Äntligen ensam

Jag vet ju att tystnad oftast innebär att något är på gång, men eftersom 2-åringen satt ute i hallen precis bakom mig så lät jag det vara så. Jag visste ju att han inte klättrade högt uppe någonstans och försökte hämta Cheerios själv, eller gick nerför betongtrappan naken (för att skrapsåren ska fästa bättre). Han satt helt enkelt bara på hallgolvet och smorde in sig med det blå solstiftet (barnsolkrämer har ofta en avvikande färg så att man ska se barnen på håll eller nåt). Särskilt noggrant smorde han in ögonen. Ögonfransarna var helt blåa, och krämen låg som kajal i vecken. När J började tvätta/torka av honom skrek han: "Jag vill vara blå". Jag filmade (och observerade som så ofta att han har ett väldigt avancerat språk för en 2-åring, hans relativa bisatser är särskilt imponerande och vår senaste tes är att vi har en idiot savant i grammatik). Eftersom jag ju jobbar och inte riktigt kan passa barn samtidigt tog den ack så tålmodige J med sig barnen in till Simrishamn. Det är hans första längre (15 minuter) biltur ensam med båda barnen. (Trots all möjlig coaching är 4-åringen ff ganska åksjuk). Hoppas det går bra (resten av familjen är där så det tror jag nog). Jag jobbar förstås som en tokig, jag är bara här för att texten jag jobbar med är skriven med Myriad och det har inte jag så allt kommer att bli fel (men det kommer det ändå bli eftersom de tror att de bara kan plocka in min text i ett pdf-dokument när jag skickat in den och det går ju inte för det sa J, kommer inte riktigt ihåg varför eftersom det är så satans varmt).