Arne Dahl!

En av mina malinar har tjatat i åratal om att jag borde läsa A. D. och jag har bara inte gjort det (vi gillar samma böcker, det gör vi, men hon läser mer svenska författare än jag och inte alls lika mycket skräp, får jag för mig). Namnet Arne påminde mig alltför mkt om mina patetiska besök hos min BUP-psykolog som hette just Arne (varje besök hos Arne inleddes och avslutades med att jag tiggde cigg av Malin på teatercaféet).
Hur som helst, så gav sig Malin inte och jag läste Misterioso. Sedan läste jag 2 eller 3 till och gillade. Och förstod inte alls varför Malin gillade dem, för de är ju rätt hårdkokta deckare. Nu senast sträckläste jag Viskleken och nästan allihopa har flyttat ut i Europa och det är som att läsa 6 deckare i 1, Stockholm, London, Haag, Riga, södra Italien och Berlin. Arne Dahl har, tror jag, besökt alla de här platserna (utom möjligen södra Europa, de avsnitten kan vara grundade på liknande avsnitt i Uppdrag Matarese, jag blir osäker) och jag gillar allt. Jag är väldigt proeuropa just nu eftersom jag jobbar med ett EU-projekt sedan flera månader och jag älskar hela idén med en operativ (hemlig) polisstyrka hos Interpol och de fantastiska miljöerna (alltså städer, så jävla bäst). Gillar också titeln, viskleken, och underrubrikerna i böckerna, viskningar, rop osv osv. Fint!
Jag har en invändning och det är att alla de här historierna (även om de knyts ihop) kanske kunde ha berättats en och en, eller kanske två och två istället? Jag har möjligen en och annan invändning mot kopplingarna i historien som inte alltid är så trovärdiga också. Jag tyckte det var en perfekt, hemsk och ryslig sträckläsningsbok. Hoppas det kommer en till.