tisdag, januari 19, 2010

En stund efter att den första chocken har lagt sig efter att jag har fått reda på att Pym är död (med första chocken menar jag den där svindlande avgrundskänslan, när man tappar andan och allt snurrar, den där första chocken som fortfarande kommer tillbaka HELA TIDEN), så står jag i hallen med smakerna av kardemumma och semla i munnen och tänker: "- Kommer jag aldrig mer att kunna äta semla nu?". Det är en av sakerna jag tänker på när Pym är död.
Den första natten sover jag men vaknar flera gånger och inte en enda gång har jag glömt vad som hänt. Inte en enda gång slås jag av insikten av att Pym är död, för jag är medveten om det hela natten, både vaken och sovande. "En flicka jag kände är död", säger jag till barnen som tror att jag gråter för att de tjatar om glass. En enda gång säger jag det högt till en annan människa: Pym är död. Jag ska aldrig mer säga det, men jag sitter här och tänker det hela dagarna.

2 kommentarer:

fru a sa...

gulp. kan du ringas i morgon? vab...

crrly sa...

Nej, men vad i h-e... :-( Jag som tänkte på henne så sent som för ett par veckor sen. Nej, nej, nej...