Passion

Kulturkollos tema den här veckan är passion och utmaningen är att berätta om sin egen passion. Att en av mina passioner är böcker och läsning vet ju alla (köpte precis en språkbok som bl.a handlar om "ju" - hoppas den bekräftar att "ju" är ett ord som ska användas i alla meningar).
Jag har fler passioner och en av dem är spel (inte casinospel, avskyr alla former av pengaspel). När vi var små spelade vi väldigt mycket brädspel, jag och mina kusiner. Cluedo, Monopol, Finansspelet, Geni och rätt mycket kort också. Kort spelade vi också på högstadiet, fyrmanswhist och plump. Jag har till och med spelat bridge en period, gått kurs och allt. När jag var i sena tonåren kom de första NES-spelen/konsolerna till uthyrning och jag upptäckte att jag gillade Super Mario en hel del. På den här tiden, förr i tiden, hade man ju inte datorer hemma oftast så efter flytten till Uppsala spelade jag itne särskilt mycket alls, mest schack med underliga pojkar i Flogsta och Kantorn. Sen träffade jag J och han hade minsann en Mac, med Risk och lite senare upptäckte vi Sid Meyer's Civilization och efter det fick jag låna Villfarelsers Daggerfall. När jag pluggade i Guildford hade jag en NES-emulator på min bärbara dator och när jag inte läste Pratchett spelade jag Super Mario 3 och Zelda Ocarina of Time, igen och igen. Med barnen kom Wii och Nintendo och ännu mera Super Mario och Zelda.
För 7 år sen, på hösten 2009, började jag spela WoW, World of Warcraft, och nuförti'n är det mest det jag spelar (OK, lite Super Mario på DS:et och Mario Kart med barnen och en del brädspel, jag fick Firefly i julklapp och det rekommenderar jag verkligen).

Men, WoW då. Jag är GM (guildmaster) i ett guild på KT (Kul Tiras). Jag och min kompis Anna turas om att leda ett socialt* guild med 18-årsgräns. Vi tillåter inget drama (utom det vi skapar själva) och ingen elitism. Vi heter Mass Ress Inc (Mass Resurrection incoming, för den spellen (trollformeln, i brist på bättre ord) har underlättat enormt för oss när vi har spelat, för vi dör en del. Vår äldsta medlem är nånstans runt 60 och vår yngsta är 19 (hen har varit med i 5 år, men sa aldrig nåt när vi pratade irl för att inte avslöja sin ålder med sin röst. Jag och Anna visste tidigt om hur ung hen var, men eftersom hen är en av våra bästa och trevligaste spelare lät vi det vara. Nu går hen på universitetet och har en spelpaus och vi saknar hen väldigt.)

Ibland har vi haft ett raidteam (minst 10 personer) ibland två. Nu när man kan vara upp till 25 personer i ett team, så har vi bara ett och när vi kommer iväg är vi minst 10 stycken ibland 20. Vi har spelare från Norge, England, Irland, Skottland, Sverige, Danmark och Holland och vi ses inte bara online, vi ses IRL (in real life) när vi kan. Anna och jag ses ca varje fredag eftersom vi är grannar. Det är ju så i rätt många MMORPG**-spel att det inte går att spela utan att man pratar i realtid, så därför använder vi program så att alla kan prata med varandra, eller åtminstone lyssna. Det är inget krav att prata eftersom inte alla känner sig bekväma med att prata engelska, men man måste kunna lyssna när raidledaren går igenom taktik och också snabbt kunna få information under spelets gång om man till exempel får en spell kastad på sig och ska springa åt ett visst håll. (Det är inte ovanligt i andra guilder att folk pratar hela tiden medan de spelar, men hos oss sker det mest i gc (guildchatten), där man skriver det man vill säga.) När vi raidar har vi paus för att folk ska lägga sina barn. Vårt raidteam består nästan till hälften av kvinnor och vi har också många par som spelar med oss. (Det finns en del riktigt fantastiska spelare som inte kan fortsätta raida när de får barn eftersom deras raidteam är elitist jerks.)

Jag raidar med Temata (Tem) en lvl 100 nelf sp (night elf shadow priest), jag är inte särskilt bra, men jag är inte heller särskilt dålig. Min main (den toon (figur) jag spelar i första hand) är Clunes en human retri/holypala (retribution/holy paladin). Retribution betyder att hon mest slåss (dps) och holy att hon helar. Hon är retri i PvE** och holy i PvP**.

*Social här betyder att man inte måste raida för att var med, man får fortfarande vara asocial och tystlåten, men en trevlig del av WoW är att man faktiskt inte är så ensam när man spelar, det är oftast en eller två eller flera andra inne och spelar samtidigt som småpratar i guildchatten.
**Massively multi-player online role-playing game. Det går att hoppa över role-playing-delen, det gör vi.
***PvE=Player vs environment, dvs, jag kan springa runt för mig själv hur mycket jag vill och aldrig interagera med en annan människa, men ändå få rätt mycket gjort.
PvP=Player vs Player, det finns två fraktioner i WoW Horde och Alliance. När jag spelar PvP spelar jag ihop med andra levande Alliance-spelare mot andra levande Horde-spelare. Det gör jag sällan, mest för achies (achievements, ett slags poängsystem där belöningen i bästa fall är ens guildies beundran eller avund). Ofta när man spelar pvp känner man inte de andra spelarna och då kan stämningen snabbt bli tråkig och abusive. Som tur är finns det gott om vettiga människor också, så det går sällan överstyr. Det går att rapportera språk och beteenden, men oftast räcker det att en lugnare spelare säger ifrån.

Det är framförallt andra spelare som gör det så viktigt att en har uppsikt på sina barn när de spelar. Mina spelar båda två, men till en början var det mycket begränsat vad de fick göra, t.ex. har vi ett eget guild ihop som bara familjen är med i. De fick inte köa till dungeons (när man spelar med 4 slumpmässigt utvalda spelare) utan att jag var med och de fick (får) inte prata med folk de inte känner utan att jag får kolla; de ropar t.ex. oftast in mig om någon börjar prata med dem. Det finns chattprogram som sparar konversationer, så det är inte särskilt svårt att ha koll som förälder.

Smitten Kitchen

Det finns en länk till Smitten Kitchens blogg här till höger och den är klart läsvärd och användbar. Och när hon gav ut en fysisk kokbok - The Smitten Kitchen Cookbook - recipes and wisdom from an obsessive home cook, så kunde jag såklart inte låta bli att köpa den. Jag gillar kokböcker med personlig ton och jag älskar att kunna läsa dem som helt vanliga böcker. Jag tror att jag hittade till Smitten Kitchen för många år sen när jag letade recept på kolasås och så blev jag kvar för hon lagar precis allting. Hon bakar, bröd och kakor, lagar vegetarisk, vegansk och köttmat och blandar helt fantastiska drinkar. Dessutom lagar hon saker jag verkligen vill testa att göra själv, som blintzes och challah-bröd som verkar svårt , men eftersom hon gör allting i ett pyttelitet nyc-kök så kan jag också (i teorin, hittills har jag inte vågat mig på brödet ...).

Mitt favoritrecept från hennes bok är ett kakrecept - brownie roll-out cookies - helt vanliga kakor, inget märkvärdigt alls, men de är fantastiskt goda.

Och alldeles utmärkt tillbehör till en kopp te och en bra bok.

Veckans kulturkollo - kokböcker

Det är verkligen ingen utmaning för mig att svara på Kulturkollos utmaning den här veckan!

1. Finns det någon kokbok du älskar trots att du faktiskt inte använder den särskilt mycket?
2. Det motsatta då, vilken kokbok är den mest nerkladdade och använda i bokhyllan där hemma?

Bonusuppdrag: Har du någon favoritskildring på film eller i litteraturen av just mat? Berätta gärna!

1. Nigella Lawson Nigella Christmas -om jag nån gång skulle välja att fira brittisk jul finns ALLT här

2. Nigel Slater The Kitchen Diaries + Appetite - jag behöver ingen andra kokböcker egentligen

Bonus:

Jag älskar böcker med matskildringar; det är oftast något som stannar kvar hos mig långt efter en läsning (till exempel är det första jag tänker på från Hey, Dollface* berättelsen om den gamla bästisen som går in på The Russian Tea Room och sliter upp en skinkmacka och tuggar sig? Det säger ju sig självt att mitt första önskemål när jag var i NYC första gången var att gå till The Russian Tea Room)

Här är några jag kommer på rakt av:

Anne på Grönkulla - socker i ärterna, kamferolja i kakan

Miss Marple och Hercule Poirot (Bertram's Hotel!)

Lilla huset på prärien - kärnat smör med tillsats av spad från riven morot för bättre färg vintertid, grillad grissvans, lönnsirapskola gjord i snö

Fem-böckerna (mycket läsk, kakor, men också en hel del tomat- och skinksmörgåsar, ett av mina bästa egna minnen är när min au pair-mormor lärde mig att göra perfekta engelska tomat- och skinksmörgåsar, jag gör dem fortfarande ibland)

Röde Orm (julbord)

The Secret History (tvillingarnas besatthet av bröd med cream cheese och jam har blivit en besatthet hos mig (dvs, jag äter dem inte, men tänker på dem ca varje gång jag ska rosta bröd), och att min bokklubb fick dricka bubbelvin och Guinness vid ett tillfälle)

Harry Potter (enorma mängder mat och konstig mat)

Anne McCaffreys fantasy innehåller väldigt bra matbeskrivningar av mat som kan tänkas finnas i andra världar, många spännande grönsaker varav en del helt enkelt är förklädda (i ord) ärter (spheres) och morötter (stalks), men som låter tusen ggr godare när Anne har beskrivit dem.

*En av världens bästa ungdomsböcker

Top Ten Tuesday

Den här veckans tema på Top Ten Tuesday passade mig: Ten Books on My Spring TBR.
Direkt från min TBR-hylla:

• Suzanne Brøgger Ja
• Stephen King Carrie
• Kerstin Thorvall Det mest förbjudna
• Christin Ljungqvist Kaninhjärta
• Liv Strömquist Kunskapens frukt
• Jan Gradvall Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar
• Helle Helle Rødby-Puttgarden
• Chimamanda Ngozi Adichie Alla borde vara feminister
• Inger Christensen Azorno
• Sara Blædel Aldrig mere fri

Kvinnor, skräck och lite pop - det finns inget som slår det.

Mer klassiker

Det finns en sorts klassiker som jag är särskilt förtjust i och det är brittiska romaner från slutet av 1800-talet - lättippat och supervanligt, men det är såklart en anledning till att just de här böckerna är så populära fortfarande, de är helt enkelt bra.
Det var inte särskilt svårt att plocka ihop fem favoritklassiker:

Charlotte Brontë - Jane Eyre
Wilkie Collins - The Woman in White
Charles Dickens - Oliver Twist
Elizabeth Gaskell - Cranford
Bram Stoker - Dracula

Insikter

Jag tror ofta att jag mest gillar böcker som är historiedrivna, alltså, det ska finnas en riktigt bra berättelse i grunden, gärna med överraskande vändningar och väl gestaltade karaktärer med komplexa bakgrunder och det finns en tydlig början och ett tydligt slut. Sedan läser jag Josefine Klougart En av oss sover, Jenny Offill Avd. för grubblerier och Kim Thúy Ru och blir helt knockad. Jag kan visserligen skönja flera historier i alla de här böckerna, men det är inte de som är poängen. Det är lösryckt och fragmentariskt och alla ord känns viktiga, inte minst för att det är så korta texter. Jag har läst alla i översättning och min plan är att läsa åtminstone En av oss sover och Avd. för grubblerier på originalspråk också. Ru är inte riktigt lika flyktig, texten är kort, men det är mer en samling händelser än en samling tankar, som de andra två, även om kopplingarna mellan textstyckena är tydligt påverkade av författarens tankekedja.
En sak som gör att jag tycker så mycket om En av oss sover och Avd. för grubblerier är att jag känner igen mig så mycket i båda böckerna. Det är mycket bilder som är bekanta och tankar som jag också haft. (Till exempel har jag sedan barnsben varit besatt av vinteräpplen.) Särskilt kanske i Avd. för grubblerier om hur tankarna om vad livet skulle bli, förändras av att man får barn. Plötsligt kan en inte längre bli den där egensinniga kvinnan som skriver poesi om ljuset som faller in genom fönstret* och som dricker te i stora tekoppar i sin alldeles egna lägenhet med trägolv och vita väggar**, som en alltid tänkt bli, trots att barnen inte kom förrän en var 30 och en hade haft rätt gott om tid innan att förverkliga just den drömmen.
Hur som helst. Nu är jag tydligen en sån som gillar lite abstrakt litteratur.

***

*Jag har skrivit tre dikter i mitt liv, så jag vet inte riktigt var detta kommer ifrån.
** En del saker blir kanske exakt just så, men tiden jag är här ensam är begränsad eftersom det sedan trillar in den ena personen efter den andra (och jag blir lika glad varje dag).
***Jag skulle också gå vid havet ofta för mig själv. Händer aldrig.

Min dammigaste bok

Kulturkollos utmaning den här veckan är verkligen min grej. Jag har också samlat klassiker, köpt på mig massor från antikvariat, läst många, men inte i närheten av så många som jag tänkte att jag skulle läsa (alla).
Så vilken är då min dammigaste bok? Det är faktiskt en som Johan och jag äger tillsammans, kanske den enda boken vi har ihop. När vi fyllde år en gång så fick vi en utgåva av Frans G Bengtssons Röde Orm, av vår gode vän Mikael (som också gav oss champagneglas i böhmisk kristall när vi gifte oss; han är bra på presenter, Mikael). Det är en skinninbunden jubileumsutgåva från 1964 med illustrationer av Gunnar Brusewitz

Det här är ju egentligen inte alls en dammig bok, den är klart läsvärd och enormt underhållande!

Läsuppdatering

Det går dåligt nu, jag har mest ökat på TBR, om än inte särskilt mycket. Jag var föredömligt återhållsam i NYC och köpte bara tre böcker.

Lang Leavs dikter har jag haft på min Goodreads-TBR ett tag och nu hittade jag en fin samlingsvolym, med hennes egna illustrationer. Jag hade eventuellt inte hittat den om det inte hade stått en kvinna på strand och sagt till sitt sällskap: "After the breakup I read this for a year." Och jag förstår henne, det är en bra bok att läsa om man nånsin gjort slut/gjorts slut med. Jag har alltid velat läsa Leaves of Grass från början till slut och nu hittade jag en vacker utgåva, som jag nog ska läsa i sommar. The Three-Body problem av Cixin Liu har jag velat läsa länge, men det är först nu den finns i pocket, kinesisk hypad SF, det måste vara bra.
Utöver det här har jag lånat en del biblioteksböcker: Ru,  Avd. för grubblerier, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, alla tre e-bokslån, eventuellt måste jag ändå köpa Avd. för grubblerier, den var ägobra. Fysiska boklån: Tschick, Simma med de drunknade (läser jag just nu, bara några kapitel in, men den är så spännande och jag är lite rädd hela tiden) och River Road som jag hoppas jag ska gilla massor, men eftersom jag faktiskt inte blev direkt överförtjust i The Lake of Dead Languages så kanske jag borde sänka mina förväntningar något.