torsdag, september 14, 2017

Den hvide rose

På mitt enda Köpenhamnsbesök i somras köpte jag Olga Ravns Den hvide rose och fram till nu har jag bara bläddrat lite i den. Eftersom den passade perfekt in på kryssets "En rosa bok" (tur att jag inte fick tag på det mintgröneturkosa omslaget) så satte jag mig nu på morgonen och läste ut den. Det är en ovanligt tjock diktsamling, flera hundra sidor, men varje dikt, eller strof eftersom jag läste den som en dikt (jag vet inte vad som är rätt), är bara fem rader på varannan sida (ibland på båda sidor av ett blad) och ganska mycket är upprepningar, går den rätt snabbt att läsa. Den är inte lika lätt att förstå dock, så jag kommer nog att läsa den igen, inte minst för att språket är så läsvänligt och jag verkligen gillar upprepningarna, då det ger nästan en meditativ känsla. Jag gillar också språket, det är enkelt och lätt att förstå, men beskriver inte nödvändigtvis det man tror. Naturbeskrivningarna är vackra och färgrika, men samtidigt handlar texten om någon som ska dö, som är sjuk; om detta är en person eller en kärlek, vet jag inte. Jag gillar mer tanken på att det är en kärlek som dör än att det är en person. Jag älskade användningen av rosen och de bilder som skapades, både vackra och obehagliga: vita rosenblad som faller, Ofelia, med rosenbladen i vattnet, döende, Sophie Scholl och motståndsgruppen Vita rosen, den lite feta, obehagliga känslan av tjock rosenblad, den lite sammetsaktiga, våta känslan av tunnare rosenblad. Den hvide rose kommer i översättning hos Modernista, men jag tycker gott att den kan läsas på danska. DDO (den danske Ordbog) finns som app till ipad och det är inte många ord man behöver slå upp.
Framsidan då, i ljusa pasteller och skräcktypsnitt på titeln: underbar!

Inga kommentarer: