När jag hade avslutat den senaste Harry Potter-boken (klockan 3 på natten efter att ha sträckläst den under dagen trots att jag hade lovat mig själv att låta den ta minsta två dagar, helst fler), så vaknade jag nästnästa morgon med en hemsk känsla -Någon har dött! Jag kunde inte komma på vem och hann tänka att det känns som när när prinsessan Diana dog. Precis då kom jag på vem det var. Jag har inte gråtit så mycket av en bok sen jag läste Unga kvinnor, när Beth dör. (Eller det har jag men av helt andra anledningar som inte har något att göra med en bra läsupplevelse bara ren och skär föräldraskräck, det var Julie Parsons För sina synders skull, jag grät från första till sista sidan).
Jag är fortfarande helt knäckt (på ett fiktivt plan) över att Dumbledore är död. Jag pratade högt för mig själv, eller ja till Rowling (på engelska förstås) när jag började ana varthän det barkade. Jag trodde aldrig att han skulle dö. När jag väl började läsa boken glömde jag rätt snabbt bort att nån skulle dö också, jag blev inte särskilt ledsen över Sirius, det kändes mer logiskt, men när någon tar död på ens favoritfigur sådär. Still reeling.
Anledningen till att jag skriver om det nu är inte att jag varit för tagen innan, utan för att jag har en liknande läsupplevelse framför mig (verkar det som enligt förrecensionerna iaf). Den 11 (inte 6) oktober kommer Knife of Dreams. Read all about it!
2 kommentarer:
Här är en läskig länk till dig.... Lek med musen höll jag på att säga... *s*
http://www.fataltotheflesh.com/
Hahahaha! Jättekul! en hel .com-adress!
Skicka en kommentar