Årets 10 bästa böcker

I sann boblmaf-anda tänkte jag lista de tio bästa böckerna jag har läst i år, utgivningsår inom parentes.

De oroliga Linn Ullman (2016)
Maresi Maria Turtschaninoff (2014)
Én af os sover Josefine Klougart (2012)
The Lie Tree Frances Hardinge (2015)
Avd. för grubblerier Jenny Offill (2014)
Simma med de drunknade Lars Mytting (2015)
Sommerfugledalen  Inger Christensen (1991)
Anna Karenina Leo Tolstoj (1873-77))
Kongens Fald Johannes V. Jensen (1900-1901)
Den skrikande trappan Jonathan Stroud (2013)

Det är en blandning av gamla och nya böcker och dessutom ett väldigt bra exempel på vad jag läser: klassiker, poesi, fantasy, YA, realistisk litteratur, mindre realistisk litteratur, handlingsstyrda böcker med hög narrativitet, böcker helt utan handling. Det de kan sägas ha gemensamt är ett bra språk och överraskningar. Jag pratade om överraskningseffekten senast häromveckan när jag såg Age of Ultron med min familj och förutsåg några viktiga plottwister. När man har läst i närmare 40 år och rätt urskillningslöst slukat det mesta så finns det inte många överraskningar kvar och jag gillar överraskningar. Jag lyckades till och med göra en Schubert inne hos Lotten (Barbapappa), eftersom mitt undermedvetna är fyllt av meningslöst vetande om barnlitteratur i det här fallet (funkar dock sällan hos Lotten, det krävs övertydliga ledtrådar för att min hjärna ska dra igång). Överraskningen behöver inte vara handlingsrelaterad, det kan vara en riktig bra formulering, ord man inte förväntar sig, igenkänning av känslor jag trodde att jag var ensam om osv, t.ex. verkar Josefine Klougart vara lika besatt av vinteräpplen som jag är, vad betyder det ens? Kanske läste vi båda Moa Martinsson tidigt, liggandes på en hylla i en matkällare bredvid lådor av vinteräpplen? Vad vet jag. Jag vet inte vilken bok jag tyckte bäst om (Klougart, Tolstoj, Christensen, Mytting), men jag blev mest förvånad över att jag gillade De oroliga så mycket. Jag hade inte ens tänkt läsa den, jag är helt ointresserad av Ingmar Bergman och tyckte inte Ullmans debutroman var något särskilt, men den här skildringen av en uppväxt kontrasterad mot åldrande och död, en skildring där naturen spelar en av huvudrollerna och språket är precist och enkelt, var fruktansvärt bra, bara. Och att Ingmar Bergman och min farfar var så himla lika, så det kändes lite som att läsa om farfar.
En rolig sak med den här listan är att bara en bok är på engelska. Jag har läst en hel massa i översättning, till och med Klougart faktiskt (dock ej Jensen och Christensen).

Året är ju inte slut och jag hoppas läsa åtminstone 3-4 till, skulle det visa sig att någon av dem är fantastiskt bra får jag väl revidera listan. Jag kan redan nu meddela att I Am Pilgrim av Terry Hayes, som jag håller på med just nu, inte är en av de bästa.

Lottens julkalender

Julkalendern är i full gång! Jag har redan fått en tröja, ja, faktiskt två, eftersom min aldrig kom fram förra året så Lotten  var snäll och skickade en ny. Just nu googlar jag Stagnelius + björn i hopp om att bli klokare, men det ser mörkt ut.

Bästautmaningen - Förintelsen

Jag har precis som Lyran läst många böcker om Förintelsen och förmodligen alldeles för tidigt. När jag gick i 5:an fick vi besök av en förintelseöverlevare, hon bodde i byn där min skola låg, och efter besöket förmedlade hon kontakt med polska barn som vi fick brevväxla med. Vi fick gå hem till Julia för att få breven översatta från polska och de här besöken och breven gjorde den här perioden väldigt levande och angelägen för mig, så jag läste allt jag kom över. En av de bästa böckerna jag läste var Janina Davids En bit himmel.

Äva-Lotta

Lyrans Noblesser vill veta vem man identifierar sig mest med i Astrid Lindgrens värld. Jag är ganska många av Astrid Lindgrens figurer: uppkallad efter Eva-Lotta (Äääääva-Lotta) i Kalle Blomqvist och ägnade en herrans massa år att läsa/vara både Madicken och Ronja. Jag har en lillasyster och vi bodde på en stor gård i en skog. Jag hoppade inte från vedbon, men det var för att den var så hög att till och med jag insåg att jag skulle dö om jag försökte.Jag gick rätt mycket balansgång överallt och klättrade upp på alla tak jag kunde. Så det jag identifierade mig mest med var envisa ungar som gjorde lite vad de ville och som hade rätt starka fadersfigurer som samtidigt var en smula hopplösa. Konstigt nog har jag aldrig varit särskilt förtjust i Pippi, men jag tror att hon var för ensam, till och med för mig.
Jag känner mig också hemma i Bullerbyn pga liknande kusinumgänge i barndomen. Det var fint. Fast vi slogs en del ibland.

Bokfrukost i september

Det är en perfekt morgon på alla sätt och vis; det är mörkt ute, det regnar och jag behöver inte gå upp när klockan ringer. Men, jag har faktiskt läst Therese Bohmans Aftonland och jag är nyfiken på vad alla andra har att säga om den så jag går upp halvsju och åker in till Vetekatten för att gå på BBC:s frukostsamtal. Själv läste jag boken kanske något för snabbt, flera kände lika här, men jag vet inte om det är en bok som ska läsas långsamt? Någon tyckte att det var en bladvändare och jag håller med om det. Jag läste 100 sidor på förmiddagen och 100+ på eftermiddagen under gårdagen och det enda jag googlar är ett fåtal konstreferenser. Jag går inte ens och gör mer te. Det är nog mer så att boken skulle behöva mogna i mitt huvud innan jag pratar om den, men jag deltar ändå i samtalet, med brasklappen "jag fattade inte riktigt vad den handlade om förrän runt sidan 180, då jag insåg att det var en roman om ensamhet" (snarare än om relationer i allmänhet och relationen mellan Karolina och doktoranden i synnerhet) (vilket jag trodde när jag började läsa den)). Ensamhet och väntan på att livet ska börja och hur jag tror att boken beskriver hur Karolina sakta kommer till insikt om att hon är ansvarig för sig och sitt liv, det går inte bara att vänta eller att försöka leva genom olika förhållanden. Flera av oss är rörande överens om att miljöskildringarna i Aftonland är mycket bra, hög igenkänning (för mig som östgöte i Stockholmsexil, kanske ännu mer så) och att det är något som gäller alla tre Therese Bohmans romaner: man känner igen sig i miljöerna och man tror på miljöerna. Apropå miljö berättar Catta att hon var på ett seminarium på bokmässan med Therese Bohman och att hon berättade att nästa roman utspelar sig i Kolmården. Jag får både skräck- och arbetarklassskildringsvibbar (Moa Martinson < 3).
Nu ska jag läsa Pär Lagerkvists Aftonland och jämföra ensamhets- och ångesttankar.

Tjugotredje och sista krysset

Written by an author you've met

Met=mött på gatan några gånger

Inger Edelfeldt Det hemliga namnet. Jag blir inte klok på den här boken, jag gillar den, men den känns så daterad. Det hjälper lite när jag kommer på att den faktiskt inte utspelar sig i nutid, som jag först får för mig (trots att jag VET att den kom 1999), utan 1998. Jag tror att förvirringen beror på att huvudpersonen Helena är 46 år, vilket är precis så gammal som jag tror att jag är (det stämmer inte riktigt). Helena och hennes miljö känns mer 80-tal än sent 90-tal, jag känner igen mig enormt mycket i kläder, inredning och arbetssituationer från kvinnor jag kände och kände till då. Det hindrar såklart inte att de fortfarande finns på slutet av 90-talet, men jag måste under hela läsningen påminna mig om när boken utspelar sig. Spelar det ens nån roll? Jag vet inte. Jag går från att inte gilla alls - alla pratar så konstigt och argt med varandra - till att fastna i intrigen som är spännande. Jag tror att det här är en väldigt bra bokcirkelbok, det finns många frågor att diskutera efteråt (moral, rättvisa, övergivenhet, barndom, språk). Om någon jag känner har läst den, säg till, för jag vill gärna prata om den.

Tjugoförsta och tjugoandra krysset

With food in the title or on the cover
En räddare i nöden, Agatha Christie och A Pocket Full of Rye. Jag är en omläsare av rang och i en sån här utmaning är det lätt att rada upp nya spännande läsupplevelser, men jag fixar inte riktigt allt nytt och främmande, jag behöver varva ner med mina omläsningar! Så särskilt nu på slutet har jag letat i min Have read-hylla, snarare än i min To Be Read och det här är en fin klassiker. Välskriven, spännande, klassiska giftmord och onda, onda människor. Och ett nursery rhyme som gick på repeat i mitt huvud under hela min läsning (och som även gick på repeat i tv-rummet i min au pair-familj hösten -92).

Historical fiction
Bokoholist skrev så inspirerande om Anna Lihammer så jag lånade den första boken om Carl Hell, Medan mörkret fallet, och till min stora glädje passade den in på Historical fiction eftersom den utspelar sig på 30-talet och delvis handlar om rätt otäcka saker som hände då (bl.a. steriliseringslagen 1934), men också har en helt fiktiv mordhistoria, i autentiska miljöer I UPPSALA (och Stockholm och Berlin), bara rakt över gatan från där jag bodde.

Nittonde och tjugonde krysset

About art or an artist
Jag hade ingen bok som passade i den här kategorin själv, så jag sökte lite på Stockholms stadsbibliotek och fann Foley-konstnären av Christoffer Carlsson, från Mix förlag och tänkte att det är säkert en skräcknovell, passande nog om en konstnär. Hade jag varit en smula mer filminsatt hade jag kanske fattat att "Foley" inte skulle innebära något konstnärligt på det sättet som jag hade föreställt mig. Men, det var en välskriven klaustrofobisk liten skräcknovell, win-win.

About an epic journey
Jag fortsatte att leta på bibblan och hittade Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Jag hade visserligen angett på Goodreads att jag har läst den här boken, men det hade jag inte. Det är en epic journey, men inte alls lika välskriven och dramatisk som En världsomsegling under havet.

Sjuttonde och artonde krysset

About royalty (fiction or non)
Lady Catherine och verklighetens Downton Abbey av Lady Fiona Carnarvon innehöll en del skvaller om kungligheterna i England på 20- och 30-talet.

Longest book on your TBR
Planen var att läsa Perdido Street Station, men som alla andra (utom J) körde jag fast och bytte till nåt mer intrigdrivet, nämligen Anna Karenina, som i min presentversion från DN (!) klockade in på 1135 sidor. Författarna är nog Lev och Sofia Tolstoj. Jag gillade den mycket, men tyckte det blev lite tungt med Levins filosoferande om sin personliga tro. Jag vet inte hur länge jag har hållt på med Anna Karenina, men det är ett par år (jag läser den eller Krig och fred parallellt, när jag är på stan och har glömt bok). Jag vet inte om jag någonsin hade orkat mig igenom den engelska översättning jag höll på med, men Ulla Roseens svenska översättning var en fröjd att läsa. Nu väntar jag bara på att få tag på en översättning av Krig och fred till svenska. som jag vill läsa (den av Staffan Skott som finns bl.a. på stadsbiblioteket har tydligen ett alternativt slut och det lockar mig inte alls).

Femtonde och sextonde krysset

That you loved as a child
I Västan Grind av Barbro Lindgren. Jag läste Bladen brineer av Barbro Lindgren och även om jag gillar den skarpt så älskade jag den inte som barn (mer Hemligt och Jättehemligt, men dom har jag inte). I Västan Grind däremot tyckte jag var fantastiskt rolig och bra. Hög igenkänning på lantlivet och hur hemskt det är med åska på landet. Klottans åskvädersupplevelse är tack och lov hemskare än mina och jag minns att jag tyckte det var otroligt spännande och jag var livrädd för att samma sak skulle hända hos oss.

Published before 1970
Jag tappade farten här ett tag och valde att göra det så enkelt för mig som möjligt med Tintin i Tibet av Hergé. Jag fixade dessutom till en alldeles utmärkt seriebokhylla i sommarhuset, så nån var ju tvungen att använda den lite.

Bokpoddskärlek

I sommar har jag nästan enbart lyssnat på Mellan raderna, en bokpodd med Karin Jihde och Peppe Öhman. Peppe kände jag såklart till sedan tidigare efter att ha läst hennes blogg i åratal och lyssnat på hennes och Magnus podd och läst hennes bok Vackra människor, som jag rekommenderar för den är välskriven, smart och det är verkligen intressant att läsa om vardagsliv i andra länder/städer som man (jag) har varit i och sedan blivit en smula besatt av. (Obs! ny bok Livet och patriarkatet finns ute nu.) Karin är en helt ny bekantskap och hon är jättebra på att prata om böcker. Jättebra. Båda har sköna röster att lyssna på, de läser massor och de har (mest, jag är tveksam till Sittenfeld) smarta saker att säga om det de läser och de är imponerande bra på att diskutera utan att spoila och fortfarande vara intressanta och relevanta. Men, det är såklart alltid roligast att ha läst det som diskuteras, tycker jag. Länk till podden finns i listan till höger.
Och, inte att förglömma, Mellan raderna sponsras av Kjell Westös förlag.

Trettonde och fjortonde krysset

Has been on your TBR for longer than two years
Ibland undrar jag om de ens försöker; A Room of One's Own av Virgina Woolf har legat på min TBR sedan 1992. Jag har börjat på den säkert 4-5 gånger och nu har jag äntligen läst vartenda ord. Det är en bok med ett bra budskap, men som är väldigt omständligt skriven.

A classic mystery (Christie, Conan Doyle etc.)
Maria Lang är den självklara svenska motsvarigheten till Christie så jag läste Tre små gummor. Jag hade glömt det mesta av intrigen, så det var både spännande och underhållande.

Elfte och tolfte krysset

Set in another country
Eligible av Curtis Sittenfeld. Jag vet att jag avviker från den stora fåran eftersom jag inte gillar Sittenfeld, men jag tycker det jag har läst hittills är tråkigt och bleka kopior av andra historier. (Ändå vill jag läsa Presidentens hustru efter att Peppe höjt den skyarna i senaste Mellan raderna-podden jag lyssnade på. Bokläsare är sådana superoptimister i jakten på bra läsning.) Och vad i helvete är grejen med spindlarna?

With food as the theme
Sweetbitter av Stephanie Danler. Den här boken hittade jag via SJP:s instakonto och köpte omedelbart för jag är en sucker för bra New York-upplevelser i bokform. Den handlade dessutom om mat, ett annat ämne jag gillar, och livet som servitris, vilket jag har personlig erfarenhet av. Huvudpersonen är dessutom kickass. Min första femma på Goodreads på evigheter.

Danmarkssommar

Jag tror att vi slog sommarbesöksrekord i Danmark, vi var där hela fyra gånger (och besökte bara Tivoli en gång, rekordet är tre på en sommar tror jag).

Vi inledde med ett övernattningsbesök tillsammans med våra kompisar M, Y och K. Vi besökte Tivoli:

Nytt för i år var att barnen, numera tonåringarna, gick för sig själva och vi andra drack öl och gick runt och beundrade Tivoli (utom J som fick åkt Håll på hatten och Dæmonen).

Vi hittade en himla trevlig liten butik med donuts på Larsbjørnsstræde. Vi åt också på Madklubben på Vesterbro, jättebra och barnvänligt och nu vet vi att det går att beställa för mycket desserter. Men gott var det, särskilt panna cottan.

Andra besöket var Beyoncé på Parken:

Vi gick genom halva Köpenhamn i 25-gradig värme och fångade Pokémon. Och eftersom det gick så bra att fånga Pokémon tog vi med barnen på en dagsutflykt en vecka senare enkom för att fånga Pokémon (dom) och fota i Ørstedparken (jag). Men först åt vi hamburgare på Halifax.

Sista Danmarksbesöket för sommaren vara faktiskt inte i Köpenhamn utan i Helsingör! Vi åkte till Kronborg Slot för att titta på Hamlet (och fånga några Pokemon). Vi såg Hamlets monolog och slutscenen med värjor och gift och gick ett varv i katakomberna som var fantastiska (fast vålnaden hade rast). Kronborg Slot var otroligt fint och klart värt ett besök även när de inte spelar Shakespeare. Men det var jättekul att se Hamlet i rätt omgivningar, både barn och vuxna tyckte det var bra.

Obs! Yorick på bordet.

Danmark och Kulturkollo

Veckans tema hos Kulturkollo är Danmark och utmaningen är att gör en lista med:

Min bästa danska författare/bok

Min bästa danska film

Min bästa danska TV-serie

Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar t.ex. musik, mat, konst, en plats, en person)

Det här känns en smula specialanpassat efter mig och mina intressen just nu (och de senaste tre åren), men det är det säkert inte. Men om hela världen är en datorsimulering, vilket min man påstår, så är det kanske ändå det?

Författare/bok: Det är ju helt omöjligt att svara på eftersom jag gillar allt danskt jag läser, kanske lite för urskillningslöst. Jag vill inte heller vara alltför förutsägbar, så jag svarar INTE Inger Christensen på den här (fast Sommerfugledalen ändå). Istället vill jag lyfta fram Helle Helle som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris för Ned till hundene (som jag inte har läst) och är en av alla tusen danska författare som gått den danska Forfatterskolen. Min favoritroman av henne är Hvis det er/Om du vill . En rätt lågmäld historia om två som springer vilse i en skog (vilket torde vara lite av en bedrift i Danmark, då de inte har så mycket skog).

Film: Klumpfisken är en fantastiskt underhållande och fin film om fiskare på Nordjylland. Typiskt bra realiafilm om man vill veta mer om det danska samhället. I filmen besöker dom ett akvarium - Nordsøen Oceanarium i Hirthals, som verkar helt underbart, men om man inte kan åka ända dit, så kan man åka till Den Blå Planet, som ligger precis bredvid Kastrup, istället.

TV-serie: Den TV-serie som jag har sett flest gånger är Lykke, men jag vet inte om jag egentligen tycker att den är bäst? Jag är bara väldigt, väldigt förtjust i David Dencik och Bodil Jørgensen och alla andra. Nikolaj og Julie är riktigt bra och just nu kan man se den på dr.dk, Det går att se en massa bra serier på dansk tv, helt lagligt och ofta med text.

Kulturtips: En plats, Köpenhamn i slutet på maj är knökfullt av blommande kastanjeträd. Helt magiskt.

Jag har skrivit en del inlägg om danska kulturföreteelser. Christensen, lästips, Skagen, poesi, Louisiana. Och snart börjar jag plugga klassisk dansk litteratur på SU, så det lär dyka upp fler.

De dödas röster

Det var nästan precis som förr i tiden när jag lyssnade på sommarlovsföljetonger på radio (Tordyveln flyger i skymningen, Det blåser på månen), men mycket bättre eftersom jag kunde ladda ner alla avsnitt och lyssna i ett nästan avbrottsfritt svep. Ett tag tänkte jag att jag skulle lyssna i saktare takt och spara lite på upplevelsen, men den tanken försvann snabbt. Jag ska ju ändå lyssna igenom alltihopa en gång till med familjen på nästa bilresa.
I början hörde jag Saras röst under alla skådespelare, men det försvann snabbt, kanske för att det var olika manusförfattare, men troligast för att alla skådespelare var så bra och trovärdiga. Precis alla lät äkta, jag vet inte ens hur det är möjligt - magi? Det här att pratet sker på olika sätt och på olika platser, (irl, telefon, gamla band, hemma hos nån, på nåns jobb, på nån skola, i olika rum) levandegjorde storyn såklart, men hade det låtit som det vanliga styltiga svenska tv-serietalet hade det ju inte hjälpt. Jag kanske bara är ovan vid radiotetater och radiodokumentärer, men jag blev väldigt imponerad.

Ljudet och ljudeffekterna var väldigt bra och så väldigt lagom många. Jag tänkte på det när jag läste en annan text häromdagen där författaren hade baxat in tidsmarkörer och igenkänningsfaktorer på de mest onödiga och iögonfallande ställen, att det är verkligen en konst att skapa friktionsfria miljöer (för gnälliga kritiker som mig). Det enda dåliga i De dödas röster var när jag slogs av hur bra nåt var och föll ur historien en sekund.

Jag är väldigt lättskrämd (vi minns t.ex när jag såg Wendigo-avsnittet i Supernatural och inte tordes gå ner i källaren (som inte ens var en källare) eller när jag lyssnade på ett Eget rum-poddens Twin Peaksavsnitt och fick springa ut från rummet där min bostadsrättsförening förvarar papperspåsar till matavfall pga det finns rum där nere som sträcker sig längre bort än man kan se) och fick lätt hjärtklappning när jag lyssnade på De dödas röster medan jag ensam gick i trappuppgången upp till vår lägenhet och det var så tyst och lite halvmörkt och bakgrundsljuden från programmet lät som om de kommer ifrån trapphuset. Så min rekommendation till lättskrämda är att lyssna på dagtid, gärna ute bland folk. Eller, såklart, om man verkligen vill bli rädd - gå (ensam) till ett kolonilottsområde vid skymningen, ha ljudutestängande hörlurar, lyssna på allt i ett svep och få permanent gåshud.

Jag vill inte säga nåt om det faktiska innehållet för jag tror att det är roligast att lyssna utan några som helst förkunskaper, men jag kan säga att jag tyckte det var galet bra.

Nionde och tionde krysset

With a red cover

Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas. Den första serien jag läste av Maas, Throne of Glass, var väldigt bra, lätt nyskapande och superspännande. Den här kändes gammal och trött och som någon skrev på Goodreads, lite ripoff på Twilight? Mycket besviken på det. Gillade ändå sagotemat som utvecklades och syntes efter hand, det var väldigt bra skrivet.

Jag hade ju tänkt ha Sara Danius Husmoderns död och andra texter här, men eftersom jag läst alltför många böcker som inte passar in i bingot ALLS, fick jag anstränga mig lite och försöka få in några av dem. Och eftersom jag mötte Sara Danius i Gamla stan häromveckan kanske Husmodern passar in på Written by an author you've met?!

BOTNS BOOK BINGO (free square)

Sara Stridbergs Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin. Jag hade bara 4 dagar kvar på mitt e-lån, så jag läste den här, eftersom jag verkligen ville och kryssade frirutan. Himla bra bok, bra språk, lätt "översatt" känsla, men det passar eftersom vi hela tiden är i en drömvärld i Amerika. Bitvis plågsam. Oväntat lättläst. Men varför kallas staden "Ventnor" för "Ventor"?

Sjunde och åttonde krysset

Published the year you were born
Schakalen av Frederick Forsyth.
Jag skäms lite för att jag inte har läst den här tidigare och min far, som introducerat bl. a. Robert Ludlum fär mig, med stor succé, blev mycket förvånad. Men jag har alltid föredragit lite mer plotdrivna action thrillers som Lee Child och Tom Clancy och undvikit Maclean och grabbarna (det är bara grabbar) (Ludlum är ett mellanting, plotdrivet, med mycket bakgrundsuppbyggnad).
Schakalen började med långa beskrivningar av Frankrikes poliskårsuppbyggnad på 60-talet med lite mililtärinfo och maffiainfo ovanpå det. Meningarna var långa och styltiga, det handlade enkom om män - kvinnorna var älskarinnor eller mödrar, fruarna var bortresta. Schakalen var rätt trist där han flög fram och tillbaka mellan europeiska flygplatser, men efter ungefär halva boken tog det sig lite. London kom in i bilden och jag fastnade. Jag vet inte om det var den vanliga anglofilin som slog till, men jag läste klart den med långt större entusiasm än jag inledde den.

A ghost story
Yuko av Jenny Milewski
Lyckligt sammanträffande är detta EMK:s nästa diskussionsbok.
Läs den om ni gillar spöken och snyggt utformade böcker.

Femte och sjätte krysset

Recommended by a family member
The Girl with All the Gifts av M.R. Carey. Johan läste den här precis och tyckte den var bra och det var den. + för att det var en avslutad historia, - för att den var liiiiite för lång, och lite för The Road.

With a number in the title
En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt. Uppföljaren till En enda natt. Jag läser egentligen inte så mycket contemporary romance, men jag tycker att man ska uppmuntra svensk romancelitteratur och Simona skriver bra, lagom detaljrikt och världsfrånvänt (på ett bra sätt).

Skogen

På bilden står barnet i skogen hos mina föräldrar, en skog som gränsar till gården jag växte upp på. Skogsdelen av mina föräldrars hem är liten, bara en hektar, men att få äga en del av den skog som jag vuxit upp i och med är stort. Jag har tillbringat väldigt mycket tid i skogarna norr om Motala, där låg tomtens hus där vi lämnade våra önskelistor på julen, där red jag mina ponnyer, Wittus, Snookie och Dora. Svamp-, blåbärs- och lingonplockning på alla möjliga och omöjliga ställen. Här finns tät blandskog, mycket barr, tjock mossa och stora stenar. 
Svamp-, blåbärs- och lingonplockning i skogarna norr om Motala. Skogar med räv, bäver, älg och och rådjur.
Skogsvägar kantade av smultrontuvor. Fält av ormbunkar, kalhyggen med murklor. Harsyra, vitsippor, hav av vitsippor.
Och minnen. Granhämtning med grillning varje jul med kusinerna, pulkaåkning med grillning varje år med kusinerna, blåbärsplockning, med matsäck (mackor med stekt ägg och vit Kinda-gurka) varje år med kusinerna, kantarellplockning, som avslutas hemma med rensning och en liten macka med smörstekta kantareller, varje år med kusinerna.
Trattkantarellplockning med små egna barn, mamma, pappa, syster och Johan, med matsäck (mackor med stekt ägg och vit Kinda-gurka).

Jag är också väldigt mörkrädd och blir helt skräckslagen av den här skogen emellanåt, men det ingår.

Kulturkollos utmaning den här veckan är att lägga upp en bild på favoritskogen. Det var i sanning en utmaning att begränsa sig till en bild och en skog.

Tredje och fjärde krysset

Has a place name in the title
Rødby-Puttgarden av Helle Helle har visserligen två platser i titeln, men det får gå. Mycket bra bok om två systrar och livet. Det som jag gillar med Helle Helle är att det är så svårt att placera in hennes romaner i någon tid. Jag förstår av vissa referenser ungefär när de utspelar sig och ibland stressar det mig oerhört när det saknas tydliga tidsmarkörer, ibland är det skönt att bara släppa det och flyta med. Men man undrar alltid varför, för trots att det som beskrivs är helt vanliga vardagsliv så är det så mycket mystik över allt och alla. Vad var det egentligen som hände under studietiden? Vem är pappan? Varför kysser hon honom? Varför känns det som om vi sitter och väntar på något fast vi vet att det är nuet som finns och inget annat?

About a subject that challenges you
De försvunna av Caroline Eriksson
Ja, vad är det egentligen som "utmanar mig"? Ännu en en psykologisk thriller med misogynitema? Eller bara misogynin? Jag tror båda. Och det här nya när alla thrillers ska vara överraskande nånstans, lite clickbaitigt sådär, så när det väl händer så är överraskningseffekten borta. Men snyggt spunnet och välskrivet.

Lånade, bytta, fådda-utmaning

Veckans utmaning från Kulturkollo är en enkät:

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?

1 fysisk (Anne Dillards The Maytrees), 5 e-lån. Trodde jag tills jag gick in och kollade och såg alla "expired". Jag har sex dagar på att läsa ut Gösta Berlings saga och Caroline Erikssons De försvunna. Gösta Berlings saga är en kamp, jag älskar Selmas språk, det är så bra så att det inte är klokt. Berättelserna tråkar ut mig.

Vilken var den senaste boken du fick?

Världens vackraste man av Lena Ackebo som jag fick av Natur & Kultur efter att ha deltagit i en författarfrukost.

Vilken var den senaste boken du gav bort?

Simma med de drunknade som jag gav till mina föräldrar

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?

Jag minns inte alls, men jag tror att det antagligen är nåt från EMK, min bokklubb. Vi byter ibland böcker mot böcker.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?

Jag läser Rødby-Puttgarden av Helle Helle och den har jag antingen köpt på Politikens bokhandel i Köpenhamn eller på Adlibris, jag minns inte.

Första och andra krysset

Set in Europe
Jag hade egentligen valt ut en helt annan bok att börja med, men när jag hade hämtat Världens vackraste man av Lena Ackebo på Posten, kunde jag inte låta bli att titta lite i den och det slutade med att jag sträckläste den. Det är en otroligt läsvänlig bok, rolig och ångestfylld (jag har också en syster).

With a flower in the title or on the cover
D.H. Lawrences novell Sol utgiven i vacker form med citroner och citronträdsblommor (och en och annan suggestiv orm) från Novellix. En berättelse om värme, lust och sol.

BOTNS Bingo 2016

Min bricka i år är perfekt! J visade nämligen hur man plockar bort kategorier och får en bricka utan tråkiga upprepningar från föregående bingoår.

Jag har tänkt försöka fylla den med böcker från min TBR-hylla i så stor utsträckning som möjligt. 30 maj får man börja. Precis som förra året finns det en FB-grupp där man kan få tips, råd stöd och hjälp. (Säg till om du vill vara med, den är sluten.)

Hiss- och dissvecka på Kulturkollo

Och veckans utmaning består i att
1. Berätta om den bästa kulturupplevelse jag har haft under det senaste året
2. Berätta om den sämsta kulturupplevelse jag har haft under det senaste året

1. Mitt senaste års kulturupplevelser har några gånger varit helt magiska! Jag har lyssnat på Suzanne Brøgger på Louisiana Literature, diskuterat Färjan med min bokklubb, med Mats Strandberg som gäst, lyssnat på Jeanette Winterson prata om Shakespeare, vandrat i Virginia Woolfs fotspår i Richmond, sett en utställning med Star Wars-kostymer i NY.

Alla kommer väldigt högt upp, men jag tror att det häftigaste jag gjorde var att ta med min tonåring och se David Dencik i Idioten på Dramaten. Jag är väldigt (på gränsen till för mycket) förtjust i David Dencik och han var fantastiskt bra. Det var också jättekul att få med tonåringen och prata och analysera hus/scen/rekvisita/skådespelare/meningen med pjäsen med honom.

Och då har jag inte ens nämnt alla underbara läsupplevelser.

2. Jag måste ha förträngt saker, för inte kan jag bara haft bra kulturupplevelser under ett år? Jag frågade J och han påminde om det här (OBS! Låt ingen skugga falla på Atwood nu, hon var MYCKET bra):

Lång rant om Int.förf.scen med M.A.:

Tråkigt nog var det här en av de sämre författarintervjuer jag har varit på, intervjuaren verkade dåligt påläst och rent oförskämd när de pratade om konstprojektet Future Library som Atwood är den första författaren att skriva en text till. Han undrade varför hon gick med på att göra det, hon undrade om han skulle säga nej, han sa att det var för dålig payoff och här uppfattade hon inte vad han sa, men när hon bad honom upprepa, sa han ingenting, bara lät henne svara ändå. Han verkade tycka att det var ett meningslöst projekt helt och hållet. Sedan var övergångarna klumpiga, vilket han i och för sig själv sa vid tillfälle och det var svårt att förstå vad han egentligen ville fråga om. Flera gånger sa hon också saker som inbjöd till följdfrågor, varpå det blev helt tyst (exempel: Margaret säger något i stil med "religioner som utger sig för att vara kristendom" och syftar uppenbarligen på religioner aktiva i världen idag och intervjuaren säger ingenting. Överhuvudtaget kändes intervjuaren lite nedlåtande: religion är inget att ha, de nya människorna i Oryx & Crake är meningslösa. Och jag håller med honom, de människorna verkar meningslösa, men varför inte diskutera det då? Varför tycker vi att människor som inte kan känna t.ex svartsjuka, saknar något viktigt? Vad innebär det att vara människa om det inte finns intellektuell utveckling. Om människan inte bygger saker? Istället skulle vi skratta åt att de nya människorna med penis hade blå penis. Och varför inte fler frågor om hennes uppenbara språkintresse? Hon visste att vi hade ett speciellt ord för purring, spinna, och hon försökte säga andra ord på svenska (bl.a. mitt namn tre gånger, vid signeringen), hur många språk talar hon t.ex.? Hon verkar ha läst in sig på ca alla religioner och skapelsemyter, vad tror hon på? Det är mycket gud, skapelsen och fallet från Edens lustgård i The Year of the Flood och också mycket vetenskap, men samtidigt verkar kollisionen inte ligga mellan religion och vetenskap, utan mer att så fort människan föll så blev allt fel och det är människan som förstör, inte gud, inte vetenskapen. Och de stora företagen är djävulen. Tror hon att människan i grunden är ond, eller bara korkad? Jag kan säga att det kändes helt fel att gå på Starbucks (Happicuppa) inför det här eventet och mitt uppe i läsningen av TYotF.

Det kanske var så, som någon har skrivit nånstans, att intervjuaren var väldigt nervös, det är extra jobbigt att intervjua någon på ett språk som inte är ens modersmål och det stämmer såklart. Jag skulle inte försätta mig i den situationen. Men man kan säga nej. Eller läsa in sig på författarskapet. Eller låta publiken ställa frågor. Intervjuaren har skrivit en bok om författarsamtal och intervjuat flera andra stora författare, så den här intervjun kanske var en engångsgrej.

Margaret Atwood var smart, artikulerad och väldigt rolig. Och jag ska läsa novellsamlingen Stone Mattress: Nine Tales så fort jag bara får tid.

Den här texten klippte jag ur mitt eget inlägg.

100 hemskaste

Ca nu kommer Helena Dahlgrens nya bok 100 hemskaste ut på Modernista. Det är en omarbetning av 100 blogginlägg om hemskheter från hennes blogg Dark Places, så även om man läser bloggen, vilket man ju gör, så ska man läsa boken!
Här finns mer information om allt hemskt med Helena ("hemskt" i betydelsen "briljant").

Bokpoddar

Jag gillar poddar, men blir vansinnig på när folk som har poddar tror att de kan nåt som de absolut inte kan och sedan sprider vidare denna felinformation utan för att en sekund tvivla på att de har rätt. Jag har också svårt att lyssna på vissa röster och sätt att prata (ljud, en norrländsk dialekt som gör mig ledsen, fnitter (utan anledning) osv.). Jag har alltså rätt höga krav, som kanske är helt orimliga, men vem som helst kan faktiskt inte prata i en podd, lika lite som att vem som helst inte kan prata i radio. Mmm, radioröster ... Därför är det bäst för mig att lyssna på poddar som behandlar ett ämne, som poddpratarna har spetskompetens i och vars röster är neutrala, i sämsta fall, och lena silkestämmor, i bästa fall.
Till min stora glädje så är Romancepodden otroligt njutbar, lärorik* och rolig och man måste inte ha läst en massa romance för att det ska vara kul gissar jag, men det är nog ännu roligare om en faktiskt har det (som jag har).
Ett eget rum kan man såklart också lyssna på utan att ha läst böckerna de talar om och det gör jag, för jag vill hellre lyssna på Marcus, Tuva och Helena och inget fatta, än att inte lyssna på dem alls. Men det har såklart ett mervärde att ha läst böckerna också.
Både när jag lyssnar på Romancepodden och Ett eget rum brukar jag vilja delta i samtalet och tack och lov då inte för att rätta dem (alltså, det försvinner ju aldrig helt, det här draget), utan för att de är så smarta och säger smarta saker som jag vill hålla med om, eller fråga mer om.
Min bokhylla kräver inga direkta förberedelser, den är bara rolig. Inte så mycket analys, utan mer bara tips och förslag, men det är nog så värdefullt.
Det finns länkar till poddarnas webbplatser till höger.




*Duchy uttalas dock inte /duːˈʃiː/på engelska, det uttalas/ˈdʌtʃ.i/, precis som Julia säger.

Poesi

How to Take Off a Sari

Läs inte bara, lyssna också!

Passion

Kulturkollos tema den här veckan är passion och utmaningen är att berätta om sin egen passion. Att en av mina passioner är böcker och läsning vet ju alla (köpte precis en språkbok som bl.a handlar om "ju" - hoppas den bekräftar att "ju" är ett ord som ska användas i alla meningar).
Jag har fler passioner och en av dem är spel (inte casinospel, avskyr alla former av pengaspel). När vi var små spelade vi väldigt mycket brädspel, jag och mina kusiner. Cluedo, Monopol, Finansspelet, Geni och rätt mycket kort också. Kort spelade vi också på högstadiet, fyrmanswhist och plump. Jag har till och med spelat bridge en period, gått kurs och allt. När jag var i sena tonåren kom de första NES-spelen/konsolerna till uthyrning och jag upptäckte att jag gillade Super Mario en hel del. På den här tiden, förr i tiden, hade man ju inte datorer hemma oftast så efter flytten till Uppsala spelade jag itne särskilt mycket alls, mest schack med underliga pojkar i Flogsta och Kantorn. Sen träffade jag J och han hade minsann en Mac, med Risk och lite senare upptäckte vi Sid Meyer's Civilization och efter det fick jag låna Villfarelsers Daggerfall. När jag pluggade i Guildford hade jag en NES-emulator på min bärbara dator och när jag inte läste Pratchett spelade jag Super Mario 3 och Zelda Ocarina of Time, igen och igen. Med barnen kom Wii och Nintendo och ännu mera Super Mario och Zelda.
För 7 år sen, på hösten 2009, började jag spela WoW, World of Warcraft, och nuförti'n är det mest det jag spelar (OK, lite Super Mario på DS:et och Mario Kart med barnen och en del brädspel, jag fick Firefly i julklapp och det rekommenderar jag verkligen).

Men, WoW då. Jag är GM (guildmaster) i ett guild på KT (Kul Tiras). Jag och min kompis Anna turas om att leda ett socialt* guild med 18-årsgräns. Vi tillåter inget drama (utom det vi skapar själva) och ingen elitism. Vi heter Mass Ress Inc (Mass Resurrection incoming, för den spellen (trollformeln, i brist på bättre ord) har underlättat enormt för oss när vi har spelat, för vi dör en del. Vår äldsta medlem är nånstans runt 60 och vår yngsta är 19 (hen har varit med i 5 år, men sa aldrig nåt när vi pratade irl för att inte avslöja sin ålder med sin röst. Jag och Anna visste tidigt om hur ung hen var, men eftersom hen är en av våra bästa och trevligaste spelare lät vi det vara. Nu går hen på universitetet och har en spelpaus och vi saknar hen väldigt.)

Ibland har vi haft ett raidteam (minst 10 personer) ibland två. Nu när man kan vara upp till 25 personer i ett team, så har vi bara ett och när vi kommer iväg är vi minst 10 stycken ibland 20. Vi har spelare från Norge, England, Irland, Skottland, Sverige, Danmark och Holland och vi ses inte bara online, vi ses IRL (in real life) när vi kan. Anna och jag ses ca varje fredag eftersom vi är grannar. Det är ju så i rätt många MMORPG**-spel att det inte går att spela utan att man pratar i realtid, så därför använder vi program så att alla kan prata med varandra, eller åtminstone lyssna. Det är inget krav att prata eftersom inte alla känner sig bekväma med att prata engelska, men man måste kunna lyssna när raidledaren går igenom taktik och också snabbt kunna få information under spelets gång om man till exempel får en spell kastad på sig och ska springa åt ett visst håll. (Det är inte ovanligt i andra guilder att folk pratar hela tiden medan de spelar, men hos oss sker det mest i gc (guildchatten), där man skriver det man vill säga.) När vi raidar har vi paus för att folk ska lägga sina barn. Vårt raidteam består nästan till hälften av kvinnor och vi har också många par som spelar med oss. (Det finns en del riktigt fantastiska spelare som inte kan fortsätta raida när de får barn eftersom deras raidteam är elitist jerks.)

Jag raidar med Temata (Tem) en lvl 100 nelf sp (night elf shadow priest), jag är inte särskilt bra, men jag är inte heller särskilt dålig. Min main (den toon (figur) jag spelar i första hand) är Clunes en human retri/holypala (retribution/holy paladin). Retribution betyder att hon mest slåss (dps) och holy att hon helar. Hon är retri i PvE** och holy i PvP**.

*Social här betyder att man inte måste raida för att var med, man får fortfarande vara asocial och tystlåten, men en trevlig del av WoW är att man faktiskt inte är så ensam när man spelar, det är oftast en eller två eller flera andra inne och spelar samtidigt som småpratar i guildchatten.
**Massively multi-player online role-playing game. Det går att hoppa över role-playing-delen, det gör vi.
***PvE=Player vs environment, dvs, jag kan springa runt för mig själv hur mycket jag vill och aldrig interagera med en annan människa, men ändå få rätt mycket gjort.
PvP=Player vs Player, det finns två fraktioner i WoW Horde och Alliance. När jag spelar PvP spelar jag ihop med andra levande Alliance-spelare mot andra levande Horde-spelare. Det gör jag sällan, mest för achies (achievements, ett slags poängsystem där belöningen i bästa fall är ens guildies beundran eller avund). Ofta när man spelar pvp känner man inte de andra spelarna och då kan stämningen snabbt bli tråkig och abusive. Som tur är finns det gott om vettiga människor också, så det går sällan överstyr. Det går att rapportera språk och beteenden, men oftast räcker det att en lugnare spelare säger ifrån.

Det är framförallt andra spelare som gör det så viktigt att en har uppsikt på sina barn när de spelar. Mina spelar båda två, men till en början var det mycket begränsat vad de fick göra, t.ex. har vi ett eget guild ihop som bara familjen är med i. De fick inte köa till dungeons (när man spelar med 4 slumpmässigt utvalda spelare) utan att jag var med och de fick (får) inte prata med folk de inte känner utan att jag får kolla; de ropar t.ex. oftast in mig om någon börjar prata med dem. Det finns chattprogram som sparar konversationer, så det är inte särskilt svårt att ha koll som förälder.

Smitten Kitchen

Det finns en länk till Smitten Kitchens blogg här till höger och den är klart läsvärd och användbar. Och när hon gav ut en fysisk kokbok - The Smitten Kitchen Cookbook - recipes and wisdom from an obsessive home cook, så kunde jag såklart inte låta bli att köpa den. Jag gillar kokböcker med personlig ton och jag älskar att kunna läsa dem som helt vanliga böcker. Jag tror att jag hittade till Smitten Kitchen för många år sen när jag letade recept på kolasås och så blev jag kvar för hon lagar precis allting. Hon bakar, bröd och kakor, lagar vegetarisk, vegansk och köttmat och blandar helt fantastiska drinkar. Dessutom lagar hon saker jag verkligen vill testa att göra själv, som blintzes och challah-bröd som verkar svårt , men eftersom hon gör allting i ett pyttelitet nyc-kök så kan jag också (i teorin, hittills har jag inte vågat mig på brödet ...).

Mitt favoritrecept från hennes bok är ett kakrecept - brownie roll-out cookies - helt vanliga kakor, inget märkvärdigt alls, men de är fantastiskt goda.

Och alldeles utmärkt tillbehör till en kopp te och en bra bok.

Veckans kulturkollo - kokböcker

Det är verkligen ingen utmaning för mig att svara på Kulturkollos utmaning den här veckan!

1. Finns det någon kokbok du älskar trots att du faktiskt inte använder den särskilt mycket?
2. Det motsatta då, vilken kokbok är den mest nerkladdade och använda i bokhyllan där hemma?

Bonusuppdrag: Har du någon favoritskildring på film eller i litteraturen av just mat? Berätta gärna!

1. Nigella Lawson Nigella Christmas -om jag nån gång skulle välja att fira brittisk jul finns ALLT här

2. Nigel Slater The Kitchen Diaries + Appetite - jag behöver ingen andra kokböcker egentligen

Bonus:

Jag älskar böcker med matskildringar; det är oftast något som stannar kvar hos mig långt efter en läsning (till exempel är det första jag tänker på från Hey, Dollface* berättelsen om den gamla bästisen som går in på The Russian Tea Room och sliter upp en skinkmacka och tuggar sig? Det säger ju sig självt att mitt första önskemål när jag var i NYC första gången var att gå till The Russian Tea Room)

Här är några jag kommer på rakt av:

Anne på Grönkulla - socker i ärterna, kamferolja i kakan

Miss Marple och Hercule Poirot (Bertram's Hotel!)

Lilla huset på prärien - kärnat smör med tillsats av spad från riven morot för bättre färg vintertid, grillad grissvans, lönnsirapskola gjord i snö

Fem-böckerna (mycket läsk, kakor, men också en hel del tomat- och skinksmörgåsar, ett av mina bästa egna minnen är när min au pair-mormor lärde mig att göra perfekta engelska tomat- och skinksmörgåsar, jag gör dem fortfarande ibland)

Röde Orm (julbord)

The Secret History (tvillingarnas besatthet av bröd med cream cheese och jam har blivit en besatthet hos mig (dvs, jag äter dem inte, men tänker på dem ca varje gång jag ska rosta bröd), och att min bokklubb fick dricka bubbelvin och Guinness vid ett tillfälle)

Harry Potter (enorma mängder mat och konstig mat)

Anne McCaffreys fantasy innehåller väldigt bra matbeskrivningar av mat som kan tänkas finnas i andra världar, många spännande grönsaker varav en del helt enkelt är förklädda (i ord) ärter (spheres) och morötter (stalks), men som låter tusen ggr godare när Anne har beskrivit dem.

*En av världens bästa ungdomsböcker

Top Ten Tuesday

Den här veckans tema på Top Ten Tuesday passade mig: Ten Books on My Spring TBR.
Direkt från min TBR-hylla:

• Suzanne Brøgger Ja
• Stephen King Carrie
• Kerstin Thorvall Det mest förbjudna
• Christin Ljungqvist Kaninhjärta
• Liv Strömquist Kunskapens frukt
• Jan Gradvall Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar
• Helle Helle Rødby-Puttgarden
• Chimamanda Ngozi Adichie Alla borde vara feminister
• Inger Christensen Azorno
• Sara Blædel Aldrig mere fri

Kvinnor, skräck och lite pop - det finns inget som slår det.

Mer klassiker

Det finns en sorts klassiker som jag är särskilt förtjust i och det är brittiska romaner från slutet av 1800-talet - lättippat och supervanligt, men det är såklart en anledning till att just de här böckerna är så populära fortfarande, de är helt enkelt bra.
Det var inte särskilt svårt att plocka ihop fem favoritklassiker:

Charlotte Brontë - Jane Eyre
Wilkie Collins - The Woman in White
Charles Dickens - Oliver Twist
Elizabeth Gaskell - Cranford
Bram Stoker - Dracula

Insikter

Jag tror ofta att jag mest gillar böcker som är historiedrivna, alltså, det ska finnas en riktigt bra berättelse i grunden, gärna med överraskande vändningar och väl gestaltade karaktärer med komplexa bakgrunder och det finns en tydlig början och ett tydligt slut. Sedan läser jag Josefine Klougart En av oss sover, Jenny Offill Avd. för grubblerier och Kim Thúy Ru och blir helt knockad. Jag kan visserligen skönja flera historier i alla de här böckerna, men det är inte de som är poängen. Det är lösryckt och fragmentariskt och alla ord känns viktiga, inte minst för att det är så korta texter. Jag har läst alla i översättning och min plan är att läsa åtminstone En av oss sover och Avd. för grubblerier på originalspråk också. Ru är inte riktigt lika flyktig, texten är kort, men det är mer en samling händelser än en samling tankar, som de andra två, även om kopplingarna mellan textstyckena är tydligt påverkade av författarens tankekedja.
En sak som gör att jag tycker så mycket om En av oss sover och Avd. för grubblerier är att jag känner igen mig så mycket i båda böckerna. Det är mycket bilder som är bekanta och tankar som jag också haft. (Till exempel har jag sedan barnsben varit besatt av vinteräpplen.) Särskilt kanske i Avd. för grubblerier om hur tankarna om vad livet skulle bli, förändras av att man får barn. Plötsligt kan en inte längre bli den där egensinniga kvinnan som skriver poesi om ljuset som faller in genom fönstret* och som dricker te i stora tekoppar i sin alldeles egna lägenhet med trägolv och vita väggar**, som en alltid tänkt bli, trots att barnen inte kom förrän en var 30 och en hade haft rätt gott om tid innan att förverkliga just den drömmen.
Hur som helst. Nu är jag tydligen en sån som gillar lite abstrakt litteratur.

***

*Jag har skrivit tre dikter i mitt liv, så jag vet inte riktigt var detta kommer ifrån.
** En del saker blir kanske exakt just så, men tiden jag är här ensam är begränsad eftersom det sedan trillar in den ena personen efter den andra (och jag blir lika glad varje dag).
***Jag skulle också gå vid havet ofta för mig själv. Händer aldrig.

Min dammigaste bok

Kulturkollos utmaning den här veckan är verkligen min grej. Jag har också samlat klassiker, köpt på mig massor från antikvariat, läst många, men inte i närheten av så många som jag tänkte att jag skulle läsa (alla).
Så vilken är då min dammigaste bok? Det är faktiskt en som Johan och jag äger tillsammans, kanske den enda boken vi har ihop. När vi fyllde år en gång så fick vi en utgåva av Frans G Bengtssons Röde Orm, av vår gode vän Mikael (som också gav oss champagneglas i böhmisk kristall när vi gifte oss; han är bra på presenter, Mikael). Det är en skinninbunden jubileumsutgåva från 1964 med illustrationer av Gunnar Brusewitz

Det här är ju egentligen inte alls en dammig bok, den är klart läsvärd och enormt underhållande!

Läsuppdatering

Det går dåligt nu, jag har mest ökat på TBR, om än inte särskilt mycket. Jag var föredömligt återhållsam i NYC och köpte bara tre böcker.

Lang Leavs dikter har jag haft på min Goodreads-TBR ett tag och nu hittade jag en fin samlingsvolym, med hennes egna illustrationer. Jag hade eventuellt inte hittat den om det inte hade stått en kvinna på strand och sagt till sitt sällskap: "After the breakup I read this for a year." Och jag förstår henne, det är en bra bok att läsa om man nånsin gjort slut/gjorts slut med. Jag har alltid velat läsa Leaves of Grass från början till slut och nu hittade jag en vacker utgåva, som jag nog ska läsa i sommar. The Three-Body problem av Cixin Liu har jag velat läsa länge, men det är först nu den finns i pocket, kinesisk hypad SF, det måste vara bra.
Utöver det här har jag lånat en del biblioteksböcker: Ru,  Avd. för grubblerier, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, alla tre e-bokslån, eventuellt måste jag ändå köpa Avd. för grubblerier, den var ägobra. Fysiska boklån: Tschick, Simma med de drunknade (läser jag just nu, bara några kapitel in, men den är så spännande och jag är lite rädd hela tiden) och River Road som jag hoppas jag ska gilla massor, men eftersom jag faktiskt inte blev direkt överförtjust i The Lake of Dead Languages så kanske jag borde sänka mina förväntningar något.

Läsrapport TBR

Jag måste ändå säga att det går rätt bra med min "att läsa-bokhylle"-läsning. Även om jag inte direkt läser enbart från den bokhyllan så påverkar den min läsning i övrigt på så vis att jag till exempel har lånat en hel del böcker från biblioteket. Först lånade jag Viktoria Myréns I det yttersta, som var den senaste boken som Breakfast Book Club läste. Bokklubbsböcker kan ju vara vanskliga och eftersom jag vet med mig att jag inte har gillat alla BBC-böcker jag har läst så vill jag inte alltid köpa dem. De tre andra låneböckerna, Jesper Steins Oro, Anne Enrights The Green Road och Jill Alexander Essbaums Hausfrau, hade jag lätt kunnat köpa och lägga i att läsa-hyllan, men eftersom jag redan var inne på stadsbibliotekets sajt, så reserverade jag dem, fick hem dem snabbt och blev då tvungen att läsa dem hyfsat omgående. Jesper Stein är en dansk författare som precis fick det danska bokhandlarpriset De Gyldne Laurbær och är precis en sån författare som jag gillar att läsa i stil med Jo Nesbø, Jussi Adler-Olsen, Lee Childs och Arne Dahl. En av mina guilty pleasure-genrer vilket kan illustreras med när jag var på EMK sist och fick höra att det lät som om jag erkände att jag tog heroin, när jag sa att jag hade läst alla Harry Hole-böckerna.
De andra två böckerna gick snabbt att läsa, båda var så välskrivna att det knappt gick att sluta. The Green Road var fantastiskt fin, Enright skriver enkelt och rakt på sak, men karaktärerna är komplexa och hon väjer inte direkt för jobbiga ämnen. Det gör inte Essbaum heller men i Hausfrau känns skeendena skapade av författaren för högsta möjliga effekt, medan Enright mest bara verkar skriva om hur det faktiskt var. Jag visste inte först varför jag tyckte så illa om Hausfrau, trots att det är en mycket välskriven bok och avsnitten med terapeuten är verkligen jättebra, men det är nog just det att jag tycker mig märka att författaren överdriver och skriver sådant som hon tror ska få läsaren att reagera och det funkar ju, men jag blir mer förbannad än engagerad i karaktärernas öden.

Men de här böckerna kom ju absolut inte från att läsa-hyllan, så vad har jag då läst därifrån? Jo, Oscar Wildes Dorian Grays porträtt i översättning från 1912:
"En tung doft av rosor fyllde ateljén och då den lätta sommarvinden svepte genom trädgården strömmade den bedövande lukten av syrener mängd med den milda parfymen av blommande skär hagtorn in genom den öppna dörren." Ren poesi av Nils Selander (och Oscar).
Christoffer Holsts Mitt hjärta går på, otroligt söt kärleksroman, extra söt pga bakverk och popmusik. Och slutligen, igår satt jag halva dagen och läste Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Om den kan jag säga samma saker som jag kände om Doktor Glas - hur kan man skriva en roman i början av förra seklet som känns så otroligt modern (trots verbpluralformerna)? Jag förstår om folk på den tiden störde sig på "omoralen" och frankheten, ity de var ju puckon, själv blev jag mest förbannad på patriarkatet, som vanligt alltså. Tänk om Lydia hade fått studera och/eller arbeta istället för att lämnas ut till män? Dumma, uppblåsta män. Jag blev också lite förvånad, jag trodde att man skulle gilla Arvid och Lydia och deras kärlek, men jag kände mest uppgivenhet och en smula raseri?

Så, 6 av 21 böcker so far. Det hade ju varit jättebra om jag inte under samma period fyllt på hyllan med två böcker från SF-bokhandeln (en var Hines om styvsystrarna efter tips från Cyphersushi, så required reading really), förhandsbeställningen från Adlibris som kommer att lägga till ytterligare 6 böcker (Azorno! Mumin! Havets gille!) (Eventuellt var Azorno inte på rean, men den fick jag också rekommenderad oklart var, eventuellt av en gästföreläsare som jobbar på Modernista och bl.a. översätter från danska, så en ledande rekommendation.) Och så köpte jag visst fyra böcker av Marcus. Sympatiköp/cyniskt utnyttjande, jag vet inte vilket som stämmer in bäst, men jag får iaf snart hem Patti Smiths M Train och en massa bonusar!

Och, ja, jag vet att vissa av er som kanske läser härinne vet att jag senast i lördags köpte minst en e-bok, men det är en annan historia.

Läsning 2016

Jag brukar inte ha någon årsplan för min läsning, inte mer än att jag tänkte läsa så mycket som möjligt. Eftersom böckerna jag ska läsa och har införskaffat har fått en egen bokhylla* tänkte jag ha en plan i år och läsa dem i första hand. Det går ganska bra, av de 118 böcker som stod i hyllan 1 januari har jag nu läst tre (av tio lästa böcker i år). Eftersom jag satt upp 100 böcker som mål för året på Goodreads, lär jag ju inte hinna med alla, och i detta nu är minst fyra böcker på väg till mig från en nätbokhandel och förhoppningsvis ytterligare några stycken från English Bookshops Book Club (general fiction & classics), så hyllorna lär ju inte tömmas direkt, men här finns många bra böcker som jag tänkt läsa länge. 

Först läste jag Babettes gæstebud av Karen Blixen. Jag köpte den i Köpenhamn för max två år sen. Jag försökte läsa Blixens Vintersagor när jag var tonåring, men fastnade inte och på danskkursen för nåt år sen läste vi någon av de novellerna och jag gillade den inte nu heller. Jag gillade inte den här heller. Det är den magiska realismen i kombination med skröna, jag gillar det inte.

Den andra var också en dansk bok, men på svenska, Josefine Klougarts En av oss sover. Jag läste den på svenska eftersom jag hittade den som pocket på Stadsmissionen och även om jag tänkte läsa den på danska också för 1) underbar bok, som jag älskade, det är bilder och en närvaro som jag känner igen mig i så starkt, och 2) jag vill kolla några översättningsgrejer, så var det en jättebra översättning av Johanne Lykke Holm och hade jag inte pluggat danska hade jag inte hakat upp mig på nånting.

På Stadsmissionen hittade jag också Keplers senaste, Stalker och den tog ingen tid alls att läsa, så trots att jag ville sluta på kapitel 8, bestämde jag mig för att läsa klart den. Jag vet fortfarande inte om jag har läst del 4 i den här serien, det är inte direkt litteratur som fastnar och den här kändes inte alls färdigskriven. Resonemang som bara slutade, karaktärer som tänkte halva tankar och både protagonister och antagonister är osympatiska. jag tror inte det är enbart Keplers fel, utan helt enkelt jag som tröttnat på deckare återigen. Det känns inte alls trovärdigt (och jag läser rätt mycket fantasy, urban fantasy, sf och steampunk).

*Eftersom det här är en helt egen hylla testar jag färgsortering. Jag verkar gilla svarta böcker bäst.

Sorgen

Jag sparade en bild, någon annans bild, från en blogg, det går inte ens att se att det är hon, och nu hittar jag den inte. Jag ser henne hela tiden, ute, i en kinds rundning, i ett spikrakt rött hår och ibland en ren avbild. Unga kvinnor, som först förlamar mig, men som sedan fyller mej med kyla och värme. Det kunde ju ha varit hon, men det är det inte. Jag blir ändå glad för att dom finns. Det har gått sex år nu och jag kan inte fatta att hon fortfarande är död.