tisdag, maj 03, 2022

Tisdagstrion i maj*


Det här är en utmaning från Ugglan & Boken. Temat är maj och man ska tipsa om en bok för varje bokstav: M A J

M: Ms Ice Sandwich är en fin, liten roman av Mieko Kawakami. Det är en roman om relationer, vän-, familje-, främlings-. Tyvärr inte översatt till svenska.

A: A Conspiracy in Belgravia är andra boken i en kvinnlig Sherlock Holmes-serie av Sherry Thomas. Lagom småtrevlig, rolig om man läst de riktiga Sherlock Holmes-berättelserna.

J: Jungfrustigen är Philip Teirs senaste roman, som utspelar sig i Helsingfors. Jag tror att jag har läst allt Philip Teir har skrivit, inklusive hans gamla blogg Annegatan, som var en av dom bästa bloggarna där i mitten av 00-talet. Jungrustigen är en roman om en ny relation, om kärlek och livsval. Jag gillar allt: ämnet, språket, miljöerna.



*Det kan ju bli så att jag gör fler tisdagstrioer i maj, men det är väl inte särskilt troligt, med tanke på hur sällan jag bloggar.


torsdag, mars 17, 2022

Litteraturkanon

 Enligt O skriver i Veckans kulturfråga v. 11 2022, om kanon och frågar

Vilken klassiker läste du som ung som gjorde störst intryck?

Jag minns hur jag stod som twiststöd och sträckläste Moa Martinssons Mor gifter sig när jag gick i sexan. Jag hade sett tv-serien några år tidigare och blev alldeles lycklig när jag hittade den i bokhyllan hemma, från Svalans förlag. Jag läste Kyrkbröllop och Kungens rosor också, men det var Mor gifter sig som jag läste om och om igen, otroligt fascinerad av flickan Mias uppväxt i misär, men med rätt mycket kärlek och en del lyckliga stunder. Jag minns fortfarande massor med detaljer från boken, de nya gardinerna, svärfaderns släktingar som är "fina" stadsbor från Norrköping som sjunger "Här är gudagott att vara", grannfruns bebis som får en bit tvål instoppad mellan skinkorna som bot mot torr och sprucken hud och hur mörkt och hemskt Mias Kolmården är, när mitt Kolmården var sol och semester och exotiska djur.

och

Vilken författare och vilket verk tycker du är ett måste i en litterär kanon?

Jag tycker att Moa Martinsson och Mor gifter sig (1936) är ett givet val i en kanon. Jag tänker nu att man har en kanon där man presenterar viktiga verk, men inte har som krav på att någon ska läsa alla, om den inte vill. Jag kunde identifiera mig mycket med Mia, vi var båda från Östergötland, vi bodde på landet, vi var duktiga i skolan, hörde för mycket och förstod för lite. Jag tror att det är viktigt med igenkänning när man läser, inte minst om man är ovan och inte så glad i att läsa. Sen ska det vara ett tillgängligt språk och en bra historia. Gäst hos verkligheten (1925) av Pär Lagerkvist är en annan barndoms- och arbetarskildring som är tillgänglig och med ett väldigt poetiskt språk, där Martinsson kanske är mer realistiskt. 

Frågan om kanon är svår tycker jag. Å ena sidan försöker jag konstant få mina barn att läsa olika klassiker och annat jag verkligen gillar och å andra sidan vet jag att det inte går att tvinga på folk läsupplevelser - det ena barnet läser glatt* det mesta, det andra vägrar numera efter att ha blivit grymt besviken på Godnatt Mister Tom ("dom plockar ju bara björnbär").

*tvingade sig igenom Den långa vägen hem, mutad mot att jag skulle spela nåt spel, som han sen påstår att jag inte spelade, men jag tror faktiskt att jag kom en bit i The Binding of Isac.

tisdag, oktober 26, 2021

Prokrastinering


Och ovanpå detta läser jag en kurs på nordiska språk, med examination den här veckan. Jag har alltså en hemtenta! 

Jag måste erkänna att jag inte har läst alla böcker/sett alla filmer i bilden ovan. Brazil, Logan's Run och Soylent Green har gått mig förbi.

måndag, oktober 25, 2021

Min gammelmorfar


Det här är min gammelmorfar Olof Einar Jarl (1899-1992) och random hund som besökte dem som bodde på det hem för dementa som han bodde på. Tidigare bodde han och min gammelmormor i en etta på åttonde våningen i gamla stan (litet g här, för det var INTE Gamla stan i Stockholm). Einar sov i en säng i rummet och mormor Sigrid sov i en kökssoffa i köket. Ett av de första tecknen på att Einar blivit dement var att han trodde att grannarna kom in på nätterna och repade diskbänken. Kort därefter fick han flytta till BS i Vadstena, där vi hälsade på honom väldigt ofta. När han flyttade till det här trevligare huset (ett projekt för dementa som startades av en väldigt duktig geriatriker, som sen skrev en bok om patienterna och behandlingen), som låg i Hyddmarken, var jag så gammal att jag inte längre följde med och hälsade på. Från huset i Hyddmarken rymde Einar ofta. I Einars huvud var han ca 17 år och bodde i Skedet, och när han rymde tog han bussen dit. Busschaufförerna visste att han hade rymt och angav honom varje gång. Han hade ingen aning om vilka vi var, men han mindes mormor, eller trodde att hon var hans syster, så han fick länge komma med på jular och fikor (här tänker jag att de begränsade utflykterna eftersom min släkt sågs var och varannan dag). Då satt han och drack kaffe och klagade på att han aldrig fick påtår.

Han kedjerökte och dog när han var 93.


måndag, maj 31, 2021

Ödeby 2017



En anledning till att jag inte bloggar så mycket är att jag länge inte kom åt att föra över bilder från telefonen till datorn på ett smidigt sätt. Nu funkar det bättre med icloud (men fortfarande alldeles för många moment jämfört med när det bara var att koppla in telefonen med sladd).
Här är några bilder från hösten 2017 när jag, J, barnen och pappa var i Ödebyskogen, norr om Motala, och tittade på ödehus och mossa.











 

måndag, maj 24, 2021

Senseis portfölj


 

Jag sträckläste Hiromi Kawakamis Senseis portfölj (Tranan) i två sittningar. På baksidestexten står det att det är en stillsam berättelse och det är det. Det händer inte så mycket. Tsukiko och Sensei dricker sake, pratar och äter. Ibland umgås de utanför restaurangerna de träffas på, lite mer än vardag, en svamputflykt (eller svampjakt som det heter i boken) och en hanamipicknick, fast det är inge särskilt viktigt som händer där heller. Men jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det är (tror jag) lockelsen med vardagen. Fast en japansk vardag inte ser ut som en svensk, så blir ändå vardagskänslan min upplevelse. Vid ett besök hos Sensei sitter dom i ett åtta tatamimattor stort rum (8 m², 10 m² - jag har ingen aning) och "endast en regnlucka var öppen, men det gick att se trädgrenar som röde sig därute". Vad är ens en regnlucka?, vill jag veta, men googlar inte utan läser vidare för fler detaljer om en vardag som inte ser ut som min. Längtan efter vardagen i en pandemi där alla dagar ser likadana ut, fast på ett helt annat sätt än innan. Och längtan efter icke-vardag, som mitt besök i Japan veckorna innan pandemin slog till.


Skog i Japan ser ut som skog i Sverige, fast med helgedom.



söndag, maj 16, 2021

Dag 427

 427 dagar i nån slags karantän. Ett fem veckor kort sommaravbrott, med karantän, i Skåne. Vi har jobbat hemifrån, pluggat hemifrån och handlat på nätet hemifrån. Kortare utflykter till psykologer, hundöverlämning och promenader med syster. 

Fredagsdrink på zoom med J:s föräldrar nästan varenda vecka. Bokklubb på zoom någon gång i månaden och illkorta besök i mina föräldrars trädgård. En utomhusvandring med ÖG Girls (ett slags tjejband från 90-talet) i september.

En flytt för snart 20-åringen som tröttnade på zoomföreläsningar i pojkrummet och bytte till zoomföreläsningar på studentrummet i universitetsstaden Örebro, i april 2021.

Ett antal skickade brev, små presenter och vykort i ett försök att hålla nåns lags kontakt. Whatsappchattar, instagraminlägg och sms med vänner och släktingar. 

Ett litet studentutspring, i smyg, i en park. En studentfest i trädgården med ett fåtal gäster, några på zoom och utfyllnadsgäster i form av Edvins kompisar, som mer än gärna hjälpte till att äta upp alla tårtor. 

En 50-årsfest i sommartid med mycket utomhus. 

Ett eget 50-årsfirande med smörgåstårta och en gäst, utöver familjen, i köket.

En ensam hotellhelg på Rival med chips och läsning och The Blacklist för att fly från verkligheten.

Varje fredag frunkraid med guilden och en hel del vitt vin och potatischips. Nu när det är vår, mest rosévin.

Så jävla mycket hämtmat. Sushi, indiskt och pizza. Varje vecka.

Ett gemensamt Yasuragi-besök, helt isolerade så när som på personen som kom med vår mat.

Fyra restaurangbesök, att vi ens gjorde det, men ett var i maj -20, ett annat mitt i sommaren på Österlen, ett tredje i september och ett fjärde också vår eller sommar, alla enligt restriktioner, men ändå genomförda med ett visst obehag.

Bara två covid-tester som båda var negativa. Två tillfällen med en helt isolerad 17-åring pga smitta i vängruppen, dock utan vidare spridning. De har varit så imponerande försiktiga och duktiga. Här har vi vår svaga punkt, vårt största brott mot restriktionerna: 17-åringen har inte ålagts umgängesförbud. Med undervisning i skola 1 dag/vecka de senaste två terminerna och med en begränsning av gruppen de får umgås i inomhus, i alla fall höst/vinter/vår, så har han ändå haft en slags vardag och ett sammanhang utanför vår instängda tillvaro.

På tisdag, 18 maj, får J sitt första vaccin och på fredag, 21 maj, får jag mitt. Vi försökte boka samtidigt, men Alltid Öppet-appen samarbetade inte med mig, så när jag lyckades ta mig igenom alla steg, ca en timme efter J, fanns den första lediga tiden tre dagar senare. I Kista. För vaccinationscentralen i Älvsjö stängde 25 april, lagom till att fas 4 drog igång. 

Mycket chips. Rätt mycket läsning. Rätt mycket The Blacklist.

Det är vad det är. Vi är friska (fast jag har ont i handen och kan inte yoga, för jag ramlade i stentrappan i källaren när jag bar för otymplig tvätt i höstas och ville inte söka läkare förrän nu, jag ska gå 9 juni). Vi har jobb. Vi har rätt kul emellanåt. Vi kanske kan ha en gäst eller två i Skåne i sommar, tack vare vaccinet och att vi inrett ett gästrum i källaren. 

Det här är bara en slags snabbdokumentation av mitt faktiska liv under pandemin. Den priviligierades pandemitillvaro, en lyxig pandemitillvaro, men det är inte nödvändigtvis alltid lätt. Inte ens jag är gjord för att aldrig träffa andra människor tydligen.

Jag är alltså inte omedveten om hur det ser ut i resten av världen med skenande smitta i Indien, fasansfulla människorättsbrott och krigshandlingar i Palestina/Israel, att brott är den viktigaste valfrågan i Sverige (och då alltså inte den vidriga korruption som sker med i friskolehandeln och Region Stockholm, utan låtsasbrott pga invandring) och inte klimatet eller hur skolan bör förstatligas å det snaraste), mäns våld mot alla, men framförallt kvinnor, fysiskt och psykiskt, som aldrig tar slut. Häromveckan hjälpte jag också Edvin att plugga in ett historieprojekt om Afrika och har sedan suttit och plöjt Youtube-filmer om Europas kolonialisering av resten av världen och det är bara vidrigt och fortgående och effekterna kommer aldrig att försvinna (se Palestina/Israel). (Här finner jag viss tröst i alla ungdomar jag känner som är medvetna, smarta och vill lära sig mer om allt och aldrig blundar.)

Nästa vecka blir det kanske boktips.