När jag får kritik på en text är min första åtgärd att skriva ett försvarstal, snarare än att lyssna på kritiken och skriva en bättre text. (Det borde jag tänka på oftare när jag kritiserar redigeringsarbetet i böcker jag läser. Författaren kan ju vara en narcissistisk galen människa, precis som jag.) Det blir inte bättre när jag inser att ytterligare en anledning till att jag inte vill ta åt mig av kritiken är att jag inte ORKAR jobba mer med texterna. "Tillräckligt bra" - är det mitt liv? Eller har mina kritiker fel? Är den här texten kanske perfekt?
En
liten flik av evigheten
Svenska akademien är aktuell i dessa dagar när vi får
reda på årets nobelpristagare. Snille och smak – en film om svenska akademin
visades på SVT den 4 oktober och ligger på SVT Play till den 13 november. K
special som har gjort dokumentären gör kulturdokumentärer för SVT. I strömmen
av tv-program som matas ut från alla kanaler finns det vissa som märker ut sig,
som manar till eftertanke och kanske skapar ett välkommet avbrott i ett annars
stressigt liv, den här dokumentären är ett sådant.
Svenska akademien är mycket välkänd, både i Sverige
och i utlandet, men hur många vet egentligen vad de faktiskt gör? Inte så
många, och så många fler blir det inte heller eftersom deras möten är hemliga.
Det är faktiskt så att man inte vet mycket mer om Svenska akademiens arbete när programmet
är slut än innan det började, men det är inte arbetet som är fokus i den här
dokumentären utan miljöerna. Vi får information om dess stadgar, vi får se de
flesta av ledamöterna och vi får höra från de flesta av ledamöterna också. Regissören
skapar en mycket trevlig stämning, med det lågmälda ljudet, de vackra rummen
akademien verkar i och de spirituella ledamöterna som dyker upp i små samtal
eller intervjuer.
Programledaren ställer sina frågor utanför kameran,
så man lämnas med en känsla av att ledamöterna pratar direkt till oss som
tittar. Olika ledamöter berättar om hur de upplevde sitt inval (både Kristina Lugn
och Ulf Linde blir väldigt personliga), hur de upplever de andra ledamöterna,
hur det känns att bli invald i det mest intellektuella av sällskap, när man
själv kanske inte känner sig som en av dem. I programmet varvas klipp med
ledamöter som talar, sekvenser med ledamöter som läser och/eller letar efter
böcker, långa sekvenser på närmiljön, den berömda klockan dras upp (som slår 13
dagen då nobelprisvinnaren i litteratur meddelas), rummen, de höga bokhyllorna
och de höga, höga dörrarna. Här och där klipps bilder från utsidan in; precis
utanför akademiens rum verkar det ligga en förskola och det blir en fin
kontrast till de något äldre ledamöterna och det gamla huset.
Med jämna mellanrum får vi se akademiens personal
förbereda mötesrummet där de hemliga mötena sker, de ställer fram Ramlösa,
kopierar papper och så vidare, och vi får vara med ända fram till att Peter
Englund inleder med att beskriva den måltid som ska intas på Gyldene Freden
efter mötet, sedan stängs dörrarna. Vi behöver dock inte känna oss utestängda;
de flesta har suttit med i möten, det är mest miljöerna som skiljer sig och
miljön är det vi lär känna här. Efter att ha sett dokumentären har vi hört från
nästan alla aktiva ledamöter och har en tydligare bild av vilka de är, vi vet
att de diskuterar litteratur och att de har roligt.
Dokumentären blundar inte för akademiens tidigare
konflikter, utan berör Rushdie-affären, Knut Ahnlunds avgång och kontroversen
kring Mo Yans nobelpris. I övrigt placerar dokumentären akademien i nuet och det
är intressant för jag får ändå en bild av att arbetet inte skiljer sig så
mycket från hur det såg ut vid instiftandet 1786. Trots att de flesta av oss
inte skulle komma på fråga för inval, så står de invalda för något mer än
individuellt geniskap; de är en del av ett långt pågående arbete med svenska
språket och där har vi alla en del. Horace Engdahl uttrycker det fint när han
kallar det ”en flik av evigheten”.
