torsdag, januari 24, 2013

Vinter

Någon dog och det är så sorgligt så det är obeskrivbart. Jag har läst någonstans att vi som lever idag inte kan förhålla oss till döden på ett naturligt sätt. För död är något så naturligt och borde vara en självklar del av livet. Det kanske är så, men för egen del så måste jag säga att jag blir allt bättre på det här. Det är väl övning. Jag blir ledsnare och argare för varje gång och det känns faktiskt som att det är precis så det ska vara. Jag har inte svårt att hantera döden; jag är inte rädd (mer än normalrädd, förstås, varje gång någon lämnar hemmet och jag föreställer mig att de aldrig kommer tillbaka) och jag pratar om döden med barnen, och V. Ofta. Döden är alltid närvarande och jag tror inte det skiljer sig så mycket i tiden, jag tror det har sett ut ungefär på samma sätt under hela människans livstid. Men det är svårt att sätta ord på när någon faktiskt dör och man vill uttrycka väldigt mycket och allt man säger blir platt. Känslan, när jag skriver kondoleansbrev och skriver att "vi tänker särskilt på er", då det inte riktigt är sant, för varje gång jag tänker på dem så snurrar det till i huvudet och trillar jag ner i ett svart hål och börjar tänka på precis vad som helst utom just detta och under tiden försöker jag också att undvika att tänka på flera andra saker som bara är för hjärtskärande. I alla fall i några sekunder, sedan tänker jag på dem igen. Och jag vet inte hur många gånger tanken om att det måste vara fel, att det måste gå att ändra på, har dykt upp. Jag känner att det är en sund reaktion. Jag börjar inse att det faktiskt inte är nödvändigt att tackla döden med acceptans och naturlighet. Inte när det bara är jävligt och fel. Du, det var ju inte så här det skulle gå.

Inga kommentarer: