Jag gick med Edvin för han skulle träffa sin bästa kompis som han har längtat efter i flera månader och vi går där och jag känner hur glad Edvin är och när jag säger "ser du dom därborta" så stelnar han i hela kroppen för att sedan nästan dansa fram och jag känner hur det kvillrar i bröstet på honom när han släpper min hand och springer de sista stegen och stannar med ett leende framför sin kompis som tittar åt sidan och sedan tittar på Edvin och säger "vi är inte med i din lekklubb längre" och jag ser hur Edvin blir helt stilla och man kan faktiskt höra hur hans hjärna skriker RETIRERA och han säger "den finns ändå inte mer".
Jag hade god lust att säga till Edvin att jag håller fast honom medan du gör nåt av det faktum att du är bäst i slagsmål på dagis. Men jag bara dog lite och gick hem. Fy fan vad vidrigt det är att vara barn, jag är så glad att jag slipper.
Uppdatering: Men som det alltid är med Edvin så skiftar ju stämningen. När jag kom för att hämta honom var den vuxna i sällskapet rätt förbannad på Edvin och hans polare som hade försökt dra flera ggr och sedan fortsatte att uppföra sig illa. Dessutom var Edvin på sitt allra mest oresonliga humör när jag kom och vägrade följa med hem. Efter att ha delat ut ett gäng olika påföljder (utebliven speldag, inga kompisbesök, ingen TV) fick jag med honom hemåt och då skulle han diskutera fram ett bättre straff. Han ansåg att det mest effektiva vore att låta honom vara ute i tre timmar. När vi kom hem fick han hursomhelst börja med att vara på sitt rum en stund, vilket han bara tyckte var trevligt. Istället för de 10 minuter jag bad honom vara där (medan jag kanaliserade pedagogen inom mig) bad han att få sitta där i 15 minuter och sedan gå ut. Det fick han och sen fick han gå ut. När jag hämtade in honom (efter 20 min) frågade jag om incidenten här överst hade gjort honom ledsen. Han svarade nej och undrade varför jag frågade det och jag sa att jag trodde att det kanske var anledningen till att han hade uppfört sig illa mot den vuxna. Han svarade nej igen. Här sa jag att jag tror att du måste säga förlåt till den vuxna. "Det har jag redan gjort, sa han. Jag ringde när jag var på mitt rum, det var därför jag behövde 15 minuter. "
Straff är inte bra jag vet, men jag är bara människa. Och eftersom Edvin är nån slags övermänniska så får vi improvisera.
3 kommentarer:
Så hjärtskärande, ständigt förbluffande, hemskt och fantastiskt det är att ha barn...
Min son frågade mig idag hur många liv vi har i verkligheten och om alla har lika många. Ja, inte f-n vet jag. Vi bestämde oss gemensamt för att vi nog bara har ett liv var, men varken han eller jag har nog tänkt klart där.
Man tycker ju att man borde ha 35 års försprång och så är det precis tvärtom väldigt ofta.
Kram, V.
åh, jobbigt, jag får ont i hjärtat bara av att läsa... (men, ringde han verkligen!?)
Ja, tur att de är så sinnesjukt vackra när de sover annars vet jag inte om jag skule orka.
Ja, han ringde verkligen, jag säger ju det han är nån slags övermänniska. Jag är rätt glad att han har upptäckt hur skönt det är att säga förlåt, han har fram tills nyligen vägrat helt och det får ju ingen människa att må bra.
Skicka en kommentar