Akutbesök i Motala

Det tog inte ens en månad förrän 2-åringen åter behövde besöka en akut. I Motala tar de inte emot små barn på akuten men om man kommer dit på kontorstid får man gå till barnmottagningen vilket ju är snällt. Linköping känns ju inte som ett alternativ när man egentligen vet att barnet ifråga är helt OK, fast inte vill våga livet på det. (Fast hur effektiva är de egentligen i Motala när det krävs tre personer för att ta ett blodprov på ett barn som sitter i sin mammas knä? Fast 4-åringen uppskattade såpbubbleshowen...) I morse hittade 2-åringen en karta Panodil och bestämde sig för att smaka. Han spottade ut två nästan hela tabletter (och sparade en till storebror, bless him) och där stod jag med en karta som det en gång funnits tio tabletter i och kunde redogöra för tre. What to do, what to do. Ringde därför för andra gången i 2-åringens liv till Giftinformationen (nej, Prefekt är inte frätande (och blodet kom från att han hade bitit sig i läppen när han halkade i Prefekten och drog en stol över sig)) och fick till svar att fem tabletter är OK, men eftersom jag ju inte kunde svära på att det bara var två och det kunde vara sju så tyckte hon vi skulle åka till akuten och ta blodprov och dricka kol. Så vi åkte. Och 2-åringen drack kol, kräktes bara lite och sen hem till moster Lena för att invänta de 4 timmar som måste ha gått ifrån tablettimundigandet till blodprovstagningen. Vi åkte tillbaka, 2-åringen tappades på lite blod och sen hem till kusin Malin för att invänta provsvar, som kom en timme senare och barnet hade inget paracetamol i blodet. Men det visste vi ju redan. Nästan säkert.

Spelabstinens

När det står Rogue i min annars ganska torra datatext blir det lite roligare för då kan jag åtminstone minnas hur det var när jag spelade Diablo (fast Rogue-bruden finns bara i ettan)dygnet runt istället för att jobba dygnet runt.

Enkällesallians

är inte ett ord, eller? Enkällesallians. Jag tycker det ser bra ut. Annars håller jag på att hjälpa till att göra nertid och upptid till standarduttryck. Mitt drömyrke är egentligen inte översättare utan lexikograf. Nån som sett nåt företag söka en lexikograf nån gång? Nej, just det. Jag som till och med kan göra egna ord. Enkällesallians.

Taco-fredag

är tydligen vanligt hos många barnfamiljer. Vi ska äta tacos idag för vi är en barnfamilj. Vårt senaste tillbehör är klyftad lök och paprika som stekts lite snabbt och det blir jättegott. Vi har även infört Annas avocadosås som jag tjatar en del om för det är också gott. Mina föräldrar fixar inte att göra tacos själva, om de vill äta det måste min syster åka upp till dom och steka köttfärs och öppna en burk med tacosås. Imorgon åker jag och barnen till skogen utanför Motala och ska ha höstlov. Vi ska grilla på ett fält och gå i skogen och plocka pinnar. Jag har inga uppdrag, jag ska börja jobba lite smått på en multitermordlista. Men först ska jag förstås jobba vansinnigt mycket för jag är ju inte klar med mina 6000 ord än. Jag törs inte tala om hur mycket det är kvar men jag har åtminstone fått en ny deadline...

Sushi-lycka

Idag äter jag sushi för första gången sedan 1 oktober (då jag shoppade upp hela månadens fickpengar på skor).

Trött, trött

I två dagar har jag haft två friska barn hemma alldeles själv. Och, förstås, det är ju ingen bragd direkt (även om jag förväntar mig pluspoäng för 2-åringen). Men samtidigt har jag en veckas heltidsarbete med deadline fredag eob. Så jag har lagat luncher och mellanmål och middagar och bakat bullar och lusläst FAR, tillbringat 2 timmar på lekplatsen och 2 timmar på playdate där "deferred income uppskjuten eller förutbetald" ekat i mitt huvud (vilket på ett effektivt sätt tar bort alla bakgrundsljud som barnskrik, gråt och tandagnisslan å andra sidan). Idag var playdaten här eftersom det regnar (underbart!) ute. Just nu känner jag mig mest förvirrad. Jag har helt förträngt de 6000 ord som ska vara klara på fredag. På fredag. På fredag.

WV

är borta nu, crrly!

Om nån undrar

så sitter jag i mina svärföräldrars hus i Linköping och äter is- och hallonmumrikar och jobbar. Barnen springer runt och försöker leka i alla rum samtidigt. Vi har fått världens i särklass finaste presenter: jag fick önskekoftan från Banana Republic, J fick en Ipod Nano (det finns en rätt bra Apple-butik i San Fransisco), 4-åringen fick dinosaurier och 2-åringen en Mr Potatohead.
Nu kom världens bästa svägerska med supersöta Molly så jag ska slita mig från försäkringsbolagets väl och ve en stund.

Barnarbete

På väg hem från dagis. Vi har precis pratat om att fråga Polly och Pollys mamma om Polly vill komma hit och leka på måndag när barnen är hemma från dagis.

4-åring: Polly får inte leka med min haj. Och inte min drake
Mamma: Om du är rädd om dina saker får du plocka undan dom och lägga dom i garderoben när nån kommer och leker
4-åring: Jag är inte rädd för mina saker.
Mamma: Nej, men om du är rädd att dom ska gå sönder får du lägga undan dom.
4-åring: Vad är det för dag idag?
Mamma: Onsdag
4-åring: Och sen?
Mamma: Torsdag.
4-åring: När är det tisdag egentligen?
Mamma: Nästa vecka. Fast om Polly kommer blir det på måndag.

Sen när vi kom hem bar barnen ut alla leksaker som låg på golvet i deras rum på balkongen. Vilket egentligen är perfekt för då kan jag skura golvet därinne. Nu vill 4-åringen att jag ska gå ut på balkongen och vakta hans prylar. Tror inte det.

Hunger

Men det var mat jag skulle skriva om. Jag håller på att återupptäcka hunger. En anna sak som jag inte upplevt på flera år är hur det känns att vara hungrig. När jag blev gravid och började må illa upptäckte jag att det bästa knepet mot illamående vara att äta hela tiden (jag gick upp på nätterna och åt bananer och yoghurt, 4-åringen fick som foster i sig två små rör Pringles-chips praktiskt taget varje dag, en Cheese & Onion och en Salt & Vinegar, BLT-mackor från Marks & Spencer och i England har de hemleverans på Pizza Hut), sen ammade jag och då är det ju bra att äta (fast kanske inte dubbla portioner hela tiden), och sen blev jag gravid igen (vi gjorde ett gravtest eftersom jag blev illamående och fick cravings efter Saffets kebab, vi gick ner på stan och köpte kebab och sen till Apoteket, testet var förstås positivt) och illamående igen och då var jag tack och lov i Sverige så jag åt mackor istället, rostat bröd med sylt, hela tiden och sen ammade jag igen. Och sen behövde jag gå ner lite i vikt. Och strax före sommaren slog det mig att jag har inte känt hungerkänslor på evigheter och det är vidrigt av så många anledningar. Så nu äter jag ju en del morötter och är Världsförälder.

Morbiditet

En fördel med att vara kvinna i vården är att nån annan håller koll på ens gynbesök. Åtminstone de viktiga. Både från Sverige och England får jag brev om att jag ska komma och göra cytologtest. Tid har bokats och jag behöver bara dyka upp. Jag har skrivit till min GP i Enfield och berättat att jag inte längre bor kvar; de skickade en kallelse i halvåret. I Sverige skickar de en kallelse vartannat år. Sist jag fick ett sånt brev var jag rätt nyförlöst och då ska man inte gå. Tror jag. Man får i alla fall inte ha sex dagen innan. Nu har jag lyckats slippa inre undersökningar i 4 år, den senaste var efterkontrollen efter den första förlossningen. Good to go-undersökningen. (Jag bortser förstås från de undersökningar som görs under själva förlossningen för då blir det ju några till, även om de i Ystad försöker hålla nere på sånt, de har en särskild förlossningsfilosofi som går ut på att kvinnan klarar det rätt bra själv vilket ger en alldeles lugn och positiv miljö). Nu är det ändå dags för mig att pallra mig iväg för ett cytologtest och för första gången är jag lite orolig över resultatet (vaginala undersökningar är sällan kul, men det gör ju varken ont eller är särskilt farligt så det bekymrar jag mig inte för,men jag är glad om jag slipper förstås). Mitt främsta mål med barnen är ju att de ska överleva och det är mitt jobb att se till att det blir så tills de är myndiga (ja, jag har ingen detaljplan) därefter kommer deras psykiska välbefinnande (är det fel ordning? kanske det psyket bör komma före fysiken om man jämför lever/glad med död/glad och lever/ledsen med död/ledsen?), och då ingår att jag är närvarande. Jag oroar mig mycket sällan över något och innan jag fick barn fanns död aldrig med. Nu är det en annan sak (åtminstone när jag påminns om min dödlighet).

Måndag

Jag bara jobbar och jobbar och när jag inte gör det, läser jag KoD, tar hand om sjuka barn och försöker att smälta att en av mina närmaste vänner gifte sig i lördags. Helt utan mig. Man kan ju kanske tycka att eftersom hon inte gifte sig med mig var jag inte nödd och tvungen att närvara, men jag vet inte jag. Jag slår vad om att det var för hon ångrade att hon hade lovat att jag skulle få ha rosa hatt på mig.

Önskelista

4-åringen dikterade (pappa, pappa skriv!) sin första önskelista igår:
Kära tomten,
jag önskar mig en kikare.
Snälla, snälla tomten, kom!

Skönsång

"Här kommer Pippi Långstrump, här kommer jag snart"
2-åringen galopperar runt och sjunger. Nästan återställd! Och verkar mest glad över att han inte ska till dagis.

Hemma igen

Efter tre timmar på Astrid Lindgrens barnakut (som inte alls är så trevlig som man kan tro tydligen, Vibeke och jag gissade att de skulle ha bättre och fluffigare leksaker t.ex., men Sachsska var mycket bättre enligt J och vi börjar bli lite av experter på barnakuter, detta var besök 7 eller 8, dock 2-åringens första) blev E tejpad, inte sydd, av en kirurg som sa att han helst skulle ha tejpen kvar i 7-10 dagar. Och att den skulle hållas torr. Synd att E inte har badat på en vecka då...Jag får kamma bort blodet i håret på honom. Nu ligger han utslagen i vår säng och sover. Ska bli spännande att höra hans version av dagen sedan.

Och jag har förstås varit på stan och inhandlat ett alldeles nytt och rätt fult, men alldeles underbart exemplar av Knife of Dreams och läst de första 50 sidorna som är alldeles bra. Jag glömde gå till Apoteket så jag fick hoppa av tunnelbanan på hemvägen och köpa alvedon och sårprylar...

Olycka

J är på väg till Astrid Lindgrens barnsjukhusakut med 2-åringen som klassiskt stöp på huvudet när han hoppade jämfota nerför trappan. Och de syr inte på Sachsska, det är en medicinakut. Typiskt vår 2-åring: nuförtiden syr man så sällan eftersom de flesta så kan tejpas, så när det måste sys (vid riktigt gräsliga sår då, som det han tydligen har, jag erkänner att jag inte detaljstuderade annat än blodflödet) ska det göras av en kirurg. Vilket antagligen innebär att J och E får sitta på akuten hela dagen. Nu ska jag åka in till stan och köpa alvedon, sårförband, bandage och koksaltlösning, tralala. (En kompress hade vi hemma. Samtidigt är kökslådan i Skåne fullproppad med alla möjliga sårmedikamenter, därför att det är på landet såna här olyckor ska ske).

Hemma

Mina lovely kids är hemma nu. Alldeles dammiga och trötta efter en tung dagisdag md mycket gungor, löv och makaroner och köttbullar. Deras dagishus är rosa och ligger precis ovanför Mälaren, värsta skogsdagiset. Om fem minuter kommer de antagligen driva mig till vansinne: 2-åringen går runt i sina gamla stövlar och letar efter nåt att slå ner med skohornet. 4-åringen hittade precis en kvast (purjo) i köket. Bäst jag lagar lite mat, så jag står mig.

Gårdagen

blev precis som jag tänkt. Vi gick till NK och köpte praliner: kardemumma, kaffe, hallon, passionsfrukt, mint nån spevcial som hette Diamant och var en VM-pralin (fotbolls-VM är min gissning), den var himmelsk god, några bitar med namngiven kakao J är väldigt förtjust i riktigt mörk, smakrik choklad (helst med konjak till), och en tropik som lät äcklig men som var god. Och förstås syltad ingefära. Sedan gick vi till Hötorgshallen och köpte chipotle och tittade på allt som fanns (äckligast - lammtunga, godast - små munsbitar med lax och majonnäs) och sen åt vi kebab på Sveriges första kebabställe. För att grunda inför chokladen. Sen gick vi och köpte biobiljetter och eftersom Grand ligger så långt (!) från Hötorget orkade vi inte gå tillbaka utan tog en sväng in på en möbelbutik som jag inte minns vad den hette, men där hittade vi i alla fall en helt perfekt matta till vardagsrummet 20 olika färger och den kunde bara måttbeställas (vi har mätt nu och det blev bara dryga 6 kvadratmeter så vi kommer antagligen att köpa den, frågan är bara i vilken färg), vilket passade bra eftersom vi ville ha en med perfekta mått. Sen var det dags för bio Kalle och chokladfabriken. Tim Burton är lovely och filmen var perfekt. Efter filmen gick vi till Västermalmsgallerian via Hötorget (billiga gladioler), i ett försök att gå bort chokladillamåendet (det blev ca 2 bitar var för mycket). Där köpte jag chaité och rooibosté och sen tåg vi t-banan till Alvik och sen tvärbanan hem.
Hela tiden där på stan gick vi runt med värsta London-känslan och då insåg vi att vi inte gått på stan, tillsammans, bara vi två, planlöst sedan vi bodde i London, (just kidding). Det är snart 5 år sedan.

Idag

Hittills idag har jag: kokat en omgång vita bönor, påbörjat kokningen av en omgång black eye-bönor (kan ju tycka att det borde finnas ett bättre namn på svenska, orkar inte leta), bakat ett havregryns- och rågsiktsbröd (jag hade glömt hur kletig en rågsiktsdeg blir, det måste vara minst 5 år sen jag bakade sånt bröd sist, nuförtiden gör jag bara frallor), träningscyklat lite, tvättat håret och dammsugit lite i köket (det blev rätt mycket degsmulor på golvet av nån anledning), jag har provsmakat brödet som var gott (jag är så fruktansvärt bra på att baka, det bara är så helt enkelt, så därför låter jag oftast bli för annars skulle jag äta jämt), särskilt med Boursin-ost på, börjat fixa lunch (bulgursallad, förstås, jag förköpte mig på skor förra veckan så det blir inga sushi-luncher för mig förrän i januari), samt fyllt diskmaskinen. Så nu har jag 4-5 timmar kvar till dagens pensum. Det kommer ju inte att gå.

Läs nån annan också 2

Jag älskar skräphögens blogg. Och det här är den i särklass bästa bokbloggen tycker jag.

Middagsmat

Den här veckan har vi ätit korv stroganoff och majssoppa. Stroganoff på falukorv eftersom jag plötsligt tycker att grillkorv smakar lever - mina smaklökar håller tydligen fortfarande på att hämta sig sedan jag slutade röka för snart 5 år sen. Majssoppan var jättegod, särskilt med tabasco. Idag blir det potatismos och fiskpinnar med bönsallad. Men det godaste åt vi i helgen: morotssoppa på morotsjuice, kokosmjölk, 1 buljongtärning, hackad färsk ingefära, hackade färska pepparfrukter (vanliga röda), hackad vitlök, lite pressad lime och hackad färsk koriander. Jag gillade inte färsk koriander tidigare men till den här soppan var det underbart gott. Typiskt, en ny favoriträtt som jag måste börja laga varje vecka...(Efter 8 år har jag äntligen slutat med pastasallad i tid och otid och gått över till bulgursallad istället!)
Till morotssoppan kan man ha kycklingspett och baconbitar eller bara bröd och färskost. Och det är jättegott att dricka rödvin till.
Imorgon ska vi äta chili (och sen ska jag till Judit och Bertil), på fredag nån avancerad bbq-gratäng som J hittat recept på, på lördag choklad (och fisk, och lasagne till barnvakterna) och på söndag köttbullar och kanelbullar. Nån som vill komma och fika?

Inte mera nu...

Reality check (HP-spoiler)

När jag hade avslutat den senaste Harry Potter-boken (klockan 3 på natten efter att ha sträckläst den under dagen trots att jag hade lovat mig själv att låta den ta minsta två dagar, helst fler), så vaknade jag nästnästa morgon med en hemsk känsla -Någon har dött! Jag kunde inte komma på vem och hann tänka att det känns som när när prinsessan Diana dog. Precis då kom jag på vem det var. Jag har inte gråtit så mycket av en bok sen jag läste Unga kvinnor, när Beth dör. (Eller det har jag men av helt andra anledningar som inte har något att göra med en bra läsupplevelse bara ren och skär föräldraskräck, det var Julie Parsons För sina synders skull, jag grät från första till sista sidan).
Jag är fortfarande helt knäckt (på ett fiktivt plan) över att Dumbledore är död. Jag pratade högt för mig själv, eller ja till Rowling (på engelska förstås) när jag började ana varthän det barkade. Jag trodde aldrig att han skulle dö. När jag väl började läsa boken glömde jag rätt snabbt bort att nån skulle dö också, jag blev inte särskilt ledsen över Sirius, det kändes mer logiskt, men när någon tar död på ens favoritfigur sådär. Still reeling.
Anledningen till att jag skriver om det nu är inte att jag varit för tagen innan, utan för att jag har en liknande läsupplevelse framför mig (verkar det som enligt förrecensionerna iaf). Den 11 (inte 6) oktober kommer Knife of Dreams. Read all about it!

Sömn

Vi trodde att det värsta var över nu. Att vi kanske skulle få lite mer tid över till att sitta på kvällen och se ett tv-program, tillsammans, kanske prata lite, rentav spela lite spel. Jag har suttit uppe till midnatt vissa kvällar och ändå fungerat vid 7 nästa morgon. Men det vara bara rester från sommaren och ljuset. Nu däckar alla vid 8 på kvällen igen, toktrötta. Småbarnsperioden är inte över. Höstens projekt är att 2-åringen ska flytta till egen säng i pojkarnas sovrum och då hoppas vi att alla ska börja sova lite bättre.