I LOVE Roland

Häromveckan såg jag och Johan Independence Day. Eftersom vi bara har den på VHS (specialutgåva med glansigt 3D-kort) så hyrde vi den. Och den innehöll en massa bortklippta scener. Nu måste jag hyra Day After Tomorrow och se om den också innehåller mer. Älskar mer. Och snart kommer 2012. Det är som att Roland Emmerich kan se in i mitt huvud och gör film bara för mig (och några andra). Och han var dessutom extra omtänksam den här gången och tog med Oliver Platt.

Sometimes when I play at being a proper nice housewife I hoover up some cinnamon or cardamom so that the hoover will smell nicely. A week ago Johan dropped some taco spices on the floor and it's quite bad. And I'm down to my last hoover bag.

Procrastination and not-procrastination

Yesterday I had the Sam Toft print Eva gave me for my birthday two years ago framed. I'm going to hang it in the new and improved hallway. We were going to have it painted, but somehow, the builders are now out there building a wardrobe (inside the walk-in closet). Which is great since I lost my wardrobe when they built the small bathroom and Johan lost his when I decided it needed to be removed so the walls could be painted. I'm also planning on hanging the Marimekko fabric I bought on eBay (the one you sent me, Daph) but I can't decide how to mount it. I'm not a very crafty person (the girl in the shop framed the print for me, the frame was ready-made). I'm sorry I have no pictures of hallway work in progress. Maybe later.

Hemmasöndag

Idag ska jag baka banan- och vaniljyoghurtmuffins, men jag skulle hellre vilja baka en chokladpuddingspaj.

Daph, Johan has the flu (when he went to bed last night he was shaking so bad he woke me up) so I'm making him some muffins. I think the chocolate pudding pie I linked to up there, would be too rich for him, but isn't it heaven?

Milstolpe

Nils fick gå ensam till skolan idag för första gången. I ett år har han bett om att få göra det och jag har mumlat nåt vagt om "nästa år", "när du är 9" och liknande. Men igår när jag hämtade barnen och kände mig som livegen så insåg jag att det finns ju en enkel lösning på detta. Så han fick gå. Han kom iväg snabbare än han någonsin gjort tidigare. Jag smygtittade förstås på honom från fönstret (i arbetsrummet) och såg hur han öppnade dörren, tvekande stod kvar en halv minut, men sen gick han. Han tittade uppåt vår lägenhet, men såg inte mig, han sa nåt i stil med "wow" och efter några steg sprang han. Förmodligen rädd att jag skulle komma springande efter. 10 minuter senare ringde han från skolan (jag kunde inte släppa hela mitt kontrollbehov en och samma dag) och talade om att han hade kommit fram.

Daph, today I let Nils walk to school on his own. He's been wanting to do this for over a year but I haven't been able to let go. He was thrilled to bits and I feel fine. I did make him promise to call me from school when he got there and he did. (Also I knew that Johan would be walking the same road with Edvin 10 minutes later.)

Not so scary after all

Jag var på Bröstcentrum City och gjorde mammografi idag och det var precis som jag föreställde mig det. Eller, det var faktiskt inte så jävligt som jag föreställde mig, ibland lönar det sig att läsa hemska saker. Visst trycktes brösten ihop (och om de har en standardinställning så är jag numera ännu mer tacksam över mina bröst av ngt mindre stl) och visst var det inte skönt, men det gjorde inte heller ont. Inte ens i det bröstet som redan gjorde ont. Efter röntgen gjorde läkaren en ultraljudsundersökning och eftersom han inte såg något onormalt alls, så nämndes inte ens nålen. Allt såg ut som det skulle alla knölar skulle vara där och nu vet jag mer om vad jag ska känna efter. Det är svårt att känna efter knölar tycker jag. Dels för att det är svårt att hålla sig till en gång i månaden, hur håller man reda på det, och dels för att det känns ju faktiskt inte riktigt likadant varje gång och ju oftare man känner desto mer knölar är det tycker jag. Och då brukar jag sluta att känna efter ett tag och det är ju en halvdan lösning. Så jag är lite imponerad av att jag faktiskt gick iväg och gjorde det här.

Daph, I had a mammography and an ultrasound today because I felt lumps in one of my breats. It turns out it was all perfectly normal and all in all it turned out to be a very positive experience and I learned a lot of useful things.

Våra morgnar

Edvin: Jag kan inte få på mig ryggsäcken.
Johan: Då hjälper jag dig.
Edvin: *skriker* Nej, hjälp mig inte jag gör det själv.

Scary stuff

Samma dag som jag skulle ringa vårdcentralen och be dom kolla en grej länkade Jimmy till det här inlägget om bemötande av cancerpatienter i Uppsala (ja, jag vet att det finns bra ställen i Uppsala också). Det var bra för mig, eftersom jag då samtidigt som jag ringde kunde göra en liten undersökning av bemötandet man får som potentiell, fast antagligen inte, cancerpatient och jag måste säga att så här långt är jag mkt imponerad. Jag ringde en måndag (efter att ha skjutit på det i 1 år) och när distriktssköterskan såg att det var två veckor till nästa lediga tid, sa hon att så länge kunde jag inte vänta och så letade hon vidare tills hon hittade en tid samma dag. Jag gick dit samma dag, fick mycket lugnande besked, men läkaren tyckte ändå att jag skulle gå till en specialmottagning för att få helt säkra besked och sa att hon skulle faxa remissen och att jag själv kunde ringa och boka en tid. När jag ringde för att boka en tid hade de inte fått nån remiss och bad mig återkomma och jag tyckte nog att sköterskan som svarade lät lite för professionell . Fats det gick över när hon ringde tillbaka 20 minuter senare (utan att jag hade lämnat mitt telefonnummer) och gav mig en tid nästa dag. Det är både glädjande och jobbigt att de tar mig på så stort allvar. Men fy fan för biopsier bara. Jag har gjort det en gång tidigare, i halsen, och det var inte kul. Jag bad om bedövning och de bara garvade. Jag får väl ta en värktablett innan jag går dit, undrar om diklofenak funkar.
Sen läste jag om en mammografimaskin som gör en kombinerad röntgen och biopsi. Förstå att fastna i en sån. Har de en sån så vägrar jag. Det troligaste är att jag har fibroadenos, vilket kan göra ont, men inte är farligt och jag hoppas innerligt att de kan se det utan nålar.

Let the love shine through

Jag gillar verkligen facebook. Jag gillar inte att lämna ut namn och allt det där (Idag när jag ringde H&M om en felleverans behövde jag inte uppge nån information alls; hon hade allt där framför sig (via telefonnumret antagligen och nu undrar jag vaför inte vårdcentralen kan vara lika effektiv, så jag kanske ska sluta gnälla). Facebook. Idag fick jag en vänförfrågan med ett namn jag absolut inte kände igen. Efternamnet var samma som en enda kompis så jag tänkte att det är säkert nån som ska nätverka, kanske politiskt (Micke, du vet att en av dina "vänner" använder din vänlista för att fiska röster, va), så jag blev lite trött men sen tittade jag på gemensamma vänner och såg fotot och det var ju visst nån jag kände, nån som jag tyckte jättemycket om för längesen, men tappade kontakten med. Och varje dag när jag går in på facebook och ser alla namn och bilder och statusuppdateringar (Frida fick en bebis igår, i Norge!) så blir jag så himla glad. Än sen att jag och Kalle inte har setts på 17 år, aldrig egentligen kände varandra och nu är han i Kabul och gör nåt viktigt medan jag sitter hemma och viker tvätt, jag blir ändå glad. Det är lite som med mina barn som jag ibland tittar på och tänker att de verkligen är helt fantastiska barn och hur kan de vara så bäst. Så är det med mina vänner på facebook också; jag ser små rutor med namn och blir helt fascinerad över att jag känner så många helt otroliga människor (och en del underliga, som den där amerikanska tjejen som ville bli kompis efter att vår favoritförfatatre hade dött, vi var med i samma fangrupp, som jag inte hade hjärta att tacka nej till).

Blodet och barnen

Idag när jag var allra längst bort på Söder så ringde Edvins fröken Lisa för att berätta att Edvin hade slagit upp ett sår i pannan och antagligen behövde sys. Så jag ringde Johan och bad honom åka och hämta Edvin medan jag försökte klura ut den bästa vägen från vad affären V. och jag var i, den hade en massa ekologiska prylar och låga på Skånegatan, till Karolinska. Som tur var ringde jag Johan innan jag satte mig på bussen (nr 3 på Renstiernas gata) och han berättade att jag kunde åka hem eftersom de skulle få sy på vår vårdcentral (sista åkte Johan till Sös, men där syr de inte så då skickades han till Karolinska där de, efter tre eller så timmar, tejpade igen såret). Så jag åkte hem, via The English Shop och Södermanna (V. fick ta med sig sin födelsedagslunch hem i en påse, det kändes ju sådär kul). Edvin verkar ha tagit allt detta med sitt vanliga jämnmod (både Nils och jag uttryckte en viss undran om han kanske skulle vara lite tystare och inte gapa så mycket till följde av detta, men nej). Svårast var det nog för Nils som nån gång vid lunchtid idag fick höra från Edvins bästa vän att Edvin hade haft blod i halva ansiktet och att det t.o.m. hade droppat på handen. Så när jag kom och hämtade honom var han rätt angelägen om att komma hem och se till Edvin. Vi kunde ju ha ringt honom. Och Lisa. Hans bästa vän, som råkade orsaka olyckan, ska vi ringa till nu.

Uppdatering: Idag när vi gick till distrikstsköterksna för att kolla att såret inte hade blivit infekterat så frågade Edvin om jag hade ringt 112 nån gång. "Ja, svarade jag, bland annat".

Daph, Edvin got hit with a stick and had to have one stitch on his forehead. He's fine.

Vänskap

För länge sen lärde jag känna Jerry. Han träffade sen Jonny, fick två barn med men de levde inte lyckliga utan delade på sig. Jonny flyttade till min stad och enligt minsta motståndets lag umgicks vi. Jerry hörde av sig emellanåt men inte särskilt ofta. Jag var aldrig särskilt insatt i vad som hände mellan dem, jag var upptagen med att vara en vansinnigt lycklig nybliven Uppsala-student som med jämna mellanrum var djupt olyckligt kär, så jag hade nog med mig själv. Men jag gillade Jonny och barnen så vi sågs ofta. Sen flyttade Jonny igen och vi sågs mycket sällan men höll kontakten. Kontakten med Jerry var sporadisk, oftast obefintlig. Jag visste i vilken stad han befann sig, det var allt. Jerry och Jonny kom allt sämre överens, saker och ting föll ihop totalt och det visste jag. Utan att vara särskilt engagerad (inser jag så här i efterhand) men ändå beredd att lyssna, lyssnade jag en del på Jonnys sida av saken och den var inte rolig alls. Läget försämrades ytterligare och nu hade plötsligt Jerry det ena av barnen hos sig. Och så för några månader sedan hittade jag en text som det barnet (eller praktiskt taget vuxna människan ) hade skrivit och kände att det kanske inte fanns bara en sida av saken utan två, tre, fyra sidor. Och sedan dog nån jag kände alldeels för tidigt och det kändes plötsligt viktigt att kontakta folk jag gillar. Så jag kontaktade Jerry och det kändes som att det var igår vi pratades vid sist, inte 15 som det faktiskt är i verkligheten. Vi pratade om allt utom Jerry och Jonny, för vi har så mycket annat att prata om och jag kände att jag kan faktiskt ha en relation med båda två. Hos mig befinner de sig på två helt olika platser, jag kopplar inte ihop dem alls. Jonny hör numera till min Uppsala-tid och Jerry hör till min sena tonårstid (those formative years, jag lyssnar faktiskt på Depeche när jag skriver detta). Men jag insåg ju att jag förr eller senare skulle behöva upplysa Jonny om sakernas tillstånd och idag var den dagen. Hon tog det inte särskilt bra. Men jag är snart 40 år, jag vill ha vänner, inte kritiker (eller, jag vill visst ha kritiker, men konstruktiva sådana). Vill jag ha kontakt med nån som bara gillar mig eller väljer jag nån som gör ner mina val vid varje möjlighet? Alla inblandade har förstås en massa trevliga egenskaper som jag uppskattar mycket och massor med fel och brister, en del som jag uppskattar, andra som jag inte gillar. Jag kommer inte att behöva välja, det görs åt mig.

Du som läser här, säg till om du vill att jag ska ta bort texten.

Ju

Jag slänger in ett ju rätt ofta när jag skriver. Och om det inte är en en ju ... desto-mening så är det alltid bättre utan. Det ser ut som om jag argumenterar med någon annars. Och det gör jag ju inte. Och det gör jag inte.

Och nu vill jag veta hur man gör när man skriver en rad där ett eller alla ord ska vara överstrykna, så att det syns. En del kan det, andra inte.

Stolt

Nils har tydligen haft i uppgift i skolan att rita och skriva ett vykort.

Kortet är adresserat till MAMMA LJugn (det är jag) och han skriver:
Hej! mamma. Vi är på kanarieöna. Jag har set. En apa.
På andra sidan har han ritat en vansinnigt snygg apa och ett frimärke.

Det är väldigt likt de där böckerna jag skrev i ettan/tvåan om vår katter Klöver och Paddington och vad som egentligen hände när vår hund Sassa nästan bet ihjäl Paddington. Jag målade med färgkritor så det blev ju mycket verklighetstroget. Jag gillar att Nils och jag ligger på samma nivå så här långt. Till och med våra handstilar är lika.

Jag vet inte, kanske ska man ha som mål att ens barn ska växa upp och bli bäst i världen på allt, men min högsta ambition för dem är att de ska gå ut skolan och skaffa sig ett jobb. (Och bo hemma för alltid för jag kommer att dö när dom flyttar härifrån.)