måndag, juli 20, 2009

Mary Viola 6 april 1923 - 20 juli 2009

Jag tänker att min farmor föddes och hennes mamma, som fick sin första dotter, direkt tänkte "hon ska heta Mary, efter Mary Pickford, den sötaste skådespelerskan som finns". Farmor var Mallas (Emilia) tredje barn och Josefs första. De fick ett gäng till, 5-6 stycken, jag minns inte, men jag vet att de fick vanliga namn som Inga-Maj och Ingrid (även om det går att skönja ett svagt skådespelartema). Jag minns att när alla träffades hos morfar Josef i hans hus, ett rum, ett litet kök med vedspis och hall på bottenvåningen, ett slags loftsovrum på ovanvåningen, så kunde inte alla vara i samma rum. Malla dog allldeles för tidigt och farmor, som var äldsta dottern fick ansvaret för alla barnen. Det kan inte ha varit helt avskräckande eftersom hon sen fick fem egna, men det måste ha varit tufft. Men hon var tuff min farmor. Tuff som bara den. Hon hade två trasiga fötter, fem jobbiga ungar, en arbetsnarkoman till man och ett stort hus. Hon cyklade överallt, hade två jobb, lagade mat hela tiden och hon klagade aldrig. Inte på nåt av ovanstående i alla fall. Hon var rätt argsint av sig också, men vem är inte det? Framförallt var hon snäll. Hon sa aldrig nej till nåt; glass (den där speciella lukten i källartrappen som slog emot en när källartrappsdörren öppnades och farmor och jag och Anna gick ner för att hämta päronglasspinnar är ett av min gladaste luktminnen), saft (hemgjord rabarber eller jordgubbssaft, jordgubbssaft som var gyllenröd och som luktade mer koncentrerad jordgubb (och sockerlag) än något annat), läsa sagor, vara vaken tills man hade somnat när hon var barnvakt, låna pengar (i tonåren när det tack och lov räckte med en femtiolapp i kvartalet, men något som ändå måste gjort skillnad). Jag skulle kunna skriva om min farmor hela natten, för trots att hon levde i hela sitt liv i en liten stad så finns det så otroligt mycket att berätta. Om glädje och sorg, svårmod och armod. Fast nu är hon död och slipper alla krämpor och den utdragna dödsbädd hon inte ville ha och det känns faktiskt inget bra alls.

Daph, my grandmother died today and she was the last of my grandparents to go. I kind of thought she would last, despite her weak body, because she had such a strong will. I miss her already.

8 kommentarer:

Anna sa...

Det jag kommer sakna mest, om vi pratar ätbart, är hennes köttbullar, rågbröd och sockrade makaroner :)

Articuno sa...

Tråkigt att höra.

Anonym sa...

Tänker en massa på dig. Hur är det med pappa? Kram Malin.

Evova sa...

Fin text. Hon maste varit en valdigt cool dam!

Fru A sa...

åh, hon låter alldeles underbar... stor kram!

Daph sa...

my dearest friend, I am soooo sooo sorry to hear about your grandmother.. I know you loved her so. please know you are in my thoughts and prayers continually...love to you and yours always.

crrly sa...

Nej, vad ledsen jag blir, beklagar sorgen.

Den sista som dog av dina far- och morföräldrar? Är alltså N:s fru I borta också? (AH:s mamma?) :-(




Sockrade makaroner låter inte gott. Ert påhitt eller hennes?

Eva-L sa...

Tack allihopa.
Sockrade makaroner var hennes påhitt. Ett 50-talsrecept? Har ingen aning. Men jag vet att jag har kompisar som äter limpacka med strösocker så helt ensam var hon inte.

Crrly, nej, hon lever men vi är inte släkt.