Läslista januari

dmitrij gluchovskij - metro 2033

alden bell - the reapers are the angels

agatha christie - death on the nile

gail carriger - soulless

gail carriger - changeless

gail carriger - blameless

jennifer haigh - the condition

clifford d. simak - city

lemmy kilmister - white line fever

anne perry - buckingham palace gardens

michelle paver - dark matter

terry pratchett - vi far

bill amend - assorted foxtrot


omläsning 2, tvångsläsning 1 och nyläsning 10

Januari inleddes i Egypten så självklart läste jag Death on the Nile (jag läste A Caribbean Mystery på Antigua och drömmer om att läsa They Came to Baghdad i Baghdad ...) Metro 2033 var en julklapp till Johan och alla böcker Johan sträckläser, sträckläser jag strax efteråt (utom Brookmyre). När jag kom hem läste jag hos/twittrade med Dark Places och Bokbabbel om The Parasoll Protectorate och The Condition. Jag gillade skarp parasoll-böckerna och läste i rask takt de tre första och läste väldigt snabbt ut The Condition också. Men de här stora amerikanska familjeromanerna som sträcker sig över generationer ger mig alltid en tom känsla i magen*. Jag vet inte vad det är: jämförelser med min egen jättesläkt och alla hemligheter och sorgligheter som finns där (precis som i alla släkter förstås) eller det enorma arbete som lagts ner på att skapa något som skaver så mycket, men är fiktivt (fast det stämmer inte, jag fick samma känsla av Knausgård och det är ju icke-fiktivt). Hur som helst så upplever jag att jag slösar bort dyrbar lästid och om jag vill ägna mig åt att älta familjeångest så har jag material så att det räcker och blir över i mitt eget liv. Tur då att jag via Lotta Olsson hittade Simaks The City, som visade sig vara en ångestladdad berättelse om en släkts öden och äventyr över flera generationer, MEN som utspelade sig i framtiden. Helt annan sak tydligen. Kanske är det perspektivet där hela mänskligheten synas, istället för navelskåderiet i de amerikanska familjeromanerna (grov generalisering). Anne Perrys näst senaste, mkt blodig och fin. Dark Matter har legat och väntat på mig sedan september, jag trodde att den arktiska miljön skulle vara tråkig (!) och att den skulle vara för otäck, men den vara bara bra. (Men jag kommer ju inte att åka norröver direkt snart.) Läs mer om Dark Matter hos Helena.

*Undantaget om romanerna utspelar sig i amerikanska Södern.