Akutbesök i Motala

Det tog inte ens en månad förrän 2-åringen åter behövde besöka en akut. I Motala tar de inte emot små barn på akuten men om man kommer dit på kontorstid får man gå till barnmottagningen vilket ju är snällt. Linköping känns ju inte som ett alternativ när man egentligen vet att barnet ifråga är helt OK, fast inte vill våga livet på det. (Fast hur effektiva är de egentligen i Motala när det krävs tre personer för att ta ett blodprov på ett barn som sitter i sin mammas knä? Fast 4-åringen uppskattade såpbubbleshowen...) I morse hittade 2-åringen en karta Panodil och bestämde sig för att smaka. Han spottade ut två nästan hela tabletter (och sparade en till storebror, bless him) och där stod jag med en karta som det en gång funnits tio tabletter i och kunde redogöra för tre. What to do, what to do. Ringde därför för andra gången i 2-åringens liv till Giftinformationen (nej, Prefekt är inte frätande (och blodet kom från att han hade bitit sig i läppen när han halkade i Prefekten och drog en stol över sig)) och fick till svar att fem tabletter är OK, men eftersom jag ju inte kunde svära på att det bara var två och det kunde vara sju så tyckte hon vi skulle åka till akuten och ta blodprov och dricka kol. Så vi åkte. Och 2-åringen drack kol, kräktes bara lite och sen hem till moster Lena för att invänta de 4 timmar som måste ha gått ifrån tablettimundigandet till blodprovstagningen. Vi åkte tillbaka, 2-åringen tappades på lite blod och sen hem till kusin Malin för att invänta provsvar, som kom en timme senare och barnet hade inget paracetamol i blodet. Men det visste vi ju redan. Nästan säkert.