torsdag, mars 05, 2009

Min son

"Jag såg din son", sa Cecilia. Ja, jag har ju faktiskt en son, tänkte jag. Eller två, men just den sonen Cecilia menade var 7-åringen. Försteklassaren. Han som snart har samma skostorlek som sin moster. En rätt lång, tanig, blond son. Alldeles underbar. Han är så stor nu att han har knappt några gluggar kvar där mjölktänderna har suttit. Han har halvstora, lite glesa vanliga tänder. Så stor är min son. Jag gillar att ha en son. Min son är rätt egen. Med charmiga och ocharmiga drag av både mig och sin far. Men mest är han sin egen. Min son. Han kan fixa mackor själv när han är hungrig, hälla upp mjölk, leta efter godis i skafferiet. Han behöver inte mig så mycket längre. Snart fyller han åtta år, min son. Det tänkte jag. Sen gick jag och hämtade min son som hade rullat sig i lera och sedan hoppat i skolgårdens djupaste vattenpöl för att skölja bort leran. Min son.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nu sitter jag ju här och lipar. Och längtar efter MIN son. Och lite efter dig också./V.

Eva-L sa...

Ibland måste man enbart fokusera på det positiva. Tur att det är så lätt i såna här fall.

Articuno sa...

Underbart!

Articuno sa...

Underbart!

Fru A sa...

det är faktiskt inte riktigt klokt att han är så stor. han var ju bebis nyss? och nu en skolpojke...