Jag har en 5-åring med enorm dödsångest. Det är ju inte ovanligt i hans ålder så det sa jag till honom, att många barn tänker som han gör (jag - 5-åringar tänker mycket på döden edvin- vad tänker dom på när dom är 6 år?). Så efter en lång diskussion om alla vi känner som kan dö var han äntligen klar att lägga sig och sova och han avslutade med: tur att du sa det där om 5-åriga pojkar annars hade jag varit en ensam pojke som trodde att han snart skulle dö. Och att jag plågar mig med detta beror på att det delvis är mnitt fel; vi skulle färga ett stycke tyg häromdagen och Edvin såg färgprylarna i badrummet och frågade vad det var, jag sa att vi skulle fräga ett överkast. När jag sen blev klar att börja med det så ropade jag in honom och frågade om han ville titta på. Innan jag öppnade behållarna med färg och fixermedel sa jag att ämnena var giftiga (behållarna är märkta med kryss) och att man kunde dö om man åt dem. Vad jag inte visste då var att Edvin strax innan hade försökt öppna färgsaltet och smakat några saltkorn, helt vanligt salt alltså, och nu satt jag lugnt på golvet och berättade för honom att han skulle dö trodde han. Jag har aldrig sett nån bli så rädd, han kämpade med gråten och vägrade tro mig när jag sa att han bara fått i sig salt och att jag inte ensa hade öppnat behållarna med de andra medlen så det fanns ingen möjlighet i världen att han kunde fått i sig något av de ämnena. Till slut fick vi göra vissa efterforskningar på nätet, ringa giftinformationen (som hade stängt) och ringa J och kom fram till att inget av ämnena var dödligt giftigt bara kraftigt irriterande och att han inte hade ätit nåt giftigt och absolut inte skulle dö. Och så igår hittade han ett glas med vatten på dagis, doppade fingret och smakade och fick sen för sig att det var gift och så fick vi gå igenom eventuella giftförekomster på dagis med fröknarna. Båda gångerna fick han dessutom ont i magen och det är inte helt lätt för en 5-åring att förstå att man får ont i magen av rädsla, men jag tror att han har greppat det nu.
Överkastet var dessutom för stort för att färga så det blev batikat.
2 kommentarer:
Lilla hjärtat, då. Jag vet hur det känns, har också en liten plutt här som funderar MYCKET på det där med döden, och det blir tårdrypande samtal emellanåt och jag gör ändå mitt yttersta för att inte överföra min egen dödsångest. Han har bl.a. haft på förslag att han, precis som Hercules, kan åka till Hades och hämta tillbaka min pappas själ, så han blir levande igen. Lite storhetsvansinne, men han menar ju väl och tänker väldigt mycket på den där morfarn som han aldrig har träffat. Nu gråter jag nästan bara jag tänker på det./V.
åh hjälp, stackars liten...
Skicka en kommentar