Det var nästan precis som förr i tiden när jag lyssnade på sommarlovsföljetonger på radio (Tordyveln flyger i skymningen, Det blåser på månen), men mycket bättre eftersom jag kunde ladda ner alla avsnitt och lyssna i ett nästan avbrottsfritt svep. Ett tag tänkte jag att jag skulle lyssna i saktare takt och spara lite på upplevelsen, men den tanken försvann snabbt. Jag ska ju ändå lyssna igenom alltihopa en gång till med familjen på nästa bilresa.
I början hörde jag Saras röst under alla skådespelare, men det försvann snabbt, kanske för att det var olika manusförfattare, men troligast för att alla skådespelare var så bra och trovärdiga. Precis alla lät äkta, jag vet inte ens hur det är möjligt - magi? Det här att pratet sker på olika sätt och på olika platser, (irl, telefon, gamla band, hemma hos nån, på nåns jobb, på nån skola, i olika rum) levandegjorde storyn såklart, men hade det låtit som det vanliga styltiga svenska tv-serietalet hade det ju inte hjälpt. Jag kanske bara är ovan vid radiotetater och radiodokumentärer, men jag blev väldigt imponerad.
Ljudet och ljudeffekterna var väldigt bra och så väldigt lagom många. Jag tänkte på det när jag läste en annan text häromdagen där författaren hade baxat in tidsmarkörer och igenkänningsfaktorer på de mest onödiga och iögonfallande ställen, att det är verkligen en konst att skapa friktionsfria miljöer (för gnälliga kritiker som mig). Det enda dåliga i De dödas röster var när jag slogs av hur bra nåt var och föll ur historien en sekund.
Jag är väldigt lättskrämd (vi minns t.ex när jag såg Wendigo-avsnittet i Supernatural och inte tordes gå ner i källaren (som inte ens var en källare) eller när jag lyssnade på ett Eget rum-poddens Twin Peaksavsnitt och fick springa ut från rummet där min bostadsrättsförening förvarar papperspåsar till matavfall pga det finns rum där nere som sträcker sig längre bort än man kan se) och fick lätt hjärtklappning när jag lyssnade på De dödas röster medan jag ensam gick i trappuppgången upp till vår lägenhet och det var så tyst och lite halvmörkt och bakgrundsljuden från programmet lät som om de kommer ifrån trapphuset. Så min rekommendation till lättskrämda är att lyssna på dagtid, gärna ute bland folk. Eller, såklart, om man verkligen vill bli rädd - gå (ensam) till ett kolonilottsområde vid skymningen, ha ljudutestängande hörlurar, lyssna på allt i ett svep och få permanent gåshud.
Jag vill inte säga nåt om det faktiska innehållet för jag tror att det är roligast att lyssna utan några som helst förkunskaper, men jag kan säga att jag tyckte det var galet bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar