onsdag, oktober 22, 2008

Instant gratification

Sometimes I roll slices of ham and dip them in chilli bearnaise. It's something to do.

Familjen Angst

Jag har en 5-åring med enorm dödsångest. Det är ju inte ovanligt i hans ålder så det sa jag till honom, att många barn tänker som han gör (jag - 5-åringar tänker mycket på döden edvin- vad tänker dom på när dom är 6 år?). Så efter en lång diskussion om alla vi känner som kan dö var han äntligen klar att lägga sig och sova och han avslutade med: tur att du sa det där om 5-åriga pojkar annars hade jag varit en ensam pojke som trodde att han snart skulle dö. Och att jag plågar mig med detta beror på att det delvis är mnitt fel; vi skulle färga ett stycke tyg häromdagen och Edvin såg färgprylarna i badrummet och frågade vad det var, jag sa att vi skulle fräga ett överkast. När jag sen blev klar att börja med det så ropade jag in honom och frågade om han ville titta på. Innan jag öppnade behållarna med färg och fixermedel sa jag att ämnena var giftiga (behållarna är märkta med kryss) och att man kunde dö om man åt dem. Vad jag inte visste då var att Edvin strax innan hade försökt öppna färgsaltet och smakat några saltkorn, helt vanligt salt alltså, och nu satt jag lugnt på golvet och berättade för honom att han skulle dö trodde han. Jag har aldrig sett nån bli så rädd, han kämpade med gråten och vägrade tro mig när jag sa att han bara fått i sig salt och att jag inte ensa hade öppnat behållarna med de andra medlen så det fanns ingen möjlighet i världen att han kunde fått i sig något av de ämnena. Till slut fick vi göra vissa efterforskningar på nätet, ringa giftinformationen (som hade stängt) och ringa J och kom fram till att inget av ämnena var dödligt giftigt bara kraftigt irriterande och att han inte hade ätit nåt giftigt och absolut inte skulle dö. Och så igår hittade han ett glas med vatten på dagis, doppade fingret och smakade och fick sen för sig att det var gift och så fick vi gå igenom eventuella giftförekomster på dagis med fröknarna. Båda gångerna fick han dessutom ont i magen och det är inte helt lätt för en 5-åring att förstå att man får ont i magen av rädsla, men jag tror att han har greppat det nu.
Överkastet var dessutom för stort för att färga så det blev batikat.

onsdag, oktober 15, 2008

Nämen,

nu är det väl dags att börja lyssna på julmusik?

tisdag, oktober 07, 2008

Mera böcker

Jag har beställt några böcker igen. Förra gången köpte jag De vita damerna på Lovlunda slott och vi gillade den (N gillade texten, men inte bilderna eller tvärtom, boken bor hursomhelst i köket) jag vill ha fler och när jag var liten älskade jag Kajsa Kavat hjälper mormor, Kajsa var så himla modig; jag hade velat ha den som CD-bok, men den fanns tyvärr inte, å andra sidan är den ett fynd för 49 kronor.

ROSOFF, MEG:HOW I LIVE NOW (till mig, efter boktips, minns inte var)

LINDGREN, ASTRID:KAJSA KAVAT HJÄLPER MORMOR

WIDMARK, MARTIN:MONSTERAKADEMIN

KNUTSSON, GÖSTA:HEJA, PELLE SVANSLÖS cdbok (Edvin brukar berätta långa ganska osammanhöngande historier om Bill och Bull som han har hört på dagis, så jag hoppas han ska uppskatta den, själv är jag inte särskilt intresserad av Pelle Svanslös.)
JANSSON, TOVE:SMÅTROLLEN OCH DEN STORA ÖVERSVÄMNINGEN - cdbok, Marl Levengood läser, så bara det är ju trevligt (jag är lite underligt besatt av Finland och finlandssvenska, det är så kallt och romantiskt, läs t.ex. fantastiske Philip Teir)

Egentligen borde jag ha ägnat den här tiden åt att skriva ihop en lista över böcker jag ska köpa i NY i helgen, men det var roligare att shoppa.

måndag, oktober 06, 2008

Map me

I got a Johari Window, mainly beacause I thought the colours were really nice. This is me. (And now the link works.)

Kompisar från förr

Jag var på yinyoga igår och idag har jag jätteont i högra tummen. Tur att jag inte använder tummarna när jag skriver. På yinyogan träffade jag en gammal Eva som jag inte har sett på sådär 15 år eller mer, vi tillhörde samma rätt lösa gäng som umgicks under gymnasiet och några år efteråt. Och när vi flyttade från stan flyttade vi till helt olika ställen, jag vet inte ens vart hon tog vägen, folkhögskola kanske, och sen sågs vi aldrig mer, förrän igår. Tydligen har vi bott i samma stadsdel i 5 år. Vi gick i rask takt igenom dagsstatus för de gemensamma vänner vi hade dåförtiden och kom fram till att vi måste snart ses igen och fördjupa oss.