måndag, maj 24, 2021

Senseis portfölj


 

Jag sträckläste Hiromi Kawakamis Senseis portfölj (Tranan) i två sittningar. På baksidestexten står det att det är en stillsam berättelse och det är det. Det händer inte så mycket. Tsukiko och Sensei dricker sake, pratar och äter. Ibland umgås de utanför restaurangerna de träffas på, lite mer än vardag, en svamputflykt (eller svampjakt som det heter i boken) och en hanamipicknick, fast det är inge särskilt viktigt som händer där heller. Men jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det är (tror jag) lockelsen med vardagen. Fast en japansk vardag inte ser ut som en svensk, så blir ändå vardagskänslan min upplevelse. Vid ett besök hos Sensei sitter dom i ett åtta tatamimattor stort rum (8 m², 10 m² - jag har ingen aning) och "endast en regnlucka var öppen, men det gick att se trädgrenar som röde sig därute". Vad är ens en regnlucka?, vill jag veta, men googlar inte utan läser vidare för fler detaljer om en vardag som inte ser ut som min. Längtan efter vardagen i en pandemi där alla dagar ser likadana ut, fast på ett helt annat sätt än innan. Och längtan efter icke-vardag, som mitt besök i Japan veckorna innan pandemin slog till.


Skog i Japan ser ut som skog i Sverige, fast med helgedom.



Inga kommentarer: