Bokfrukost i september

Det är en perfekt morgon på alla sätt och vis; det är mörkt ute, det regnar och jag behöver inte gå upp när klockan ringer. Men, jag har faktiskt läst Therese Bohmans Aftonland och jag är nyfiken på vad alla andra har att säga om den så jag går upp halvsju och åker in till Vetekatten för att gå på BBC:s frukostsamtal. Själv läste jag boken kanske något för snabbt, flera kände lika här, men jag vet inte om det är en bok som ska läsas långsamt? Någon tyckte att det var en bladvändare och jag håller med om det. Jag läste 100 sidor på förmiddagen och 100+ på eftermiddagen under gårdagen och det enda jag googlar är ett fåtal konstreferenser. Jag går inte ens och gör mer te. Det är nog mer så att boken skulle behöva mogna i mitt huvud innan jag pratar om den, men jag deltar ändå i samtalet, med brasklappen "jag fattade inte riktigt vad den handlade om förrän runt sidan 180, då jag insåg att det var en roman om ensamhet" (snarare än om relationer i allmänhet och relationen mellan Karolina och doktoranden i synnerhet) (vilket jag trodde när jag började läsa den)). Ensamhet och väntan på att livet ska börja och hur jag tror att boken beskriver hur Karolina sakta kommer till insikt om att hon är ansvarig för sig och sitt liv, det går inte bara att vänta eller att försöka leva genom olika förhållanden. Flera av oss är rörande överens om att miljöskildringarna i Aftonland är mycket bra, hög igenkänning (för mig som östgöte i Stockholmsexil, kanske ännu mer så) och att det är något som gäller alla tre Therese Bohmans romaner: man känner igen sig i miljöerna och man tror på miljöerna. Apropå miljö berättar Catta att hon var på ett seminarium på bokmässan med Therese Bohman och att hon berättade att nästa roman utspelar sig i Kolmården. Jag får både skräck- och arbetarklassskildringsvibbar (Moa Martinson < 3).
Nu ska jag läsa Pär Lagerkvists Aftonland och jämföra ensamhets- och ångesttankar.

Tjugotredje och sista krysset

Written by an author you've met

Met=mött på gatan några gånger

Inger Edelfeldt Det hemliga namnet. Jag blir inte klok på den här boken, jag gillar den, men den känns så daterad. Det hjälper lite när jag kommer på att den faktiskt inte utspelar sig i nutid, som jag först får för mig (trots att jag VET att den kom 1999), utan 1998. Jag tror att förvirringen beror på att huvudpersonen Helena är 46 år, vilket är precis så gammal som jag tror att jag är (det stämmer inte riktigt). Helena och hennes miljö känns mer 80-tal än sent 90-tal, jag känner igen mig enormt mycket i kläder, inredning och arbetssituationer från kvinnor jag kände och kände till då. Det hindrar såklart inte att de fortfarande finns på slutet av 90-talet, men jag måste under hela läsningen påminna mig om när boken utspelar sig. Spelar det ens nån roll? Jag vet inte. Jag går från att inte gilla alls - alla pratar så konstigt och argt med varandra - till att fastna i intrigen som är spännande. Jag tror att det här är en väldigt bra bokcirkelbok, det finns många frågor att diskutera efteråt (moral, rättvisa, övergivenhet, barndom, språk). Om någon jag känner har läst den, säg till, för jag vill gärna prata om den.

Tjugoförsta och tjugoandra krysset

With food in the title or on the cover
En räddare i nöden, Agatha Christie och A Pocket Full of Rye. Jag är en omläsare av rang och i en sån här utmaning är det lätt att rada upp nya spännande läsupplevelser, men jag fixar inte riktigt allt nytt och främmande, jag behöver varva ner med mina omläsningar! Så särskilt nu på slutet har jag letat i min Have read-hylla, snarare än i min To Be Read och det här är en fin klassiker. Välskriven, spännande, klassiska giftmord och onda, onda människor. Och ett nursery rhyme som gick på repeat i mitt huvud under hela min läsning (och som även gick på repeat i tv-rummet i min au pair-familj hösten -92).

Historical fiction
Bokoholist skrev så inspirerande om Anna Lihammer så jag lånade den första boken om Carl Hell, Medan mörkret fallet, och till min stora glädje passade den in på Historical fiction eftersom den utspelar sig på 30-talet och delvis handlar om rätt otäcka saker som hände då (bl.a. steriliseringslagen 1934), men också har en helt fiktiv mordhistoria, i autentiska miljöer I UPPSALA (och Stockholm och Berlin), bara rakt över gatan från där jag bodde.