torsdag, september 21, 2017

Huset på Saint Pauls väg


Söt liten sorglig bok om hur det känns att sitta vid dödsbädden/sjukdomsbädden bredvid sina föräldrar. Trots att den är väldigt kort (94 sidor i min utgåva) tog den rätt lång tid att läsa för mig, för jag gjorde flera pauser för att fundera över liknande minnesbilder jag har från mina mor-och farföräldrar och hur det var när de dog och vilka minnen som fanns kvar hos dem och vilka som finns kvar hos mig och, kanske mest av allt, vilka minnen som dör med dem. Jag kryssade den på bitterljuv på höstbingon, eftersom den faktiskt inte är sorglig rakt igenom, trots att den mest handlar om död, elände och sjukdom. Jag tycker det är fint att Lise Tremblay (jag uppfattar boken som rätt så självbiografisk) är med sin far under hans sista dagar på hospicet och också att hon, trots sin stora motvilja, försöker hjälpa sin mor så gått det nu går, i hennes sjukdom, fast den gjort hela familjen så illa i så många år. Jag tror också på exil som lösning på många problem, inte minst för sin egen sinnesfrids skull när det inte går att fixa andras problem, men jag tycker också om att hon kombinerar exilen med återbesök och ett samarbete med syskonen, för det ger en känsla av försoning. Boken hade kunnat vara genombitter, men det hade antagligen inte varit hela sanningen och texten känns ärlig utan att vara utlämnande. Tremblay tecknar också mycket levande, snabba porträtt av föräldrarna under deras uppväxt, både känslorna och särskilt de fysiska företeelserna (stickspånshuset, hunden med ögat). Jag gillar den.

Inga kommentarer: