Alltid Pratchett

Nu läser jag Thud! av Pratchett. Sam Vimes är en av mina favoriter. Jag gillar män utan illusioner. Jag harvar också vidare med The Autograph Man och den blir inte bättre. Igår fick jag för mig att anledningen till att jag tycker att de är så tråkiga är att alla människor i boken är så enkelspåriga och otrloiga (alltså inte på ett positivt sätt). Alla har ett sätt att vara på och de kan inte förändras. Kanske nån har utvecklats nåt när boken är slut, men jag tror inte det. Oddsen för att jag ska läsa White Teeth också är rätt höga nu. Om inte jag och den boken blir skeppsbrutna tillsammans lär det aldrig ske. Precis som jag aldrig, frivilligt kommer att avsluta Donna Tartts The Little Friend, världens längsta teaser (jag vet för jag har snabbläst delar av den och slutet: mördande tråkig bok). Jag kanske gillade The Heart is a Lonely Hunter så mycket för att det bara var en snabbtitt på några människors liv en specifik period. Man fick inte veta nåt före eller efter bara hur det var just då. Mycket bättre format.