fredag, mars 03, 2006

Ingen bebis längre



Vi sitter runt köksbordet (för 4 personer) i mina föräldrars kök, jag, min moster Lena, min kusin Malin, Malins tre barn som är 7,9 och 11 år gamla, min mamma och min syster och 4-åringen och Edvin. Vi äter fruktsallad med glass och dricker saft, kaffe och te. I en plötslig (och ovanlig tystnad) tittar Edvin upp och tittar på alla kring bordet, man ser hur han hämtar kraft och sedan säger han, med klar om än något bräcklig stämma,

- "Är det nån här som tycker att jag är en bebis, eller?"

Vi sitter helt stumma, delvis av beundran inför den här killen som bestämt sig för att konfrontera hela gruppen med något han gått och tänkt på en stund, delvis av fascination inför att han som är 2,5 år gammal ens kan formulera en sån fråga, mentalt och grammatiskt. Sedan börjar vi säga, Lena är först, att nej, vi tycker inte att han är någon bebis, tvärtom han är ju en stor kille, och vi ser hur Edvins läpp darrar lite och han fortsätter att möta våra blickar och jag är otroligt imponerad över hans mod. 7-åringen kan förstås inte låta bli att säga att han minsann tycker att Edvin är en bebis, men av någon anledning accepterar Edvin det. Efteråt är han helt nöjd med att majoriteten av oss där inte tycker att han är en bebis. Efteråt får jag höra att när alla kom tidigare nämndes ordet bebis i nåt sammanhang och Edvin måste ha gått och funderat över det i nån timme. Tur att jag har bildbevis på att han var min bebis i juli 2003.

3 kommentarer:

crrly sa...

Å! Å! Nej men ÅHH, vilken underbar historia!!! :)

Det var ju det allra tacksammaste, att reta minsta lillebror genom att kalla honom för bäbis. Haha. Fattar precis hur Edvin kände det. Gud, så söööt. Helt ljuvlig. Och smart!! :)


Alldelse fantastisk bild också! :)

Monstermamma sa...

åh vilken underbar bild! men att du kunde sitta....hrm....
det är nåt visst med de där små!

Eva-L sa...

Jag har inga stygn! (Dessutom har jag troligen kvar en akupunkturnål i foten som mildrar eftervärkarna.)