måndag, september 14, 2015

Helst vill jag läsa om blod. Det är mitt bästa tips till allmänheten.*

Som medlem av EMK är det ju självklart att jag läser skräck, men jag är rätt räddhågsen av mig och kan t.ex. inte längre gå ner i källaren där föreningen förvarar papperspåsarna till matåtervinning efter Twin Peaks-podden från Ett eget rum med Marcus, Helena och Mats Strandberg (det var väl framförallt musiken som återuppväckte den gamla tonårsskräcken, men det finns exempel från nästan nutid när jag haft källar- och vindsproblem pga "Wendigo" (jag kan inte ens läsa ordet utan att börja flacka med blicken)). Jag var både jättepepp och lite vacklande inför Färjan (kommer jag ens att tordas läsa ut?)

Jag har försökt att spoilermarkera den här texten, men jag kan inte. Jag har i alla fall gjort den svårläst. Läs inte om du inte har läst boken.

SPOILERS

Färjan då, som inte kan beskrivas som något annat än skräcklitteratur. Eller? Ungefär halvvägs in i boken stoppar jag och tänker att jag kan inte läsa vidare om alla dör eller förvandlas, för just då känns det som ett rimligt alternativ, det är ändå en färja och en bra bit kvar till Åbo. Och det är inte för att det är läskigt, fast jag får läsa delar med ett halvt öga pga tandfobi. När mina barn tappar tänder och vill visa (?) skriker jag och springer åt ett annat håll, ungefär som jag skriker när jag läser vissa stycken i Färjan "amen fyfan", "för i helvete" eller bara ett utdraget "neeeej". Det är för att vissa av karaktärerna på Färjan gillar jag så mycket att jag står inte ut med att de ska dö. Lo, Pia, Calle, Albin, Cilla, Filip, Vincent, Madde, Marianne och flera andra är otroligt väl gestaltade och ömsint skildrade. Det är för övrigt det första J vill prata om efter att han har sträckläst Färjan, på en dag, snabbare än mig, hur äkta beskrivet allt är, både det fina och det solkiga, men ömsint, utan hån eller förakt. Jag förstår att inte alla jag gillar kan överleva (min favorit i Cirkeln-trilogin är Elias ...), men efter en snabb titt i slutet, läser jag vidare. Socialrealismen och blodet flyter ihop och det blir en sträckläsningsbok.
En annan sak jag uppskattar är att det inte finns några hål i storyn, allt håller ihop, det är snabba scenbyten och lite hopp i tid fram och tillbaka för att man ska få hela bilden, men det är inte svårt att hänga med och det måste ha varit ett enormt jobb för både författare och redaktör att få till det flytet. Jag kan inte ens skriva ett blogginlägg utan luckor och ord som saknas.
Jag tror alla i Sverige och Finland har åsikter om finlandsfärjor/sverigebåtar och många kommer att känna igen sig i Mats beskrivningar av människorna, båten och miljöerna och därför borde alla läsa, även de som inte gillar skräck.

Sammantaget: så himla bra ihopsatt bok, så mycket äckligt, så mycket kul och jag älskar såklart att det beskrivs i detalj hur de gamla tänderna försvinner och de nya kommer ut , rysligt är det!

*Fast det ville jag ju verkligen visade det sig. Och nu är jag visserligen lastgammal, men jag tycker att Los och Albins språk och relation är så bra. Jag kan känna den obekväma övergången mellan vanligt barn till likgiltig tonåring i hela kroppen och förhållandet som övergår i att vara likgiltiga tillsammans - rörd till tårar.

Inga kommentarer: