torsdag, september 10, 2009

Let the love shine through

Jag gillar verkligen facebook. Jag gillar inte att lämna ut namn och allt det där (Idag när jag ringde H&M om en felleverans behövde jag inte uppge nån information alls; hon hade allt där framför sig (via telefonnumret antagligen och nu undrar jag vaför inte vårdcentralen kan vara lika effektiv, så jag kanske ska sluta gnälla). Facebook. Idag fick jag en vänförfrågan med ett namn jag absolut inte kände igen. Efternamnet var samma som en enda kompis så jag tänkte att det är säkert nån som ska nätverka, kanske politiskt (Micke, du vet att en av dina "vänner" använder din vänlista för att fiska röster, va), så jag blev lite trött men sen tittade jag på gemensamma vänner och såg fotot och det var ju visst nån jag kände, nån som jag tyckte jättemycket om för längesen, men tappade kontakten med. Och varje dag när jag går in på facebook och ser alla namn och bilder och statusuppdateringar (Frida fick en bebis igår, i Norge!) så blir jag så himla glad. Än sen att jag och Kalle inte har setts på 17 år, aldrig egentligen kände varandra och nu är han i Kabul och gör nåt viktigt medan jag sitter hemma och viker tvätt, jag blir ändå glad. Det är lite som med mina barn som jag ibland tittar på och tänker att de verkligen är helt fantastiska barn och hur kan de vara så bäst. Så är det med mina vänner på facebook också; jag ser små rutor med namn och blir helt fascinerad över att jag känner så många helt otroliga människor (och en del underliga, som den där amerikanska tjejen som ville bli kompis efter att vår favoritförfatatre hade dött, vi var med i samma fangrupp, som jag inte hade hjärta att tacka nej till).

1 kommentar:

Evova sa...

mm jag gar in o kollar folks status o foton for att det ar kul att veta vad folk haller pa med liksom. men du vinner klart vad galler mest-udda-facebook-van.