Måndag vanlig dag

Jag har precis varit och hämtat barnen efter deras första dagisdag. Både J och jag lämnade i morse och de blinkade inte ens när vi gick. De sa glatt hejdå och sprang iväg för att leka. Vilket ju är skönt och något vi väljer att tolka som att vi har trygga barn som gillar sitt dagis snarare än att de hellre är nånannanstans än med oss. Barnens dag fortsatte i samma stil, lek och mat och sova, allt gick lika bra. All gråt och tandagnisslan brukar sparas till hämtningen nämligen. På vägen hem går vi förbi ett antal trevliga klättervänliga träd, en gigantisk lekpark, ett minizoo med getter och höns och kaniner och massa trevliga gungor. Barnen vill förstås alltid stanna och det vill inte jag. Särskilt inte när solen skiner (innan jag fick barn svettades jag aldrig, verkligen aldrig. Den tiden är över nu). Så idag hämtade jag tidigt och då går det inte att gå förbi hela lekparken så vi stannade och gungade jättelänge (nästan 1 timme faktiskt), och trots att jag stod mest still så sitter jag nu här, har svept en flaska vatten, begynnande huvudvärk och alldeles rödflammig i ansiktet. Jag har också en massa klibbig sand på hela ryggen eftersom jag fick bära 4-åringen de första 50 metrarna. Och ögonallergi. Men det gör ingenting för jag har suttit tyst och inte hört några ljud idag i nästan 5 timmar. Tystnad är underbart.