måndag, maj 31, 2021

Ödeby 2017



En anledning till att jag inte bloggar så mycket är att jag länge inte kom åt att föra över bilder från telefonen till datorn på ett smidigt sätt. Nu funkar det bättre med icloud (men fortfarande alldeles för många moment jämfört med när det bara var att koppla in telefonen med sladd).
Här är några bilder från hösten 2017 när jag, J, barnen och pappa var i Ödebyskogen, norr om Motala, och tittade på ödehus och mossa.











 

måndag, maj 24, 2021

Senseis portfölj


 

Jag sträckläste Hiromi Kawakamis Senseis portfölj (Tranan) i två sittningar. På baksidestexten står det att det är en stillsam berättelse och det är det. Det händer inte så mycket. Tsukiko och Sensei dricker sake, pratar och äter. Ibland umgås de utanför restaurangerna de träffas på, lite mer än vardag, en svamputflykt (eller svampjakt som det heter i boken) och en hanamipicknick, fast det är inge särskilt viktigt som händer där heller. Men jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det är (tror jag) lockelsen med vardagen. Fast en japansk vardag inte ser ut som en svensk, så blir ändå vardagskänslan min upplevelse. Vid ett besök hos Sensei sitter dom i ett åtta tatamimattor stort rum (8 m², 10 m² - jag har ingen aning) och "endast en regnlucka var öppen, men det gick att se trädgrenar som röde sig därute". Vad är ens en regnlucka?, vill jag veta, men googlar inte utan läser vidare för fler detaljer om en vardag som inte ser ut som min. Längtan efter vardagen i en pandemi där alla dagar ser likadana ut, fast på ett helt annat sätt än innan. Och längtan efter icke-vardag, som mitt besök i Japan veckorna innan pandemin slog till.


Skog i Japan ser ut som skog i Sverige, fast med helgedom.



söndag, maj 16, 2021

Dag 427

 427 dagar i nån slags karantän. Ett fem veckor kort sommaravbrott, med karantän, i Skåne. Vi har jobbat hemifrån, pluggat hemifrån och handlat på nätet hemifrån. Kortare utflykter till psykologer, hundöverlämning och promenader med syster. 

Fredagsdrink på zoom med J:s föräldrar nästan varenda vecka. Bokklubb på zoom någon gång i månaden och illkorta besök i mina föräldrars trädgård. En utomhusvandring med ÖG Girls (ett slags tjejband från 90-talet) i september.

En flytt för snart 20-åringen som tröttnade på zoomföreläsningar i pojkrummet och bytte till zoomföreläsningar på studentrummet i universitetsstaden Örebro, i april 2021.

Ett antal skickade brev, små presenter och vykort i ett försök att hålla nåns lags kontakt. Whatsappchattar, instagraminlägg och sms med vänner och släktingar. 

Ett litet studentutspring, i smyg, i en park. En studentfest i trädgården med ett fåtal gäster, några på zoom och utfyllnadsgäster i form av Edvins kompisar, som mer än gärna hjälpte till att äta upp alla tårtor. 

En 50-årsfest i sommartid med mycket utomhus. 

Ett eget 50-årsfirande med smörgåstårta och en gäst, utöver familjen, i köket.

En ensam hotellhelg på Rival med chips och läsning och The Blacklist för att fly från verkligheten.

Varje fredag frunkraid med guilden och en hel del vitt vin och potatischips. Nu när det är vår, mest rosévin.

Så jävla mycket hämtmat. Sushi, indiskt och pizza. Varje vecka.

Ett gemensamt Yasuragi-besök, helt isolerade så när som på personen som kom med vår mat.

Fyra restaurangbesök, att vi ens gjorde det, men ett var i maj -20, ett annat mitt i sommaren på Österlen, ett tredje i september och ett fjärde också vår eller sommar, alla enligt restriktioner, men ändå genomförda med ett visst obehag.

Bara två covid-tester som båda var negativa. Två tillfällen med en helt isolerad 17-åring pga smitta i vängruppen, dock utan vidare spridning. De har varit så imponerande försiktiga och duktiga. Här har vi vår svaga punkt, vårt största brott mot restriktionerna: 17-åringen har inte ålagts umgängesförbud. Med undervisning i skola 1 dag/vecka de senaste två terminerna och med en begränsning av gruppen de får umgås i inomhus, i alla fall höst/vinter/vår, så har han ändå haft en slags vardag och ett sammanhang utanför vår instängda tillvaro.

På tisdag, 18 maj, får J sitt första vaccin och på fredag, 21 maj, får jag mitt. Vi försökte boka samtidigt, men Alltid Öppet-appen samarbetade inte med mig, så när jag lyckades ta mig igenom alla steg, ca en timme efter J, fanns den första lediga tiden tre dagar senare. I Kista. För vaccinationscentralen i Älvsjö stängde 25 april, lagom till att fas 4 drog igång. 

Mycket chips. Rätt mycket läsning. Rätt mycket The Blacklist.

Det är vad det är. Vi är friska (fast jag har ont i handen och kan inte yoga, för jag ramlade i stentrappan i källaren när jag bar för otymplig tvätt i höstas och ville inte söka läkare förrän nu, jag ska gå 9 juni). Vi har jobb. Vi har rätt kul emellanåt. Vi kanske kan ha en gäst eller två i Skåne i sommar, tack vare vaccinet och att vi inrett ett gästrum i källaren. 

Det här är bara en slags snabbdokumentation av mitt faktiska liv under pandemin. Den priviligierades pandemitillvaro, en lyxig pandemitillvaro, men det är inte nödvändigtvis alltid lätt. Inte ens jag är gjord för att aldrig träffa andra människor tydligen.

Jag är alltså inte omedveten om hur det ser ut i resten av världen med skenande smitta i Indien, fasansfulla människorättsbrott och krigshandlingar i Palestina/Israel, att brott är den viktigaste valfrågan i Sverige (och då alltså inte den vidriga korruption som sker med i friskolehandeln och Region Stockholm, utan låtsasbrott pga invandring) och inte klimatet eller hur skolan bör förstatligas å det snaraste), mäns våld mot alla, men framförallt kvinnor, fysiskt och psykiskt, som aldrig tar slut. Häromveckan hjälpte jag också Edvin att plugga in ett historieprojekt om Afrika och har sedan suttit och plöjt Youtube-filmer om Europas kolonialisering av resten av världen och det är bara vidrigt och fortgående och effekterna kommer aldrig att försvinna (se Palestina/Israel). (Här finner jag viss tröst i alla ungdomar jag känner som är medvetna, smarta och vill lära sig mer om allt och aldrig blundar.)

Nästa vecka blir det kanske boktips.

torsdag, oktober 08, 2020

Louise Glück

Jag har inte läst något av Louise Glück tidigare (det finns SÅ många poeter, levande och döda och jag har bara läst poesi i fem-tio år).

Jag hittade den här dikten som känns aktuell och som jag gillar jättemycket, slutraden är fantastiskt obehaglig.


All Hallows

BY LOUISE GLÜCK

Even now this landscape is assembling.

The hills darken. The oxen

sleep in their blue yoke,

the fields having been

picked clean, the sheaves

bound evenly and piled at the roadside

among cinquefoil, as the toothed moon rises:

 

This is the barrenness

of harvest or pestilence.

And the wife leaning out the window

with her hand extended, as in payment,

and the seeds

distinct, gold, calling

Come here

Come here, little one

 

And the soul creeps out of the tree.

 

(Poetry Foundation)



onsdag, oktober 07, 2020

Nobelprisvecka!

Än så länge har vi fått veta vilka som fått priset för medicin (Harvey J. Alter, Michael Houghton & Charles M. Rice), fysik (Roger Penrose, Richard Genzel & Andrea Ghez)  och kemi (Emmanuelle Charpentier & Jennifer Doudna) och imorgon är det dags för litteratur. Jag vet inte riktigt när jag gick från att sitta spikad framför teven första torsdagen i oktober klockan 13 varje år, till en mer ointresserad inställning, klart jag vill veta vem det är, men ... Men kanske vid Bob Dylan? Definitivt efter allt som hände med metoo, vidriga kulturmän höga på sin egen inbillade betydelse, akademiledamöterna som försvann en efter en, vissa för alltid, från oss.


I år har jag ändå känt mig lite mer intresserad, kanske på grund av pandemilivet, där inget i boklivet ser ut som det brukar. Och jag kommer definitivt sitta klistrad framför TV4 på torsdag eftersom Jenny från Stadsbiblioteket är med och kommenterar valet.

Det här inlägget föranleddes dock av enligt O:s Veckans kulturfråga som den här veckan lyder: 

Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur? 

Jag kan börja med att erkänna att jag bara har läst 23 av 101 författare, men av dem har jag några klara favoriter*. Klarast är T. S. Eliot vars The Waste Land jag har läst till och från i årtionden. 

För några år sedan inledde BBC Radio 4 året med att låta Jeremy Irons läsa alla Eliots dikter och nu skulle jag ha länkat till den uppläsningen, men tyvärr så ligger programmen inte kvar. Or so I thought ...

Jeremy Irons egen hemsida finns uppläsningarna kvar, så in där och njut!



*Alla andra säger flera så: Johannes V. Jensen, William Faulkner och Herta Müller är mina andra favoriter.

måndag, augusti 17, 2020

Kulturkollo i mitt hjärta

Som om inte det här året redan hade levererat sorg, ångest och ledsamheter i aldrig tidigare skådad omfattning så lägger nu Kulturkollo ner. Jag har dem att tacka för att rätt många av mina blogginlägg blivit till, jag har gillat deras inlägg och diskussionerna de satt igång, men framförallt har jag gillat gemenskapen och umgänget med personerna bakom Kulturkollo. Jag tycker att det är jättetråkigt att denna kulturgärning tar slut här, den hade gärna fått fortsätta länge till, men jag har full förståelse för att man måste sluta med saker som inte hinns med och Kulturkollo är inte nåt som kan drivas lite halvhjärtat. Det ligger så uppenbart enormt många timmar bakom, även uppdelat på åtta personer, och jag är imponerad över den planering som måste ha legat bakom.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har fått ta del av Kulturkollo, men framförallt tacksam för alla människor och möten som de ligger bakom i mitt liv. De har gjort Bokmässan till en plats där jag kände mig hemma bara minuter in i mitt första besök, tack vare Kulturkollos egna rum där på mässan. Författarträffar, bokprat och häng med underbara bokmänniskor. Det här leder såklart tankarna till att Kulturkollo ju är en del av en större gemenskap, bokbloggarmaffian, och den försvinner ju inte. Kanske är det bara dags att hänga på bokbloggar igen, och i sociala medier och på zoom.

Så Fanny, Anna, Linda, Lotta, Ulrica, Carolina, Helena och Viktoria - tack så jättemycket och jag hoppas att vi ses och hörs snart igen. 💚




måndag, mars 30, 2020

Tänk snabbt!

Enligt O kör en snabbquiz varje vecka och efter ett av dagens ämnen engagerar mig särskilt. Varför, i denna tid, kan man ju undra. På en kosmisk skala är den väl den minst viktiga, men, ändå.

Veckan fem snabba lyder:
sommartid eller vintertid?
nyhetsfrossare eller inte?
Helgstudion eller Vinterstudion?
lässvacka eller läsflyt?


läsa ut eller ge upp?

Vintertid - Eller normaltid som det ju är. Eftersom kvällar och eftermiddagar skulle bli mörka oavsett, så tar jag hellre en ljus morgon. Det blir lättare att vakna ju mer ljus det är på morgonen och upp måste man ju gå oavsett och jag tar all hjälp jag får här. För båda gäller antagligen att man bara anpassar sig, men då vill jag ändå hellre ha normaltid, för jag har (helt ovetenskapligt) hört att i länder som kört enbart på sommartid blir folk knäppa. Mitt största problem är dock tidomläggningen två gånger om året, jag tycker det är vidrigt att behöva ställa om, inte för egen del för jag jobbar hemifrån och är varken morgon- eller kvällsmänniska, men att behöva se till att barn och hund ställer om är meningslöst extraarbete. (Mikrovågsugnsklockan är inga problem, ställer om den på en sekund varje gång, det är min superkraft.)

Nyhetsfrossare - Initialt ja. Den första veckan (vecka 11 för mig) kollade jag DN/Twitter/Guardian hela dagarna. Även andra veckan, men sen började jag sakta ner lite. Köpte Animal Crossing och fick J att börja spela eftersom han var lika illa däran som jag med att läsa Twitter. Hängde mer i WoW-chatten och på Discord och snicksnackade med de andra hemmasittarna (jag har väldigt få uppdrag just nu). Nu försöker jag kolla två ggr/dag.

Vinterstudion - J kollar på skidor och det är väl Vinterstudion? Jag gillar att höra sport i bakgrunden när jag pysslar med annat, för det är jag uppvuxen med, men jag tittar aldrig. Kanske enstaka skridsko (den med musik) och gymnastikgrejer).

Lässvacka - Galen lässvacka, kan inte koncentrera mig en minut. Utom Philip Teirs nya Jungfrustigen som jag sträckläste. Just nu läser jag om några regency romance-serier, det är allt. Jag fick precis bekräftelse på att min Michael Strunge-beställning är på väg, så hoppas lite på att jag ska vilja läsa dikter.

Ge upp - Med hundratals böcker i TBR-högar i hela lägenheten så ger jag upp, men jag håller ut länge. T.ex. har Joel Dickners Sanningen om fallet Harry Quebert legat halvläst i över ett år och i veckan tänkte jag göra ett till försök (och sen ge upp antagligen).