Jag tänker hela tiden skriva långa blogginlägg, särskilt om mitt dygn på Roskilde, mitt bästa festivaldygn ever, allt var bara ren och skär lycka. Men saker kommer emellan. Mest en sak. Bilden ovan är en illustration till min senaste mardröm. Visst ser det lite idylliskt ut (jag vet, det är ju inget skånehus utan ett funkisfyrtiotalshus, men hemtrevligare hus finns inte på denna jord)? Det är vårt hus här i Skåne. Jag tog den här bilden nyss. I söndags stod min far och jag på samma plats bilden är tagen och pratade om mitt örtkryddland och humleboet som ligger precis bredvid. Barnen var på terassen. De slängde ner saker tror jag. Plötsligt var där bara ett barn och det var Edvin och han stod precis bredvid där den röda handduken hänger, med fötterna på staketets övre del och händerna på plankan ovanför. Han kunde inte ta sig någonstans själv, men han kunde väldigt lätt ha tippat över (han stod som en halvöppen fällkniv if you see what I mean). Jag är ju en rådig mamma så jag skrek till honom att gå ner. "Jag kan inte", fick jag till svar. Då började jag och pappa springa, jag sprang runt och upp och pappa sprang och ställde sig nedanför för att fånga eventuellt fallande barn. Fast jag fick förstås tag på honom. Och varje kväll när jag sluter ögonen ser jag hur han faller.
1 kommentar:
Å, herregud. Mardröm.
Skicka en kommentar