Memory Lane

Jag sorterar och slänger bort kläder som inte passar/jag inte använder/resåren är borta på/är för trasiga. Många minnen förstås. Jag slängde precis de beigegula byxor jag fick missfall i när jag flyttade till England i juli 2000. Varenda blodfläck gick bort och jag använde dem ända till förra sommaren då det blivit alltför stora hål i sömmarna. Men det känns att kasta dem, efter ett missfall har man ju inte så många minnen kvar (fast jag har å andra sidan många minnesplatser - ett av restroomsen precis innan man visar passet på Heathrow, där satte det igång, bussväntrummet precis när man kommer ut på Heathrow (alltså inte där bussarna till Brighton går utan det andra) där jag bestämde mig för att inte ta de starka smärtstillande tabletterna, utan nöja mig med alvedon, vilket jag skulle komma att ångra under den två timmar långa bussresan till Woking när det satte igång på allvar. Å andra sidan hade min läkare sagt att den onda delen skulle ta cirka två timmar och det gjorde den, så när bussresan väl var avklarad hade jag åtminstone inte ont längre. Fast jag hade då den värsta delen kvar, anledningen till att jag har ett så nära förhållande till Costa Coffee (jag tänker inte gå in på några detaljer, men det är inget mysigt). Jag behöver inte besöka just det som ligger i Guildford utan det går bra med vilket som helst har jag upptäckt. Men varje gång jag gör det så tänker jag förstås på den där bebisen som det inte blev så mycket med, som fick stanna kvar i England.) Nu ska jag fortsätta kasta kläder, det känns bra.