London

Första gången jag bodde i London för 14 år sen så hörde jag bomber en natt. De smällde på två tomma parkeringsplatser nånstans i Bounds Green (jag bodde i Alexandra Park, nära Muswell Hill). Nån månad senare sprängdes en bomb i det shoppingcenter jag brukade gå till i Wood Green, en ytterligare på Selfridges (på klädracken, den sprängdes när någon gick igenom de kläder som hängde på galgarna) och efter nån månad ytterligare en bomb på det stora shopping centret Brent Cross i norra London. Ingen dog då. När jag flyttade tillbaka till England 1998 för att plugga så bodde jag inte i London utan i Guildford och där sprängdes en bomb senast på 70-talet (the Guildford 4, tror jag de kallas, finns en film om det som heter In the Name of the Father med Pete Postlethwaite (som är så bra i Brassed Off)). När jag flyttade tillbaka en gång till så bodde jag återigen i Guildford och senare i Enfield i London. J som pendlade ett tag från Guildford till London-kontoret han jobbade på åkte alltid via Moorgate. Och alla besökare vi fick när vi bodde i Enfield kom oftast via Liverpool Street Station. Och när vi for hem så fortsatte J åka tillbaka hela tiden till London-kontoret via Moorgate. Det är jättelångt borta och jättenära, hela tiden. Jag frågade Evelyn då 1992 varför de bodde kvar i London när det smällde bomber (bomber!) hela tiden. Hon svarade att just därför, för att man ger sig inte för terrorister. Om man flyttar eller slutar shoppa så vinner the bad people. Precis som Tony Blair sa för en stund sen: "It is important that those engaged in terrorism realise that our determination to defend our values and our way of life is greater than their determination to cause death and destruction to innocent people in a desire to impose extremism on the world." Och det gör man alltså genom att stanna kvar och fortsätta gå ut. Så jag åker till London så ofta jag kan, jag tar med min familj dit och jag åker tunnelbana med familjen. Jag vill aldrig sluta med det, kanske kommer jag inte vilja ta med barnen mer, det vet jag faktiskt inte, men själv kommer jag att fortsätta. J brukar alltid säga att chansen att just vi skulle råka ut för något är ju väldigt liten och det stämmer säkert, men vi är ändå alla de som är där och vägrar ge upp, vi byts bara ut hela tiden. Som att stå watch (läser fantasy på engelska just nu de står ofta watch), vi gjorde det senast förra sommaren senast 13-16 juli (jag var dessutom på Heathrow i mars, vilket sedan den 11 september 2001 känns som en utmaning varje gång jag ser automatvapnen poliserna går omkring med). Tänk bara att en del måste dö för att de tycker att London är en fantastisk stad och vill bo där.