Jag läser

Efter att ha läst 5 böcker om Rachel på raken tänkte jag vidga mina vyer något (i väntan på den sjätteboken som bör komma idag). Så jag valde Graham Greenes The End of the Affair, som jag inte har läst tidigare. Efter ungefär halva boken kommer det här stycket (som inte har med storyn att göra, så det är ingen spoiler):

'It's in the boy's capacity,' Mr Parkis said with pride, 'and nobody can resist Lance.'
'He's called Lance, is he?'
'After Sir Lancelot, sir. Of the Round Table.'
'I'm surprised. That was a rather unpleasant episode, surely.'
'He found the Holy Grail, ' Mr Parkis said.
'That was Galahad. Lancelot was found in bed with Guinevere.' Why do we have this desire to tease the innocent? Is it envy?
Mr Parkis said sadly, looking across at his boy as though he had betrayed him, 'I hadn't heard.'

Är det inte helt knäckande?. Inte minst för att den jag är mest lik är Bendrix. Och så ordet"tease" när han precis har sagt nåt som kommer att följa Mr Parkis resten av livet.
Och det tomt ekande 'I hadn't heard.'

Måste sluta retas med barnen.

Och det är ju bra och dåligt att jag resten av livet kommer att minnas den här passagen medan jag kommer att kunna läsa om böckerna om Rachel varje år för att jag inte minns nåt som stod i dem. Literature is the shit.

Daph, I'm reading Graham Greene's The End of the Affair and this passage upset me, it's so sad and poignant (yes, you're allowed big words when discussing Literature. And small). While reading Graham Graham Greene I'm waiting for the sixth installment of The Hollows series by Kim Harrisson. I can't help but think it should be the other way around.