Glenn Hysén och jag föreställer mig hur han sitter där och säger hejdå till alla som lämnar Göteborg. Det var ett trevligt avsked. (Fast han skulle tydligen till Stockholm han också).

Årets tema på bokmässan är Finland och bildning och jag tror att det blir en mycket intressant bokmässa för mig, som gillar både Finland (KOMMER KJELL WESTÖ, ELLER???) och bildning. I år hoppas jag att bokmässeappteknikerna fixar appen så att schemat en gör ligger kvar.

Bonus: Helena Dahlgrens Orkidépojken kommer att ha kommit ut och är förhoppningsvis diskussionsbok på flera seminarier.

Böcker är bäst.


* Detta var alltså andra året jag besökte bokmässan.
** Ja, vi kanske känner varandra, men jag har varit på flera så otroligt dåligt modererade samtal och det är en fröjd när det funkar. Så: Helena Dahlgren, min kompis, är en utmärkt samtalsledare och moderator.


torsdag, december 15, 2016

Årets 10 bästa böcker

I sann boblmaf-anda tänkte jag lista de tio bästa böckerna jag har läst i år, utgivningsår inom parentes.

De oroliga Linn Ullman (2016)
Maresi Maria Turtschaninoff (2014)
Én af os sover Josefine Klougart (2012)
The Lie Tree Frances Hardinge (2015)
Avd. för grubblerier Jenny Offill (2014)
Simma med de drunknade Lars Mytting (2015)
Sommerfugledalen  Inger Christensen (1991)
Anna Karenina Leo Tolstoj (1873-77))
Kongens Fald Johannes V. Jensen (1900-1901)
Den skrikande trappan Jonathan Stroud (2013)

Det är en blandning av gamla och nya böcker och dessutom ett väldigt bra exempel på vad jag läser: klassiker, poesi, fantasy, YA, realistisk litteratur, mindre realistisk litteratur, handlingsstyrda böcker med hög narrativitet, böcker helt utan handling. Det de kan sägas ha gemensamt är ett bra språk och överraskningar. Jag pratade om överraskningseffekten senast häromveckan när jag såg Age of Ultron med min familj och förutsåg några viktiga plottwister. När man har läst i närmare 40 år och rätt urskillningslöst slukat det mesta så finns det inte många överraskningar kvar och jag gillar överraskningar. Jag lyckades till och med göra en Schubert inne hos Lotten (Barbapappa), eftersom mitt undermedvetna är fyllt av meningslöst vetande om barnlitteratur i det här fallet (funkar dock sällan hos Lotten, det krävs övertydliga ledtrådar för att min hjärna ska dra igång). Överraskningen behöver inte vara handlingsrelaterad, det kan vara en riktig bra formulering, ord man inte förväntar sig, igenkänning av känslor jag trodde att jag var ensam om osv, t.ex. verkar Josefine Klougart vara lika besatt av vinteräpplen som jag är, vad betyder det ens? Kanske läste vi båda Moa Martinsson tidigt, liggandes på en hylla i en matkällare bredvid lådor av vinteräpplen? Vad vet jag. Jag vet inte vilken bok jag tyckte bäst om (Klougart, Tolstoj, Christensen, Mytting), men jag blev mest förvånad över att jag gillade De oroliga så mycket. Jag hade inte ens tänkt läsa den, jag är helt ointresserad av Ingmar Bergman och tyckte inte Ullmans debutroman var något särskilt, men den här skildringen av en uppväxt kontrasterad mot åldrande och död, en skildring där naturen spelar en av huvudrollerna och språket är precist och enkelt, var fruktansvärt bra, bara. Och att Ingmar Bergman och min farfar var så himla lika, så det kändes lite som att läsa om farfar.
En rolig sak med den här listan är att bara en bok är på engelska. Jag har läst en hel massa i översättning, till och med Klougart faktiskt (dock ej Jensen och Christensen).

Året är ju inte slut och jag hoppas läsa åtminstone 3-4 till, skulle det visa sig att någon av dem är fantastiskt bra får jag väl revidera listan. Jag kan redan nu meddela att I Am Pilgrim av Terry Hayes, som jag håller på med just nu, inte är en av de bästa.

Lottens julkalender

Julkalendern är i full gång! Jag har redan fått en tröja, ja, faktiskt två, eftersom min aldrig kom fram förra året så Lotten  var snäll och skickade en ny. Just nu googlar jag Stagnelius + björn i hopp om att bli klokare, men det ser mörkt ut.