tisdag, november 11, 2014

Hjärta & smärta

Veckans tema på Kulturkollo är hjärta & smärta och som läsare av 200+ Barbara Cartland-romaner är jag väl något av en expert? Efter att ha läst Simona Ahrnstedts blogg i början av året så började jag läsa kärleksromaner igen efter ett 20-årigt uppehåll (med några undantag för lite BC-sommarläsning). Jag behövde lätt läsning som gick snabbt att läsa och inte stannade kvar. Och det var det jag fick, nu när jag försöker komma på vilka jag gillade bäst minns jag bara en story om ett spelhus (3 böcker, den fjärde kommer i november) men jag minns inte författaren eller vad böckerna heter (efter att ha letat igenom hela mitt Amazon-bibliotek: Sara MacLean och Rules of Scoundrels). Julia Quinn är en annan författare jag gillar, hennes Bridgerton-serie är underhållande (men det är nog framförallt de senare böckerna om de många kvinnorna som spelar instrument som är riktigt roliga, mer komedi än kärleksroman). Ofta är sådana här böckerna inte särskilt bra, språk- eller stilmässigt, men de här två författarna är bra. Och det är tydligt att en del av författarna har gjort mycket bra research och kan regency-perioden (jag läser enbart böcker som utspelar sig den här tiden, det är en egen genre). När jag höll på med den här läsningen mindes jag en BC-roman som jag gillade så mycket när jag läste den och lyckades till slut leta fram den ur kartongen med gamla romance-böcker jag hade i sommarhuset. Den var så dålig att jag skämdes lite över hur mycket skräp jag har läst i mina dagar, men så mindes jag att det spelar ingen roll, böcker är böcker och det finns ingen anledning att skämmas över något. (Fast läs aldrig Barbara Cartland bok om tre systrar som flyttar in hos en hertig för att bli bortgifta, för huh vad dålig den är.) Och vad gäller skam, så kan jag inte direkt påstå att jag har skyltat med den här läsningen, på Goodreads har jag lagt upp en eller två, men sanningen ligger nog närmare 100. Jag vet inte varför jag fastnar i det. Det är något med formatet och längden som gör att det känns försumbart tror jag. Jag försökte läsa Diana Gabaldons Outlander, det är samma typ av böcker, men slutade efter halva, för det var sådant dravel (våldtäkt som plot device?). Det är kanske tur att just romance regency-böckerna jag läser aldrig blir längre, för det finns inte stoff nog i dem. Men som hjärnrensning när man pluggar är de perfekta.


Inga kommentarer: