fredag, april 24, 2015

Fangirl i Helsingfors

Det fanns en del att fangirla över i Helsingfors.
Bloggen Annegatan, som är min absoluta favoritblogg (finns inte) med texter om inget speciellt (livet!) av Philip Teir. Det finns en film som Philip har spelat in när han och hans familj åker spårvagn som är en av de bästa filmerna jag har sett, jag kan inte förklara varför, men jag får samma sug i magen när jag ser den som när jag läser vissa passager i (senast) Westös böcker. Jag tror det är lyckomelankoli, detta av mig så eftersträvansvärda tillstånd. Sedan har jag ju också läst texter av Philip Teir i Hbl och DN, och inte minst hans roman Vinterkriget och hans noveller i Akta dig för att färdas alltför fort. (Och häromdan lade han upp en bild på Instagram från en plats som jag på egen hand besökte, vid havet i Helsingfors, där man ser paviljongen som Westö använde sig av i Där vi en gång gått. Vi är antingen soulmates eller så är Helsingfors rätt litet.)
Sedan besökte vi också Philip Teirs (Kjell Westös) förlag, se bild i BBC Helsingfors-inlägget. Philip var ju såklart inte där, men det gjorde inget. Jag vill (törs) egentligen inte träffa Philip, bara beundra hans texter.

Sedan fangirlade jag vid kyrkorna:

I Helsingfors domkyrka gick jag in och lyssnade lite på gudstjänsten på finska, det var fint. Så ångrar jag att jag inte gick in i Uspenskijkatedralen också, men jag hann inte riktigt.

Fangirlögonblick utanför Tove Janssons hem och ateljé:

Häromdagen postade jag på Instagram att Anne på Grönkulla var den bok jag läst flest gånger, men det är nog mer sanningsenligt Hur gick det sen? Jag köpte Sommarboken på Akademiska bokhandeln, för det var så länge sen jag läste hennes romaner, kanske hela 30 år sen.

Och jag tror att nästan alla kulturtanter på resan besökte Robert Mapplethorpe-utställningen på Kiasma. Jag missade den på Fotografiska, så det var väldigt lyckosamt att springa på den i Helsingfors.
 "A church has a certain magic and mystery for a child" och det gäller även den här vuxna, även om det i mitt fall mest är själva byggnaderna jag fascineras av.
Förlåt för dålig bild på fåret i lådan, men jag gillar verkligen den här typen av konst: lite rita, lite snickra och ett plastdjur.
Jag tog inga bilder på den andra bilderna och jag vill inte lägga upp några utan tillstånd, men titta här  Cock and Gun (1982) (NSFW) och här Thomas (1987) (inte helt SFW den heller) för mina favoritbilder.

torsdag, april 23, 2015

Sarah Waters - with perks

Förra veckan intervjuade Helena Dahlgren Sarah Waters hela två gånger. En av de gångerna var i en källare på baren Melt, på en releasefest för den svenska utgåvan av The Paying Guests, Hyresgästerna, och dit gick jag. 


Det var förlaget Natur och Kultur som arrangerade och det var otroligt trevligt. Champagnecocktail i små tekoppar, sammet och 20-tal. Och samtal om skräck och sex, med Morrissey-referenser. Jag har läst ALLT Sarah Waters har skrivit, med undantag för halva Nattvakten. Jag gillar (är helt galen i) hennes första viktorianska skräcksexgotik-Bedlam-böcker bäst, men de andra är inte dåliga på nåt sätt. Nattvakten och Främlingen i huset låg i den fina goodiebagen tillsammans med kolor från Pärlan och te från Tehuset Java (och en DV). Hyresgästerna köpte jag som present och jag fick mitt eget exemplar av min favorit-Waters signerad: Kyssa sammet.

måndag, april 20, 2015

BBC Helsingfors

Jag har haft en fantastisk helg i Helsingfors med böcker, konst, böcker, arkitektur, böcker, mat, böcker, stadsvandring, böcker, kyrkor, böcker och en hel del skratt. Och skumvin.

 Den främsta anledningen till att vi var där var såklart Kjell Westös Där vi en gång gått som Breakfast Book Club bestämde att vi skulle läsa och bokcirkla om i Helsingfors. De ordnade också så att vi fick gå en mycket rolig och informativ tur i Helsingfors, med Annika Hällsten (@annikabirgitta på twitter), kulturredaktör på Hufvudstadsbladet, som visade en massa vackra hus där Kjell Westö varit på fest och sedan använt sig av i framförallt Där vi en gång gått, Gå inte ensam ut i natten och Hägring 38. Just det faktum att Kjell varit på fest i många av de här lägenheterna besvarade min undran om hur han får till texter som den understrukna passagen på bilden nedanför (från Gå inte ensam ut i natten). Jag älskar just sådana här beskrivningar, när de känns så äkta som de gör i de här tre böckerna (som är de jag har läst, jag kommer med största säkerhet läsa fler, men kanske inte alla på en gång). Det här stycket har extra stor igenkänningsfaktor för mig eftersom jag älskar måsskriken när de dyker upp på våren och under försommaren.* Och just det huset som det handlar om här, har jag nu också sett.
Efter vandringen hade högre makter sett till att vi fick besöka Schildts & Söderströms, Kjell Westös förlag (och inte bara Kjell Westös, de har alla bra: Tove Jansson, Märta Tikkanen och Philip Teir m.fl.). Vi fick inte bara besöka förlaget: de fantastiska förlagsmänniskorna Mari Koli och Anna Friman tog emot oss med skumvin och litteraturprat på sin lediga tid och Kjell kom och pratade om skrivande, sina romaner och Finlands historia på ett mycket inspirerande sätt och svarade också på våra frågor. Jag frågade om han översatte sina böcker själv (eftersom han kan finska), men nej, det gjorde han inte. Jag frågade också om det var svårt att vara så neutral som han är när han skildrar inbördeskriget. (Själv visste jag mycket lite innan jag läste de här böckerna, det enda jag kände till var att det hette "frihetskriget", och med bara det lilla ordet hade jag valt sida och allt, insåg jag när jag började leta information på nätet.) Nu skrev jag inte ner hela svaret, ity jag inte kan stenografera, men kontentan var väl att han kan hålla sig neutral, för att hans bakgrund finns i båda sidorna. Andra frågade om mer faktabakgrund och vi fick tips om att läsa Olle Leinos Utsikt från Skillnaden, Väinö Linnas Här under Polstjärnan och Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors och även historikern Henrik Meinander, som har skrivit om det finska inbördeskriget.
På själva brunchen där vi skulle diskutera boken, blev det kanske inte så mycket diskuterat, vi nämnde den några gånger, men jag tror att jag pratade om den under hela resan, från att Ros-Mari och jag började prata om inbördeskriget på Arlanda, innan vi gick på Helsingfors-planet, till när Petra och jag frågade ut Cecilia om vilka Westö-böcker hon hade läst utöver Där vi en gång gått (Kjell Westö är Cecilias idol (med all rätt)) när vi satt och väntade på Stockholmsplanet på Helsingfors flygplats innan vi for hem.

Det finns närmare 200 bilder på instagram under #bbchelsingfors från den här resan. Om ni absolut måste kan ni gå in och titta på "kjellfien", där jag lyckas se ut som klippt ut en skräckfilm (i det här fallet Ringu), suddig och svartvit, på en i övrigt skarp och färgglad bild.

*I Gå inte ensam ut i natten finns också underbara beskrivningar av regn, om en är lagd åt det hållet (#teamregn).

tisdag, april 14, 2015

Veckans utmaning på Kulturkollo



är en variant på en tidigare utmaning, med världsdelar istället för länder/språkområden, som jag svarar på här.

Men nu gäller det Norden och det är en viss utmaning att få med hela fyra olika platser/språk (eftersom jag normalt bara rör mig i tre: Sverige, Finland och Danmark).

en bok från ett nordiskt land eller språkområde: Norge
Jag läser urskillningslöst och uppslukad alla Nesbøs böcker om Harry Hole. Antihjälte med stort rättvisepatos.

en film från ett annat nordiskt land eller språkområde: Sverige
Senaste filmen jag såg på bio och som förtjänar att visas på alla biografer i hela världen: Cirkeln.
Scenen där Vanessa och hennes kompis springer ut från huset (där de tillbringat natten efter en fest), för att hinna med bussen, fnissiga och lyckliga i ett underbart morgonljus, skulle jag vilja ha som väggbakgrund istället för tapet. Jag längtar sällan tillbaka till min ungdom, men om det är något jag kan längta efter är det den känslan av att vara helt i nuet och vara lycklig (såklart innan helvetet bryter löst, men utan kontrasterna existerar inte det perfekta ögonblicket). Se den.

en TV-serie från ett tredje: Danmark

Rita, min senaste Netflix-binge-serie. Rita är lärare och kör alltid sin egen grej, trots motstånd från alla håll. Hennes trädgård är min drömträdgård och hennes skinnsoffa är min drömsoffa.

musik från ett fjärde land eller språkområde: Finland
Ganska självklart nu när jag läser Där vi en gång gått. Jag lyssnar på Jean Sibelius. Finlandia och Valse Triste är utmärkta soundtrack (ett soundtrack, flera soundtrack? eller går det att säga ett utmärkt soundtrack om två olika låtar).

måndag, april 13, 2015

Nordisk vecka

Kulturkollo är det nordisk vecka den här veckan och det kan eventuellt bero på att flera kulturkolloister åker till Helsingfors med mig och en massa andra bokgalna i helgen. Vi ska gå Kjell Westövandring, träffa Kjell Westö och diskutera Kjell Westös Där vi en gång gått (klart snyggast Kjell Westö-titel). För några år sen läste inte jag heller någon nordisk litteratur, inte ens svensk, utan satt helt fast i angloträsket, och ska man sitta fast i ett träsk är ju inte det det sämsta, men det finns så mycket bra böcker och jag vill läsa dem alla. Jag läste nån enstaka Oksanen och mindes med kärlek Moa Martinson. Mina bokklubbar EMK* och BBC** och min danskkurs fick mig sen att börja läsa mer varierat. Det bästa med det var nästan att jag utöver allt jag redan läste började läsa en massa andra böcker - double win. Jag har mest läst dansk litteratur såklart, både pga kurslitteratur och för att det fanns så många danska författare som jag var nyfiken på (men ändå inte läste ...), men det senaste kvartalet har det blivit väldigt mycket finlandssvenskt tack vare Helsingfors, och också för att efter att ha läst Philip Teir och Peppe Öhmans bloggar i en  herrans massa år var det på tiden att jag också läste deras romaner.

Precis som Anna tittar jag också på nominerade till och vinnare av Nordiska rådets litteraturpris för att hitta nya och gamla nordiska författare. Westö är en av dem, Sofi Oksanen, Kim Leines Profeterne i Evighedsfjorden läste vi på danskkursen, jag gillade den inte jättemycket, men jag tyckte väldigt många saker om den och den är klart läsvärd.


Helle Helles noveller läste vi på danskkursen, så hennes Hvis det er köpte jag och läste så snart den blev nominerad eftersom jag visste att jag skulle gilla den. Helles människor är såna man tänker på långt efteråt.

Det jag är mest inne på just nu är poesi. När jag var 15 sa jag till en lärare att jag inte var intresserad av poesi utan bara läste "riktiga" böcker. Min svensklärare satte då Karin Boye och Nils Ferlin i händerna på mig för att jag skulle sluta vara så dum i huvudet och det funkade! Men även här har jag läst långt mer poesi på engelska än på nordiska språk. Efter Inger Christensens Alfabet och Julie Sten-Knudsens Jeg (danskkurs) vill jag bara läsa fler dikter på danska och jag blev himla glad när jag äntligen fick tag på Julie Sten-Knudsens Hjem er en retning (min dansklärares recension) på Politikens bokhandel förra veckan.

*I EMK är nordisk litteratur inte superstort, men vi har läst svenska författare (1) (som jag inte gillade) och jag har fått läst en massa annat som jag inte hade kommit på själv.
**Jag är den sämsta BBC-deltagaren då jag inte varit på en enda bokfrukost, men turligt nog har jag fått träffa de här  trevliga och utmärkta boktipsarna vid en massa andra tillfällen.

Vi ska alltså träffa Kjell Westö. Synd att jag inte kan säga smarta saker vid rätt tillfällen, eller alls.

måndag, mars 23, 2015

Just nu

Från Enligt O. Finns också svar hos Dark Places och En och annan bok.

Vid sängen: Adrian Mole, Minor to Major, samlingsvolym med de tre första böckerna.

Vid soffan: Hvis det er av Helle Helle. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015.

På jobbet: En massa HR-texter.

Utmaningsbok: Jag vet inte riktigt vad som menas, men jag håller på med Alexander Popes An Essay on Criticism och det är kanske inte är det mest lättsmälta jag har läst.

Bokcirkelsbok:  The Monk av Matthew Lewis. Viktoriansk gotisk skräck.

På läsplattan: Avslutade precis A Little Life av Hanya Yanagihara.

Borde börja med: Där vi en gång gått av Kjell Westö inför BBC Helsingfors i april. Eftersom den har varit svår att få tag på (nu finns den som e-bok tror jag) har jag istället läst Hägring 38 och Gå inte ensam ut i natten av samma författare, så jag känner mig ändå rätt förberedd för Helsingfors. (Inför samma resa har jag dessutom läst Philip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort och Peppe Öhmans Vackra människor. Jag läste också Philips Vinterkriget i början av året och blev mycket glad när jag såg på Instagram idag att han ska börja skriva en ny roman. Philips blogg Annegatan var en av de första jag läste och älskade och Annegatan är ett av de ställen jag ska besöka när jag åker till Helsingfors. Litterärt resande är det bästa.)

Längtar efter att få läsa: Nästa bok i serien om Kvothe av Patrick Rothfuss. Hoppas den kommer.

Senast köpta bok: Spionen som kom in från kylan och senaste Arne Dahl, Sista paret ut.

Skulle vilja köpa: I min pipeline på Adlibris ligger Therese Bohmans Den andra kvinnan och Simona Ahrnstedts En enda natt. Jag väntar på pocketutgåvorna.

Uppdatering: Medan jag skrev, kollade upp böcker och läste Lindas inlägg En lång lista kvinnor lyckades jag köpa två böcker på Amazon (The Country of Ice Cream Star + generisk regency romance) och tre på Adlibris (One Piece 73, After Before och Att föda ett barn).

onsdag, mars 18, 2015

A Little Life

Blustery får mig att tänka på Nalle Puh. Willem är Nalle Puh, Jude är Nasse, JB är Tiger och Malcolm är Ior. Är det så enkelt? Jag fann att det var enklare att läsa den som en saga, en allegori, fast jag vet att allt som sker, sker även om just den här historien är fiktiv. Jag läser normalt inte den här typen av böcker, vare sig det är BOAT eller påhittat (såvitt det inte är i deckarform, för där behöver jag inte ta något på allvar), men efter ha ha skummat några recensioner så ville jag ändå.
Jag sträckläste den här boken, det var inte helt lätt, men sträckläsning verkar vara det jag ägnar mig åt, eller åtminstone alltid har som första mål. Den var hemsk och fin och utspelar sig till stor del i den del av NY som jag gillar allra, allra bäst. Hanya Yanagihara skriver med en slags omvänd foretelling som jag uppskattar väldigt mycket och det är, trots vidrigheterna, bra flyt i berättande och språk.