En vanlig måndag

Hämtade N på skolan. Han berättade att han hade missat halva gympan eftersom han hade "somnat i en blå låda med hål i". En sån där blå låda för sand, fast den här var tom. Sen sa han att det inte stämde, när jag började prata om anmälningar. Nu ska vi ägna kvällen åt att ta reda på vad som hände. Jag hoppas förstås att han hittade på det, men skulle inte bli förvånad om det var sant.

Uppdatering:
Det var inte riktigt sant, han hade bara gömt sig. Men försent kom han. Och när hans fröken ropade efter honom så hörde han inte det. Och för all del, vi kan väl diskutera ansvar och vikten av att passa tider. Men efter papperet från skolan igår om att en 20-åring försökt få med sig ett barn från N's skolgård vill jag helst aldrig mer att han ska gå till skolan. Så istället pratade vi om fula gubbar (och kvinnor) som kanske säger att de har Nintendo (Edvin föreslog nämligen att de kanske ändå inte hade några roliga saker så då sa jag att de säger precis vad barn vill höra.) Och hur man ska skrika, springa iväg och hämta en vuxen man känner. Edvin tyckte dessutom att de här människorna kunde gifta sig och skaffa egna barn eller adoptera. Tills vidare får han tro att det handlar om människor som inte kan få barn, men till 7- snart 8-åringen sa jag att de är elaka och gör barn illa. Jag borde kanske säga det till Edvin också, men det blir en så hemsk bekräftelse på allt han misstänker om hur farlig världen är, kanske inte på det sättet han tror utan mycket, mycket värre.

Cake

Det bästa vi åt, och det är inte lätt att välja mellan alla eton messes, hummusar, bruschettor på bröd från St John och en perfekt welsh rarebit, var cakesen från Teddy's i Shoreham. Det var victoria sponge som var grunden, den första vi valde var smaksatt med citron (lemon drizzle, dvs indränkt i citronsaft) med ett lager mascarpone smaksatt med citron och citronrasp ovanpå kakan, den andra var med blåbär, sockerglasyr med blåbär (som smakade MYCKET blåbär) och mascarpone emellan och den tredje där kakan, mascarponen och glasyren alla var smaksatta med lavendel. Idag har jag köpt citron och mascarpone och ett halvt kilo smör. Imorgon ska jag baka cake. Lavendelkakan tänkte jag vänta med tills jag är i Skåne och kan använda min egen lavendel.
Oh, man I love the cake.

Useless

När jag skulle till banken för att ändra adress hade jag förstås glömt alla papper hemma hos Eva. Tur att jag ska tillbaka snart.

I'm going on a working* holiday

It might be too much (of me), I don't know, but as I have very little to do right now, apart from the homemaking, which quite frankly, I'm crap at, I'm trying to learn new things and I love being proficient in nerd. So I'm twittering. And I just set up my phone so I can text twitters! Very exciting for all of you, as now I'll be able to twitter from Brighton. It'll mainly be about chocolate. It is also possible that I will manage to post pictures. Granted, they'll be taken with my phone camera which is useless, but it might be fun anyway. This is my address: http://twitter.com/EvaLotta

*I know I haven't got any jobs, but while in Brighton I'll be visiting my bank and this counts. I.e. I have actual proper business at the bank, I won't just go in and say hi.

Min son

"Jag såg din son", sa Cecilia. Ja, jag har ju faktiskt en son, tänkte jag. Eller två, men just den sonen Cecilia menade var 7-åringen. Försteklassaren. Han som snart har samma skostorlek som sin moster. En rätt lång, tanig, blond son. Alldeles underbar. Han är så stor nu att han har knappt några gluggar kvar där mjölktänderna har suttit. Han har halvstora, lite glesa vanliga tänder. Så stor är min son. Jag gillar att ha en son. Min son är rätt egen. Med charmiga och ocharmiga drag av både mig och sin far. Men mest är han sin egen. Min son. Han kan fixa mackor själv när han är hungrig, hälla upp mjölk, leta efter godis i skafferiet. Han behöver inte mig så mycket längre. Snart fyller han åtta år, min son. Det tänkte jag. Sen gick jag och hämtade min son som hade rullat sig i lera och sedan hoppat i skolgårdens djupaste vattenpöl för att skölja bort leran. Min son.

Söndag

7-åringen skickade precis iväg Edvin för att räkna alla fönster i lägenheten. Det är ett slags samarbete, uppgiften ska presenteras i 7-åringens matteläxa. (Vi har 11 fönster tydligen).

Japp, så här inspirerad är jag.