Kärlek sucks

ibland och ibland väldigt mycket. Jag har gjort en del korkade val och en del korkade saker för kärleks skull men mest grejer som man såhär 15-20 år efteråt bara skrattar åt eller åtminstone ler lite medlidsamt åt sitt 20-åriga melodramatiska jag för. Eller rentav är glad och tacksam för eftersom andra saker som ett resultat blivit så mycket bättre.
Men det värsta är när man inte får välja själv. Det smärtsammaste love stuffet jag har råkat ut för var att bli lämnad mot min vilja; visserligen i ett förhållande som var rätt dömt från början, vi visste att vi inte skulle vara tillsammans resten av livet, utan tvekan, men när han ringde från Norrland, där han bodde, till Uppsala, där jag bodde, och ditchade mig så ville jag ändå inte. Trots att han 1 vecka senare ringde och meddelade att han gått tillbaka till sin gamla flickvän. Jag tyckte det var rätt korkat gjort oavsett min känslor och efter en lång diskussion om varför det var så fel, helt objektivt, insåg jag att vi inte kunde fortsätta ha någon kontakt. Och det var mitt beslut: inte helt enkelt att fatta, men i slutändan rätt beslut. Men jag minns fortfarande hur det kändes i magen, hela hela tiden, och hur jag kedjerökte mig igenom november det året. Och december. Och januari, februari och mars året efter. Jag kunde både nu och då uppskatta att där fanns ganska stora mått melodrama förstås (vilket jag gillar att ha i mitt liv), men minnet av den där iskalla hjärnstoppande känslan finns kvar. En känsla av det här är på riktigt och det är inte jag som bestämmer. Jag vill inte att någon ska uppleva det. Särskilt inte nån jag känner. Ibland känns det extra tråkigt att jag inte är Buffy.