tisdag, mars 22, 2016

Passion

Kulturkollos tema den här veckan är passion och utmaningen är att berätta om sin egen passion. Att en av mina passioner är böcker och läsning vet ju alla (köpte precis en språkbok som bl.a handlar om "ju" - hoppas den bekräftar att "ju" är ett ord som ska användas i alla meningar).
Jag har fler passioner och en av dem är spel (inte casinospel, avskyr alla former av pengaspel). När vi var små spelade vi väldigt mycket brädspel, jag och mina kusiner. Cluedo, Monopol, Finansspelet, Geni och rätt mycket kort också. Kort spelade vi också på högstadiet, fyrmanswhist och plump. Jag har till och med spelat bridge en period, gått kurs och allt. När jag var i sena tonåren kom de första NES-spelen/konsolerna till uthyrning och jag upptäckte att jag gillade Super Mario en hel del. På den här tiden, förr i tiden, hade man ju inte datorer hemma oftast så efter flytten till Uppsala spelade jag itne särskilt mycket alls, mest schack med underliga pojkar i Flogsta och Kantorn. Sen träffade jag J och han hade minsann en Mac, med Risk och lite senare upptäckte vi Sid Meyer's Civilization och efter det fick jag låna Villfarelsers Daggerfall. När jag pluggade i Guildford hade jag en NES-emulator på min bärbara dator och när jag inte läste Pratchett spelade jag Super Mario 3 och Zelda Ocarina of Time, igen och igen. Med barnen kom Wii och Nintendo och ännu mera Super Mario och Zelda.
För 7 år sen, på hösten 2009, började jag spela WoW, World of Warcraft, och nuförti'n är det mest det jag spelar (OK, lite Super Mario på DS:et och Mario Kart med barnen och en del brädspel, jag fick Firefly i julklapp och det rekommenderar jag verkligen).

Men, WoW då. Jag är GM (guildmaster) i ett guild på KT (Kul Tiras). Jag och min kompis Anna turas om att leda ett socialt* guild med 18-årsgräns. Vi tillåter inget drama (utom det vi skapar själva) och ingen elitism. Vi heter Mass Ress Inc (Mass Resurrection incoming, för den spellen (trollformeln, i brist på bättre ord) har underlättat enormt för oss när vi har spelat, för vi dör en del. Vår äldsta medlem är nånstans runt 60 och vår yngsta är 19 (hen har varit med i 5 år, men sa aldrig nåt när vi pratade irl för att inte avslöja sin ålder med sin röst. Jag och Anna visste tidigt om hur ung hen var, men eftersom hen är en av våra bästa och trevligaste spelare lät vi det vara. Nu går hen på universitetet och har en spelpaus och vi saknar hen väldigt.)

Ibland har vi haft ett raidteam (minst 10 personer) ibland två. Nu när man kan vara upp till 25 personer i ett team, så har vi bara ett och när vi kommer iväg är vi minst 10 stycken ibland 20. Vi har spelare från Norge, England, Irland, Skottland, Sverige, Danmark och Holland och vi ses inte bara online, vi ses IRL (in real life) när vi kan. Anna och jag ses ca varje fredag eftersom vi är grannar. Det är ju så i rätt många MMORPG**-spel att det inte går att spela utan att man pratar i realtid, så därför använder vi program så att alla kan prata med varandra, eller åtminstone lyssna. Det är inget krav att prata eftersom inte alla känner sig bekväma med att prata engelska, men man måste kunna lyssna när raidledaren går igenom taktik och också snabbt kunna få information under spelets gång om man till exempel får en spell kastad på sig och ska springa åt ett visst håll. (Det är inte ovanligt i andra guilder att folk pratar hela tiden medan de spelar, men hos oss sker det mest i gc (guildchatten), där man skriver det man vill säga.) När vi raidar har vi paus för att folk ska lägga sina barn. Vårt raidteam består nästan till hälften av kvinnor och vi har också många par som spelar med oss. (Det finns en del riktigt fantastiska spelare som inte kan fortsätta raida när de får barn eftersom deras raidteam är elitist jerks.)

Jag raidar med Temata (Tem) en lvl 100 nelf sp (night elf shadow priest), jag är inte särskilt bra, men jag är inte heller särskilt dålig. Min main (den toon (figur) jag spelar i första hand) är Clunes en human retri/holypala (retribution/holy paladin). Retribution betyder att hon mest slåss (dps) och holy att hon helar. Hon är retri i PvE** och holy i PvP**.

*Social här betyder att man inte måste raida för att var med, man får fortfarande vara asocial och tystlåten, men en trevlig del av WoW är att man faktiskt inte är så ensam när man spelar, det är oftast en eller två eller flera andra inne och spelar samtidigt som småpratar i guildchatten.
**Massively multi-player online role-playing game. Det går att hoppa över role-playing-delen, det gör vi.
***PvE=Player vs environment, dvs, jag kan springa runt för mig själv hur mycket jag vill och aldrig interagera med en annan människa, men ändå få rätt mycket gjort.
PvP=Player vs Player, det finns två fraktioner i WoW Horde och Alliance. När jag spelar PvP spelar jag ihop med andra levande Alliance-spelare mot andra levande Horde-spelare. Det gör jag sällan, mest för achies (achievements, ett slags poängsystem där belöningen i bästa fall är ens guildies beundran eller avund). Ofta när man spelar pvp känner man inte de andra spelarna och då kan stämningen snabbt bli tråkig och abusive. Som tur är finns det gott om vettiga människor också, så det går sällan överstyr. Det går att rapportera språk och beteenden, men oftast räcker det att en lugnare spelare säger ifrån.

Det är framförallt andra spelare som gör det så viktigt att en har uppsikt på sina barn när de spelar. Mina spelar båda två, men till en början var det mycket begränsat vad de fick göra, t.ex. har vi ett eget guild ihop som bara familjen är med i. De fick inte köa till dungeons (när man spelar med 4 slumpmässigt utvalda spelare) utan att jag var med och de fick (får) inte prata med folk de inte känner utan att jag får kolla; de ropar t.ex. oftast in mig om någon börjar prata med dem. Det finns chattprogram som sparar konversationer, så det är inte särskilt svårt att ha koll som förälder.

Inga kommentarer: