Svansjön

Nu ska jag inte jämföra Nötknäpparen på Operan med Svansjön på Dansens hus. Men som jag önskar att E. hade varit stor nog för den här istället.

Vinter

Någon dog och det är så sorgligt så det är obeskrivbart. Jag har läst någonstans att vi som lever idag inte kan förhålla oss till döden på ett naturligt sätt. För död är något så naturligt och borde vara en självklar del av livet. Det kanske är så, men för egen del så måste jag säga att jag blir allt bättre på det här. Det är väl övning. Jag blir ledsnare och argare för varje gång och det känns faktiskt som att det är precis så det ska vara. Jag har inte svårt att hantera döden; jag är inte rädd (mer än normalrädd, förstås, varje gång någon lämnar hemmet och jag föreställer mig att de aldrig kommer tillbaka) och jag pratar om döden med barnen, och V. Ofta. Döden är alltid närvarande och jag tror inte det skiljer sig så mycket i tiden, jag tror det har sett ut ungefär på samma sätt under hela människans livstid. Men det är svårt att sätta ord på när någon faktiskt dör och man vill uttrycka väldigt mycket och allt man säger blir platt. Känslan, när jag skriver kondoleansbrev och skriver att "vi tänker särskilt på er", då det inte riktigt är sant, för varje gång jag tänker på dem så snurrar det till i huvudet och trillar jag ner i ett svart hål och börjar tänka på precis vad som helst utom just detta och under tiden försöker jag också att undvika att tänka på flera andra saker som bara är för hjärtskärande. I alla fall i några sekunder, sedan tänker jag på dem igen. Och jag vet inte hur många gånger tanken om att det måste vara fel, att det måste gå att ändra på, har dykt upp. Jag känner att det är en sund reaktion. Jag börjar inse att det faktiskt inte är nödvändigt att tackla döden med acceptans och naturlighet. Inte när det bara är jävligt och fel. Du, det var ju inte så här det skulle gå.

Döden

Jag ser mitt ansikte som hastigast i spegeln och börjar gråta för att jag ser så sorgsen ut. Idag är det tre år sen hon dog och jag kan fortfarande inte ta det till mig. Ett barn, som jag kände, dog. Någon som en gång var en bebis som jag höll i, dog. Det är så absurt att det går inte att förstå.

Widget

Jag gillar widgeten från Goodreads med min läsutmaning. Jag bryr mig inte så mycket om läsutmaningen, men det är ett väldigt enkelt sätt att hålla reda på vad jag har läst. Jag började läsutmaningen 2012 med 100 böcker och när jag kom dit på hösten nån gång så höjde jag till 120 och slutresultatet blev 136. Det är ganska mkt böcker, men en del är omläsningar, ganska mycket YA är lättläst och jag har tagit med en del serier och tidningar men inte alla. Och jag listar inte precis allt skräp jag läser. Men ändå. Praktisk hjälpreda. Och det är roligt att se vad andra läser på Goodreads.

Läslista december

december

julian barnes - the sense of an ending

graham joyce - the silent land

maggie stiefvater - frost

charlie higson - farsot

marjane satrapi - persepolis 2

geraldine mccaughrean - det vita mörkret

marjane satrapi - persepolis 3

marjane satrapi - persepolis 4

martin kellerman - rocky III

martin kellerman - rocky IX

scott westerfield - ful eller snygg

david levithan - ibland bara måste man

megan abbott - dare me

karin tidbeck - amatka

victoria thompson - murder on fifth avenue

martina haag - heja heja

Antal böcker: 16
E-böcker: 2
Omläsning: 2

December, månaden jag hittade tonårshyllan på vårt bibliotek. Jag har varit nyfiken på både Westerfield och Stiefvater ett tag, men läst för många dåliga recensioner för att vilja köpa dem. Stiefvater tänkte jag släppa helt efter den här första boken, den var helt ointressant. Westerfield kan jag tänka mig att låna fler av. Amatka fick J av mig i julklapp och efter att han hade sträckläst den gjorde jag detsamma. Jag tyckte väldigt mycket om den, men blev lite irriterad när jag läste författarens kommentar om att det inte gjorde något att boken spoilrades på baksidan och i någon säljtext från förlaget (som jag minns det), vilket jag absolut inte kan hålla med om. Jag läste inget inför min läsning, varken baksidestexter eller andras åsikter och jag tyckte att det var enormt spännande att inte veta något om vad som skulle hända. Det hade inte alls varit lika intressant att fortsätta om jag hade vetat mer om hur saker och ting låg till. Men så tycker jag verkligen om att inte kunna räkna ut några svar när jag läser. Jag spekulerar gärna och har gärna rätt, men det får inte vara uppenbart. Amatka hade också årets snyggaste omslag av Lisa Sjöbeck.
Sense of an Ending var absolut inte dålig, men inte så fantastisk som jag hoppades. Jag föll tyvärr inte heller för Dare Me, orka ätneurotik, jag är lite klar med det, och att boken förmedlar att det är ett naturligt tillstånd för tonåringar stör mig enormt (och om det faktiskt är ett naturligt tillstånd för dem, så är det ju fruktansvärt). Det är inget häftigt med ätstörningar, du orkar inte göra någon pyramid och bli populär i skolan. Du svimmar och mår skit. Och även om jag förstår hur en lärare kan ha enorm dragningskraft, förstår jag inte vad de ser hos Coach French. Lite karaktärsstudie hade suttit fint.
Persepolis var hemsk och intressant och bra. Jag gillar teckningarna och jag lärde mig mer om vad människorna som flydde från Iran, och kom till min skola i sexan, faktiskt hade flytt ifrån. Och undrar lite varför vi diskuterade det så lite då.