onsdag, juni 15, 2011

Blood and gore - äckliga författare

Ungefär samtidigt som jag slutade läsa Stephen King pga av mörkerrädslan så läste jag Elizabeth Georges Pappas lilla flicka. Också mycket otäckt och hemskt, men inte så jag var tvungen att sova med tänd lampa i ett år (inte så mycket Stephens fel som David Lynchs). Allting med Pappas lilla flicka var bra: miljö- och personbeskrivningar, polisarbetet, kopplingar fram och tillbaka mellan alla inblandade, mysteriet och lösningen. Och så lite blod och yxor. Tyvärr så handlade Georges böcker efter den första fantastiska alltmer om Lynleys adliga bakgrund och Havers tobaksvanor så jag tröttnade (men inte förrän efter att jag hade läst åtm 5-6 böcker till) (och i ärlighetens namn har jag läst alla utom en, trots mitt missnöje). Mo Hayders vidriga Fågelmannen läste jag i svensk översättning, men The Treatment läste jag på engelska, men sen slutade jag eftersom jag ungefär samtidigt som jag läste den första fick ett barn och det är för mycket hemskheter med barn i böckerna. Nu kanske jag kan ta upp dem igen, för de var verkligen bra, välskrivna och riktigt otäcka.
Melaan Mo Hayder och Elizabeth George hittade jag dock min favoritotäckdeckarförfattare Carol O'Connell och jag sträckläste böckerna om Mallory, men den boken som skrämde mig mest var Judas Child, så bra och så fruktansvärt otäck. Och nu kommer vi till författaren det här inlägget egentligen handlar om - Gillian Flynn. Jag hämtade Sharp Objects till min Kindle häromdagen, läste ut den på ett dygn, hämtade Dark Places dagen efter och sträckläste ut den natten till idag. Jag läser ju de här böckerna för att bli vettskrämd, samtidigt som jag kan lugna ner mig när jag tittar upp från boksidan och inser att jag är hemma och där finns inga vansinniga mördare (svårare med Stephen King eftersom det ju inte går att veta vilka jävla monster som kan tänkas dyka upp i t.ex. Dimman). Sharp Objects hade bara ett sånt där tillfälle när det sög till i magen och jag fick gåshud, men det var å andra sidan väldigt bra. I övrigt så räknade jag ut ungefär allt, utom den twisten, alldeles för tidigt i boken. I blame TV.

Dark Places var bättre, bättre skriven, bättre upplagd, mer äkta miljöbeskrivningar och en inte särskilt konstruerad historia (på detaljnivå har jag vissa invändningar, men vill inte spoilra) som jag iofs också räknade ut lösningen på alldeles för tidigt, men när saker och ting tog fart så blev jag rätt rädd och och inte så lite äcklad skummade några sidor med lite för mkt blod (allvarligt, nötkreaturen?!). Dark Places hade ett annat roligt inslag också eftersom Flynn beskriver nördkultur på ett underhållande och kärleksfullt sätt, Star Trek eller morbidt intresse för mord, det är ju samma sak. Flynns protagonister med alla deras flaws och acceptans av desamma (kleptomani, cutting, apati m.m.) är också bra.
Sammanfattningsvis så gillar jag Gillian Flynn mycket, men i genren (och vilken är det egentligen? splatter i mysig deckarmiljö?) så vinner Carol O'Connell eftersom hon har skrämt mig mest, Elizabeth George skulle eventuellt ligga etta om hon hade skrivit mer än en bok och Mo Hayder vinner i äcklighet.

Inga kommentarer: