Årslista

Årslistor är egentligen inget jag gilla. jag kan tycka att det är kul att läsa andras, men att summera mitt eget liv är jag sällan intresserad av. Hellre bara gå vidare.

Årets semester - Skagenresan, i spöregn, avslutades i förtid och jag körde hela vägen hem, sex timmar i ett sträck. Men jag fick se klumpfisken på Nordsøen Oceanarium och Solskin i den blå stue på Skagenmuséet

Årets sjukdom - feber och nästan-lunginflammation i fem veckor i mars/april. Jag har aldrig varit sjuk så länge eller ens så sjuk.

Årets bästa bokrelaterade - Läsningen och släppet av Helena Dark Places romandebut - Orkidépojken.

Årets bästa skräckbok - Hemmet. Fortfarande flera månader efter att jag läste den tänker jag på den och hur vardagen kan vara det mest skräckfyllda som finns.

Årets bokklubbsbok - Jag var inte särskilt sugen på att läsa Julian Barnes The Noise of Time och jag ville verkligen inte lyssna på Sjostakovitj. Jag läste i veckor och lyssnade på Sjostakovitj så mycket att jag drömde musiken. Tänk vad fel man kan ha.

Årets kurs - Skrivkursen på SU. Otroligt hemskt utmanande, men rolig och jag lärde mig som vanligt massor.

Årets sommarbild - Jag odlade luktärter. Jag trodde de skulle bli vita.

Om man förstorar den här bilden kan man också se regndropparna. Det regnade MINST varannan dag hela sommaren.

Årets bästa köp - Jag köpte en såpbubbelmaskin som vi använde på pappas 70-årsfest (på bilden: jag, faster Annelie, farbror Sixten, farbror Leif, morbror Staffan, Edvin, moster Brith, mamma)

Årets sämsta köp (sett till inköpssumma) - Jag köpte en julkalender med mycket glasyr. Men silverdekorationerna var goda och den är vacker som en dag.

Annat kulturellt under året: Les Miserables, The Mormon Book, Harry Potter-utställningen på British Library, Green Day, spelmusikkonsert på Berwaldhallen, Händels Messias på Royal Albert Hall, Museum of London, Århus, bokmässan, Göteborgs konstmuseum, Moderna Museet och Stockholm Literature, en massa författarsamtal, bokklubbsträffar, bio (Thor: Ragnarök, Wonder Woman, Last Jedi, Vad döljer du för mig?), Depeche Mode.

Vi hann med en hel del trots att delar av våren, hela sommaren och första halvan av hösten försvann i nåt slags ångestträsk med sjukdom och vardagselände. 

2017 - mest var det bra, bara en smula tungt.

Boktipsjulkalender 8

En av årets allra bästa läsupplevelser var Down Under av Johan Ehn (skriver jag, som vore det en allmän sanning).
Så här skrev jag på Goodreads: Typisk sträckläsningsbok, det går inte att lägga den ifrån sig. Det här är dessutom en av få gånger som tidshoppande verkligen funkar för mig, kanske för att jag är lika engagerad i båda tidslinjerna. Lägg sedan till mat, (bra) musik och en rejäl dos ångest=seriös feelbadgood!

Jag rekommenderar den här så mycket jag bara kan, spelar ingen roll om man har förläst sig på uppväxtskildringar eller inte vill läsa ett ord till som påminner om ens tonår (så kände jag lite); den här boken är för bra på alla sätt för att inte läsas. En sak som är fin är att alla åldrar är lika insiktsfullt skildrade och jag känner igen mig i allt, både utifrån mig själv och utifrån mina barn. Och så är den rolig också. Och när jag hade läst klart har jag trots mörkret en varm och hoppfull känsla i hela kroppen.

Boktipsjulkalender 7

Igår när jag kom hem efter att ha julhandlat i två timmar och var helt genomsvettig och slut (jag hade varit på två ställen, på inget av ställena var det särskilt mycket folk, utöver en lätt barnvagnsinvasion på N&K:s julmarknad som först fick mig att tro att jag hade åkt fel), så la jag mig på soffan för att somna till Loretta Chases senaste bok A Duke in Shining Armor, men istället läste jag sönder ögonen, eftersom den var så väldigt genommysig med mycket bokprat och  en väldigt bra badkarsscen.

Boktipsjulkalender 5+6

Böcker som jag inte har läst, men som är väldigt bra julklappsböcker tills ens föräldrar (hoppas jag).
På Natur & Kulturs julmarknad köpte jag Skörd av Anette Dieng och Ingela Persson till mamma.

Hon kommer att få en låda grönsaker också, så att hon kan testa olika recept.

Pappa får en kniv att tälja med, ett träämne till en dalahäst och den här:

Tälj! av Hannes Dahlrot och Henrik Francke.


Julminne-bonus
En jul när jag var kanske 12, så hade mamma och pappa varsin gipsad arm. Mamma hade fallit av en häst och brutit nåt litet ben och pappa hade huggit av en sena i handleden med yxan.
Nu kan man ju undra varför jag ger honom en morakniv i julklapp, men 1) han har redan flera och 2) om han skulle tälja av sig ett finger så är det ändå inte den värsta skada han har åsamkat sig.

Boktipsjulkalender 4

Erotic Stories for Punjabi Women av Balli Kaur Jaswal är en trevlig chicklitroman (för mig är det England (London), nutid och romantik). Visst är det en del sex, mest gulligt sex. Mest handlar det om att leva som immigrant, eller som barn till immigranter i England, i Southall, London. Det är rolig, sorglig, spännande och himla trevlig läsning.

Boktipsjulkalender 3

James S.A. Corey (Daniel abraham och Ty Frank) har skrivit SF-serien The Expanse. Den går att se som tv-serie på Netflix eller syfy-kanalen och efter att ha sett den första säsongen köpte jag snabbt de två första böckerna(av sju) i serien) Leviathan Wakes och Caliban's War. Av någon anledning så läste jag del två bara och hoppade över den första och sen såg jag andra säsongen och nu är allt en enda röra, för de verkar ha flyttat runt alla händelser i serien. Min plan nu är att helt enkelt läsa klart hela serien innan säsong 3 kommer, så slipper jag undra över hur det ska gå med allt!
Den boken jag läste var i alla fall en story som börjar på Ganymede, en av Jupiters månar, där människor försöker bygga en levande värld i biosfärer. Det finns ett större ramverk i serien där vissa försöker starta krig mellan Mars och Jorden (martians och earthers), andra försöker stoppa det, en tredje falang, Belters, försöker bli en makt att räkna med. Belters är människor födda i asteroidbältet, de är arbetare och jobbar ofta i gruvindustrin och vill slippa slava åt övermakterna Mars och Jorden.

Tydligen, och jag förstår inte alls hur det hänger ihop, men det ger sig väl, så utspelar sig den här storyn i samma världsbygge som The Martian - också mycket bra bok - men det skiljer då några 100 år, eftersom det Mars som Mark Watney befinner sig är rätt tomt.

Boktipsjulkalender 2

M.R.C. Kasasian skriver en Sherlock-ripoff som är helt i min smak. Sherlock är Sidney Grice, en man med glasöga och frugala vanor som löser mysterier i London i slutet av 1800-talet. Nästan exakt som Sherlock alltså. Watson är lite mer annorlunda, March Middleton är dottern till en nyligen avliden läkare som arbetade i Indien. Sydney är Marchs förmyndare och trots att hon inte känner honom och knappt vet nåt om honom flyttar hon in, glad för att ha nånstans att bo, inte lika glad för att hon förväntas avstå från kött, tobak och gin.

De börjar lösa brott tillsammans och det är de vanliga mysterierna i såna här böcker: nån har försvunnit/dött/mördats, nån annan vill veta var den är/varför, nån misstänker nåt och var tog de leriga fotavtrycken vägen, m.m. Skillnaden från de vanliga Sherlock Holmes-historierna, som visserligen kan vara rätt skrämmande, är att Kasasian gärna frossar i äckliga detaljer och vidriga omständigheter. Jag halvblundade genom scener i både den första och den andra boken (den tredje vara "renare").

Det finns fem böcker utgivna på engelska, varav jag har läst tre: The Mangle Street Murders, The Curse of the House of Foskett och Death Descends on Saturn Villa. Jag sparar medvetet de som finns kvar för att ha vid lässvackor eller andra tillfällen när jag behöver uppslukande.

Vill man inte läsa på engelska så finns turligt nog den första utgiven på svenska av Lind & Co - Morden på Mangle Street, översatt av Fredrika Spindler. (Finns på också som ljudbok på Storytel.)

+ Mycket snygga omslag

Boktipsjulkalender 1

Jag har läst bra många fler än 24 böcker i år, så nog borde jag kunna få ihop en julkalender med boktips? Man tycker ju det. (Hade inte ens kunnat börja utan Goodreads, men.)

Det finns ju inget extra somrigt tillfälle att rekommendera denna i december så jag börjar helt enkelt med Eva Frantz Sommarön. Det är en mycket obehaglig mysdeckare. Miljön är en skärgårdsö i Finland och berättelsen utspelar sig i nutid, men med tillbakablickar till 70-talet. Ön ägs av ett försäkringsföretag och personalen på företaget får hyra stugorna som finns där. Den här sommaren är alla stugor uthyrda och några på än har varit här tidigare, både sommargäster och personal. Det är en krypande stämning rakt igenom och det beror både på att man fattar att det är något på gång, något riktigt hemskt och på att Eva Frantz är så skicklig på att beskriva semesterångest.
Jag gillar allt med den här boken: intrigen är Christie-esque, det är inga superplottwistar (yay) utan bara en gedigen historia, karaktärsskildringarna, från minsta barn till en gammal gubbe, är trovärdiga och det finns gott om folk man både gillar och ogillar. Miljöskildringarna är faktiskt enormt bra, jag har visserligen aldrig varit på en enda skärgårdsö, men jag växte upp bredvid Vättern, nära Varamon, där det fanns både tennisbanor, privata strandområden för stadens två stora företag, Elektrolux och Luxor och så var det 70-tal och jag känner igen mig i massor. Språket är också underbart, bekant och samtidigt inte, eftersom det är finlandssvenska.

Snygg som få?

Det här är en riktig sommarbok och jag tycker att man kan försöka läsa den på sommaren, jag tror att den blir extra läskig då.

När reglerna slutat gälla

Tur ändå att jag inte arbetar som fotograf, för jag skulle få sparken direkt. Cecilia och jag var och lyssnade på Ariel Levy och Linn Ullmann på Kulturhuset härometttagsen. Jag har läst När reglerna slutat gälla och när jag läste den tyckte jag författaren var synnerligen osympatisk, transfobisk, och rejält bortskämd. Efter att ha lyssnat på henne är jag något vänligare inställd, eftersom jag fick intrycket att boken delvis är skriven i affekt och att hon är medveten om det. Jag brukar inte vara en stenhård "check your privileges"-person när jag läser, men det var svårt att låta bli. Och det trots ömmande omständigheter. Men för mig blev det till slut intressant läsning just pga detta och hur man kan lära sig av hur människor hanterar sorg på olika sätt. Tyvärr var Linn Ullmann inte bra på att intervjua, hon ställde för öppna frågor och bad hela tiden Ariel Levy att förklara sig när hon hade svarat, så att Levy fick svara igen och säga samma sak en gång till, men med andra ord.

Innan samtalet åt vi en snabb middag på Hobo - förfärlig ljudnivå, väldigt god mat.

Detta är harsyresorbet med grädde. Jag åt även mossa.

Stockholm Literature 2017

Stockholm Literature firade femårsjubileum i år och jag var där för första gången. Att jag missat tidigare år beror inte på ointresse utan att vi nästan alltid reser bort just den helgen. Och det är verkligen synd, för det här var en bokgrej för mig. Bara samtal, ofta med fokus på översättning (eftersom jag såg till att gå på de med fokus på översättning, duh) och intressanta författare, varav jag hade läst några i förväg (Kjell Westö, Johanna Adorjan och Lise Tremblay) och några som jag läst sedan eller har planerat att läsa, Audur AvaOlafsdottir och Petina Gappah. Jag var på flera riktigt bra samtal, men det roligaste var mellan Petina Gappah och Översättarhelena, eller Helena Hansson som hon heter i lite mer officiella sammanhang (dvs när hon inte är oraklet i Lottens julkalender). De pratade om hur klurigt det kan vara att översätta shona och shona-english till svenska och vad namn kan ha för betydelse utöver att skapa identitet (t.ex. förolämpa en släkting).

Det var också intressant att lyssna på Johanna Adorjan eftersom jag tyckte så mycket om hennes En alldeles särskild kärlek, som handlar om hennes farföräldrar som tar livet av sig tillsammans när de är i 80-årsåldern. För mig handlade den romanen väldigt mycket om att man kan känna sig hemma på så många olika ställen och känna så väldigt många människor, men i slutändan så är man alltid ensam. Det är intressant att följa resan som Adorjan gör för att hitta en förklaring, där resan blir en del av förklaringen, åtminstone som jag förstod den. Jag håller också på att läsa hennes novellsamling, Mina 500 bästa vänner, och den känns väldigt lovande.

Det bästa med hela festivalen var såklart alla bokkompisar som var där och alla boksamtal vi hade. Jag är så glad att jag åkte på den där bokresan till Syninge för snart fem år sen, för mitt bokliv blev tusen gånger rikare efter den.

Jag lyssnade på både Petina Gappah och Kjell Westö när de läste ur sina böcker. Otroligt rolig programpunkt.

Och i vår serie Cecilias kjellfies:

Höstbingorapport

Hur går det egentligen med Sivs bokbingo, tänker ni. Jomen, det går rätt bra. Jag kryssar när jag kan och är just nu uppe i 16/25.

En bok där en katt har en viktig roll - T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats
En novellsamling- Lise Tremblays Hägern
En bok med vackert omslag - Helena Dahlgrens Orkidépojken
En bok om nördområde - Åsa Schwarts De sju nycklarna
Bok om oknytt- Pål Eggerts Borde vara död
Akaporrbok - Sara Bergmark Elfgrens Norra latin
Bok som jag tidigare inte velat läsa - Christoffer Carlssons Den osynlige mannen i Salem
Metaboktok - Balli Kaur Jaswals Erotic Stories for Punjabi Women
Bok som nån annan kryssat - Imobolo Mbues Behold the Dreamers
Tantsnusk - Margit Sandemos Dödens trädgård
Facklitteratur: Jimmy Vulovics Narrativanalys

I övrigt har jag precis avslutat Val McDermids The Distant Echo som jag köpte när jag var i London i helgen (bara för att hitta den i min bokhylla, inköpt 2004, men aldrig läst). Och jag har varit deckarsugen på sistone, i listan här ovanför finns både Carlsson och Schwartz som bevis på det, men det funkar inte. Jag räknar ut intrigen efter tio sidor (särskilt The Distant Echo var så löjligt enkel) så det är inget roligt. Det finns såklart en massa annat man kan roa sig med, gestaltning, språkbruk, referenser osv., men nåt slags överraskningsmoment kan man väl ändå få önska sig av en deckare?

                                                       Men visst är det en snygg bok?

Kjell Westö och jag och alla andra på bokmässan

Det kan ju tyckas som att jag stalkade Kjell Westö på bokmässan eftersom jag var på hela fyra av hans framträdanden. Nu är det ju så att även om jag tycker att hans böcker är enormt bra, så är det också väldigt intressant att höra honom berätta om sitt författande. Jag hade inte själv förstått hur otroligt intressant det kan vara att höra en författare berätta om sitt skrivande förrän jag var på mitt första författarsamtal på Internationell författarscen på Kulturhuset och hörde Nicole Krauss berätta om sitt skrivande och blev helt knockad (kanske är det av beundran inför att folk överhuvudtaget kan skapa hela meningar i tal). Och det är just skrivandet, inte den aktuella romanen oftast, som är intressant. Att höra Westö berätta om protagonisterna i Den svavelgula himlen blev lite same-same efter ett tag, inte minst för att när boken väl släppts och filtrerats genom min hjärna så är det ju bara delvis författarens protagonister längre, de är också mina. Och då är det mer intressant att höra vad som ligger bakom tycker jag. Westö som geografisk realist (frågan om Helsingfors dyker upp igen och igen), som dels verkar grunda sig ett genuint intresse för Helsingforsiana, men också ett behov av faktiska platser att hänga upp berättelsen på (han kommer inte att skriva fantasy nån gång snart, om vi säger). En strävan efter att berätta om livets stora temata* - lojalitet, död, hat, kärlek och vänskap.
Äktheten i protagonisterna beror inte som man kan/vill tro på att det handlar om Westö själv utan att han, med eget ord "suggererar" sig in i karaktären. Och jag tror att hans förmåga att få läsaren att göra samma sak är vad som gör läsningen av hans romaner till så stora läsupplevelser. Man vill stanna i hans värld, för att man faktiskt känner sig hemma. Och utöver en underbar läsupplevelse får man också en välbehövlig ( i alla fall i mitt fall) historielektion. Och det är en historia så intressant att jag letar upp annan litteratur på samma tema för att få veta mer och för att inte glömma, men mer om det i ett senare inlägg (Kjell var nämligen inte den enda personen från Finland som jag stalkade ...).

Mina topp 3 Westöböcker (jag har inte läst alla)
Gå inte ensam ut i natten
Där vi en gång gått
Den svavelgula himlen

*Kjell använde faktiskt ordet temata, vilket gav mig en slags upprättelse och honom min eviga tacksamhet och kärlek. Folk har trott att jag har hittat på det här ordet när jag har använt det.

Bildbevis

Kjell och Yukiko Duke - Tolk för ett land och ett folk
Kjell och Kerstin Wixe - Episk Helsingforsskildring om kärlek och vänskap
Kjell och Kerstin Wixe - Livet - en klassfråga?
Kjell och Elisabeth Åsbrink - Yttrandefrihet i praktiken

Det är stora rubriker och det fanns nog inte alltid tid att gå på djupet, men jag tyckte att det än blev fyra hyfsat olika och bra samtal.

Huset på Saint Pauls väg

Söt liten sorglig bok om hur det känns att sitta vid dödsbädden/sjukdomsbädden bredvid sina föräldrar. Trots att den är väldigt kort (94 sidor i min utgåva) tog den rätt lång tid att läsa för mig, för jag gjorde flera pauser för att fundera över liknande minnesbilder jag har från mina mor-och farföräldrar och hur det var när de dog och vilka minnen som fanns kvar hos dem och vilka som finns kvar hos mig och, kanske mest av allt, vilka minnen som dör med dem. Jag kryssade den på bitterljuv på höstbingon, eftersom den faktiskt inte är sorglig rakt igenom, trots att den mest handlar om död, elände och sjukdom. Jag tycker det är fint att Lise Tremblay (jag uppfattar boken som rätt så självbiografisk) är med sin far under hans sista dagar på hospicet och också att hon, trots sin stora motvilja, försöker hjälpa sin mor så gått det nu går, i hennes sjukdom, fast den gjort hela familjen så illa i så många år. Jag tror också på exil som lösning på många problem, inte minst för sin egen sinnesfrids skull när det inte går att fixa andras problem, men jag tycker också om att hon kombinerar exilen med återbesök och ett samarbete med syskonen, för det ger en känsla av försoning. Boken hade kunnat vara genombitter, men det hade antagligen inte varit hela sanningen och texten känns ärlig utan att vara utlämnande. Tremblay tecknar också mycket levande, snabba porträtt av föräldrarna under deras uppväxt, både känslorna och särskilt de fysiska företeelserna (stickspånshuset, hunden med ögat). Jag gillar den.

Den hvide rose

På mitt enda Köpenhamnsbesök i somras köpte jag Olga Ravns Den hvide rose och fram till nu har jag bara bläddrat lite i den. Eftersom den passade perfekt in på kryssets "En rosa bok" (tur att jag inte fick tag på det mintgröneturkosa omslaget) så satte jag mig nu på morgonen och läste ut den. Det är en ovanligt tjock diktsamling, flera hundra sidor, men varje dikt, eller strof eftersom jag läste den som en dikt (jag vet inte vad som är rätt), är bara fem rader på varannan sida (ibland på båda sidor av ett blad) och ganska mycket är upprepningar, går den rätt snabbt att läsa. Den är inte lika lätt att förstå dock, så jag kommer nog att läsa den igen, inte minst för att språket är så läsvänligt och jag verkligen gillar upprepningarna, då det ger nästan en meditativ känsla. Jag gillar också språket, det är enkelt och lätt att förstå, men beskriver inte nödvändigtvis det man tror. Naturbeskrivningarna är vackra och färgrika, men samtidigt handlar texten om någon som ska dö, som är sjuk; om detta är en person eller en kärlek, vet jag inte. Jag gillar mer tanken på att det är en kärlek som dör än att det är en person. Jag älskade användningen av rosen och de bilder som skapades, både vackra och obehagliga: vita rosenblad som faller, Ofelia, med rosenbladen i vattnet, döende, Sophie Scholl och motståndsgruppen Vita rosen, den lite feta, obehagliga känslan av tjock rosenblad, den lite sammetsaktiga, våta känslan av tunnare rosenblad. Den hvide rose kommer i översättning hos Modernista, men jag tycker gott att den kan läsas på danska. DDO (den danske Ordbog) finns som app till ipad och det är inte många ord man behöver slå upp.

Framsidan då, i ljusa pasteller och skräcktypsnitt på titeln: underbar!

Lite höstbingosnack

och lite annat. 13 svarta sagor om ond bråd död är ju inte bara en fantastisk titel; den passar dessutom utmärkt in på höstbingons novellsamlingsruta. Jag har inte öppnat den än, men VHS, ondska och Helena Dahlgren som en av författarna gör att jag har skyhöga förväntningar.

Jag började direkt läsa Lise Trembleys Huset på Saint Pauls väg, bara för att den är så fin. Fin liten skiss på framsidan, vilsamma färger blått, off-white och lite svart. Tyvärr är den lite svår att hålla i pga liten och på sidan 20 dök det upp ett grammatiskt fel. Jag ska läsa den med snälla ögon, för jag gillar berättandet, språket och den lätta ångesten och jag vill kryssa den som "bok med vackert omslag som jag vill ha på väggen".

Bortsett från tillfredsställelsen att kryssa bingorutor (borde jag sluta läsa och börja spela bingo istället?) så är bingogruppen så otroligt bra på att skapa läslust och ge tips. Vi är ganska många deltagare, med olika favoritgenrer och även om man som jag kan vara ganska skeptisk till att läsa något jag känner mig obekväm med eller ointresserad av, så kan det räcka med en fellow bokbesatts entusiasm för att få mig att plocka upp böcker jag aldrig tänkt läsa, eller ens visste fanns. Till exempel, just nu läser jag på fleras rekommendation Behold the Dreamers av Imbolo Mbue och den är verkligen jättebra än så länge och inget jag förmodligen hade plockat upp på eget bevåg, då jag inte känner att jag hör till målgruppen för Oprah's Book Club. Fast jag vet inte om Vi måste tala om Kevin kommer att gå ändå. Jag har faktiskt försökt en gång, men den är så omständlig och pratig och östkustamerikansk (jag har läst 10 sidor, så jag kan ha fel), med det är klart vilken bok skulle passa bättre på rutan "den vill jag INTE läsa" än en bok som jag tänker så om varje gång jag hör någon prata om den eller ser den.

Tre kryss

Det är en väldigt svårkryssad bricka för mig just nu; de tre senaste böckerna jag har läst passar inte riktigt in, eller, de passar in, men inte perfekt.

En bok om vänskap gärna om en grupp/klubb - Mina drömmars stad, Per-Anders Fogelström

Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald - Den svavelgula himlen, Kjell Westö

Valfri - Daughter of the Empire - Janny Wurtz, Raymond E. Feist


Mina drömmars stad handlar visserligen en del om vänskap, Henning och Tummen, men mycket till grupp/klubb är det ju inte (eftersom Henning inte riktigt törs delta i det revolutionära arbetet).
Den svavelgula himlen är ett perfekt kryss, jag ville kryssa den på "Tjock" på förra bingon den är "bara" 475 sidor, så jag tog en (lite) tjockare.
Daughter of the Empire är en omläsning av en gammal storfavorit som precis har kommit i e-boksformat. Den kanske inte är exakt så fantastisk som jag minns den, eller så är det att överraskningseffekten är borta. Världsbygget och intrigerna är fortfarande otroligt bra. Jag hade gärna sparat valfri-krysset lite längre, men nu får det bli såhär.

Höstbingo 2017

Nu när jag är klar med sommarbingot är det dags för höstbingo. I regi av Siv, aka (inte så) Anonyma Biblioholister. Det är en väldigt rolig och utmanande bricka, jag kommer att få tänka en hel del. Jag är dock övertygad om att jag kan hitta nästan alla böcker i min "att läsa"-hylla. Visst vore det bra om jag kunde kryssa i alla fall hälften av böckerna på brickan med sådant jag redan har hemma? (+ eventuella böcker på väg hit från Adlibris, bl.a. en novellsamling)

Stockholm Literature 2017

Jag brukar alltid missa Stockholm Literature eftersom det alltid sker i anslutning till höstlovet och då är jag sällan i Stockholm. Men i år ser jag ut att bli kvar och kan äntligen gå! Och de firar "bara" 5-årsjubileum, så, så mycket har jag inte missat.
Jag ser såklart fram emot Kjell Westö, hela hösten kommer att vara fylld av Kjell: BBC-frukost, bokmässa, de två böckerna jag håller på och läser ... Utöver honom har jag bara läst en av de andra författarna, Julian Barnes (jag gillade Sense of an Ending och En världshistoria i 10 1/2 kapitel, men det är uppenbarligen inte min favoritförfattare, för mer än så har jag inte läst av honom), så jag har en del att läsa in mig på. Jag räknar inte med att hinna med alla, utan tänkte börja med Lise Trembley, Hito Steyerl, Johanna Adorjan och Audir Ava Olafsdottir  - de som jag blev mest nyfiken på efter att ha läst igenom internet (Adlibris och Stockholms stadsbibliotek).

Ett rum på Moderna Museet med Narkissos trädgård av Yayoi Kusama

Orkidépojken

Idag släpps Helena Dahlgrens första roman Orkidépojken. Det är en roman om ensamhet, inte bara ungdomars, som boken marknadsförs mot (den passar givetvis ALLA* åldrar), utan allas ensamhet, barn, ungdomar och vuxna. Låter det mörkt? Det är mörkt, men där finns också kärlek, vänskap, och hopp om livet ändå. Jag menar allt är ju drama i perioder av ens liv och Hanna och Zebs liv är ett konstant pågående lågenergidrama där två missförstådda (ev. självupplevt) tonåringar som bara vill bort, håller på att bli vuxna och allt detta innan det riktiga dramat drar igång, så att säga. Jag gillar hur vi växlar mellan Hannas berättelse, dagboken och blogginläggen. Första gången jag hörde talas om Orkidépojken trodde jag att det skulle bli en roman skriven i blogginlägg, men jag fattade fel, bloggen är ett sätt att berätta en del av storyn och jag gillar verkligen att det känns som ett helt naturligt inslag: att de läser en blogg, är helt uppslukade av en blogg och att den är en del av intrigen och en del av romanen (och om 25 år kanske bloggar är helt utdött som fenomen, vilket också är intressant för dateringen av romanen). Jag som bloggare känner mig väldigt nära Orkidépojken i en slags längtan att nå ut, men inte för mycket. Jag vet att jag har läsare, men jag skriver i första hand för mig själv och kan tänka bort er. Han vet att han har läsare, men är trygg bakom att ingen vet vem han är och var han finns och han är säker bakom skärmen. Jag hoppas att bloggar kommer att finnas kvar, men det vore samtidigt intressant om de försvann så att böcker som Orkidépojken blir tidsdokument, som inte bara kan bestämmas utifrån musikreferenserna (vilket ändå inte funkar eftersom Hanna och Zeb lyssnar på Being Boring som släpptes 21 år innan Orkidépojken utspelas :P). Det finns många referenser att hänga upp sig på och känna igen sig i, det spelar ingen roll om man tar alla (som någon på Twitter(?) oroade sig för att inte göra), för det finns en helhet i romanen som inte är beroende av detaljerna. Vi följer tre olika berättelser, som slingrar sig i varandra, alla hade kunnat bli en egen bok, men så här ser ju livet ut, "no man is an island", även om Orkidépojken kanske tror det. Obs att jag älskar popreferenserna och musik- och litteraturcitaten, men de är ett stilgrepp, de är inte hela romanen.

*ej små barn

Sommarbingo 2017 - avslutad bricka

I år är jag med i mitt fjärde sommarbingo och för första gången har jag kryssat alla rutor!

Jag har läst och kryssat:

• En som innehåller magi: Angel's Blood - Nalini Singh (jag gav den en tvåa, men läste direkt del två och kommer antagligen läsa fler, nån lång och sömnlös natt)
• En som utspelar sig utom Europa och USA: Kupé 6 - Rosa Liksom (Janina Orlov) (jag vill gärna nämna översättaren här, Janina Orlov, bra översättare och jättebra samtalsledare förra året i Finlandsmontern på Bokmässan) (mycket bra bok också, botade delvis min längtan efter att åka transsibiriska järnvägen, pga mkt levande skildring av kyla och långsamhet, fantastisk bok)
• En med ett enda ord i titeln: Klass - Elise Karlsson (jag är inte helt överens med den här, den är inte dålig, jag bara förväntade mig något annat)
• En humoristisk: Shepherd's Tale - Terry Pratchett (jag tror Pratchett hade uppskattat att jag kryssade den på humoristisk och grät mig igenom de första fem kapitlen, jag vill inte ens tänka på det, men nu är det gjort. Esmerelda Weatherwax och Terry 4ever in my 💓)
• En för bokslukaråldern från din barndom: Tordyveln flyger i skymningen - Maria Gripe (mycket snygg historia som fortfarande skrämmer mig lite)
• En storsäljare från förr: Tracys hämnd - Sidney Sheldon (nej)
• En med gult omslag: Brändövägen 8 - Henrik Tikkanen (jag har en förkärlek för finlandssvenska författare, mkt ångest och många adresser i Helsingfors så blir jag nöjd)
• Utspelar sig på en plats som du skulle vilja besöka (men aldrig varit): Vita nätter - Fjodor Dostojevskij (vita sommarnätter i Sankt Petersburg, kärlekslängtande person springer runt utomhus, ångest och gator, gator som jag vill besöka)
• En om en familj eller släkt: Så här upphör världen - Philip Teir (mer finlandssvenska, mer ångest, klimat- och relationsångest, bra, men jag gillar inte sekter eller sektliknande sällskap, om det inte är Donna Tartt, allt utom det var ändå väldigt bra)
• En som har en fyr eller vilt djur i sig: Spor efter fugle - Julie Sten-Knudsen ("steder hvor fugle og vilde dyr / kan trives, hvor mennesker kan trives / ikke natur, men noget der ligner")
• En med många ord i titeln: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - Anna Gavalda (jag var inte överförtjust, den var ok)
• En tunn och kort, dock ingen novell: Ett helt liv - Robert Seethaler (välskrivet om ett liv med många tunga inslag utan att bli sentimental, vilket jag uppskattade)
• Glesbygdsskildring från valfritt land: Make me - Lee Childs (vad kan jag säga, pappa och jag vill vara reacher, pappa lyckas bättre. de här böckerna är alltid glesbygdsskildringar, för reacher vill bara bli lämnad ifred och det är lättast om man håller sig på platser där det inte bor så många människor)
• En som handlar om något bokrelaterat: Sofia Tholls kabinett - Elisabeth Östnäs (en loggbok har en ganska stor betydelse i den här lilla skräckpärlan)
• En som utspelar sig på en ö: Rök - Dan Vyleta (spretig bok, bra första halva, oklar andra halva, utspelar sig i England, så ö ...)
• Läs om en gammal favorit: Guardians of the West - David Eddings (klassisk fantasy, questar, bortrövade prinsar och jakt på egendomliga föremål)
• En med mat som viktig ingrediens: Killmaterskan - Linnea Wikblad (jag gillar kokböcker med en massa text om mat, inte bara rena recept och den här är fin)
• En som beskriver en värld som skiljer sig från din: Konstsilkesflickan - Irmgard Keun (ännu en sån där ok där man blir frustrerad över de få livsval kvinnor hade förr i tiden, men ändå kämpar för att göra vad de kan med de möjligheter som finns, patriarkatet är sämst, extraplus för Berlinskildring)
• Read on location: Längtans ö - Victoria Hislop (jag satt inte på Spinalonga och läste, men jag åkte båt runt Spinalonga och sedan satt jag på Kreta och läste den här romanen som är en helt okej semesterläsningsroman (min bästa read on location är fortfarande Ett karibiskt mysterium av Agatha Christie som jag läste i en hotellobby på Antigua för 19 år sen)
• En som handlar om resor: Binti - Nnedi Okorafor (Sf, bra sf, fantastisk sf. Binti reser med rymdskepp till universitetet, men hon gör också flera andra resor, socialt och mentalt.)
• En som berör/handlar om musik: Min dotter Amy - Mitch Winehouse (jag känner mig smutsig när jag läser texter om tragiska människoöden där huvudpersonen inte har fått uttala sig om hen vill exploateras eller inte)
• En som kunde handlat om dig fast i en helt annan tid/på en helt annan plats: Midnattsflickor - Jonas Moström (utspelar sig flera år efter att jag hade lämnat Uppsala, men kvinnoöverfall fanns det på min tid också, kvinnor som dog för patriarkatet med, den här boken hade varit en helt ok deckare om författaren hade faktakollat studentlivet lika noggrant som han undersökte cykelvägarnas utformning (Valborgsfirandet och vårbalen är två helt olika företeelser, med egna tidsscheman och traditioner))
• En av dina hyllvärmare: The Tribes of Palos Verdes - Joy Nicholson (jag började läsa den här för 2-3 år sen På Helenas inrådan, men fastnade halvvägs (delvis pga frustration över livets begränsningar i patriarkatet), plockade upp den för den här utmaningen och den sista halvan visade sig vara fantastiskt bra, Medina slutar aldrig kämpa, hur svart det än blir (väldigt svart))
• En tjock: Hennes nya namn - Elena Ferrante (bättre än den första, uppslukande, men jag är fortfarande inte övertygad om att det är sådär bra, också frustrationen över kvinnors liv i patriarkatet)

Veckans utmaning från Kulturkollo - Stockholm

Två utmaningar:
Ge oss ditt bästa Stockholmstips!
Vilken är den bästa Stockholmsskildringen?

Jag bor i Stockholm, trots att det aldrig var planen, jag är en ganska motvillig stockholmare som tvingats hit av omständigheterna (Johans arbete). Men efter att ha bott här i ganska exakt 14 år så har jag turligt nog funnit mig någotsånär till rätta och till och med hittat några saker jag gärna gör med jämna mellanrum. En av dem är att dricka Negroni på Tweed i Gamla stan.

Doktor Glas är den bästa Stockholmsskildringen tycker jag. Jag är så glad att jag läste den efter att jag hade flyttat hit, så att jag kände igen mig.
Jag gillar också Maria Langs Stockholmsskildringar.

Städfynd

Jag städar mitt arbetsrum och hittar både det ena och det andra. I ett anteckningsblock hittade jag en ofullständig 10-i-topp-lista. Det gäller uppenbarligen böcker, men jag vet inte riktigt i vilken kategori. Jag tror att det gäller mina bästa läsupplevelser snarare än bästa böcker, även om några passar in på båda listorna. Jag tror att jag skrev den för att jag aldrig vet vad jag ska svara när sådana här frågor dyker upp, men varför jag då skrev den i ett litet anteckningsblock som i övrigt mest var fullt av jobbanteckningar kan man ju undra. Men jag hittade den i alla fall och den ser ut så här:

Jay McInerney - Story of My Life
Lukas Moodyson - Vitt blod
Slavenka Drakulic - Balkan Express
Richard Adams - Den långa flykten
Wilkie Collins - The Woman in White
John Irving - Ciderhusreglerna
Margaret Mahy - Förvandlingen
Donna Tartt - The Secret History

Det fina är att jag minns varje förstaläsning av de här böckerna, trots att jag läste dem för första gången på 80- och 90-talet. Jag har läst dem alla minst två, mest tio (gissar) gånger. Och det är den här känslan jag är ute efter från nästan varje bok jag läser. Men visst borde väl något från de senaste 17 åren kvala in på den här listan?

Spontant: Alfabet - Inger Christensen
Med hjälp från Goodreads: Sweetbitter - Stephanie Danler.

Jag vet inte vad de här böckerna säger om mig, men jag vet att läsningen gjorde något med mig; placerade världen och mig själv i ett sammanhang och synliggjorde kopplingar mellan olika företeelser (jag måste nästan läsa om varje bok för att försöka reda ut exakt vilka företeelser, men det är nog mest en sak mellan mig och min inre tonåring/halvtant).

Om jag gjorde en komplett lista, tror jag att jag skulle landa på kanske 100 böcker och 100 fantastiska läsupplevelser från ett 40 år långt läsliv känns väl rimligt?


En annan rolig grej jag hittade var mitt studentfoto. Ingens mössa passar, vad är detta?

Och varför hittar jag mitt studentfoto från 1990, när jag städar mitt arbetsrum som jag har haft i fyra år? Send help.

Två kryssade rader i sommarbingot 2017

*

Jag har fortsatt kryssa i maklig takt och med Guardians of the West, del 1 i Malloreon av David och Leigh Eddings fick jag ihop två hela rader, men är fortfarande 10 kryss från bingo.
Utöver GotW (Läs om en gammal favorit) har jag läst

Rök av Dan Vyleta (tappade intrigen efter halva, men fram tills dess var den himla bra) (En som utspelar sig på en ö)

Vita nätter av Fjodor Dostojevskij (mer vita nätter och mindre kärlekstrams hade varit bra)(Utspelar sig på en plats du skulle vilja besöka (men aldrig varit))(Sankt Petersburg)

Tracys hämnd av Sidney Sheldon (låt oss bara säga att jag har högre krav på person och miljöbeskrivningar, bl.a., nuförtiden) (En storsäljare från förr)


Att jag inte kryssar något på flera veckor och sedan kryssar flera böcker nästan samtidigt beror på att jag läser 4-5 böcker parallellt för jag kommer inte riktigt till ro med mitt läsande. Eller så har jag ett rörligt intellekt som behöver matas från olika håll samtidigt. Idk.


















*This picture is stolen from princekheldar on tumblr.

Shakespeare-leggings - en horreur?

Shall I compare thee to a summer's day?

Thou art more lovely and more temperate:

Rough winds do shake the darling buds of May,

And summer's lease hath all too short a date:

Sometime too hot the eye of heaven shines,

And often is his gold complexion dimmed,

And every fair from fair sometime declines,

By chance, or nature's changing course untrimmed:

But thy eternal summer shall not fade,

Nor lose possession of that fair thou ow'st,

Nor shall death brag thou wander'st in his shade,

When in eternal lines to time thou grow'st,

   So long as men can breathe, or eyes can see,

   So long lives this, and this gives life to thee.

Jag vet faktiskt inte om just denna finns med på mina leggings, texten är inte helt lättläst, jag älskar dem oavsett.

Harry Potter 20 år

Jag läste inte Harry Potter 1997, när den kom. Inte förrän 1999 köpte jag den vänstra utgåvan på bilden. Jag köpte den på Dillons-bokhandeln i Guildford när jag var där för att få min examen och jag vet inte hur jag lyckades undvika den hela året innan, när jag bodde i Guildford, pluggade och nästan allt jag gjorde på fritiden var att läsa. Förmodligen fanns den inte på bokhandeln på campus (där köpte jag istället ca 20 Pratchett-böcker). Det bra med att inte börja läsa dem förrän då vara att då fanns det hela tre böcker att sluka. Som van fantasyläsare kan man det där med att vänta på nästa bok och vet hur dyrbart det är att hitta en ny serie med flera delar redan utgivna.

Den högra utgåvan köpte jag häromdagen, det är en speciell jubileumsutgåva, Harry Potter and the Philiopsher's Stone finns i alla husfärger. Mitt hus är Ravenclaw och min patronus är en beagle.

Doktor Glas

Jag tog med familjen på teater, de var väl inte supertaggade direkt, men det var en kort pjäs, som dessutom var väldigt bra och ingen var missnöjd efteråt! För två av oss var det första gången på Dramaten (det var inte jag och 16-åringen). Jag gillade ju Doktor Glas jättemycket när jag läste den för nåt år sen, men då var det framförallt Stockholm och miljön i allmänhet som jag tyckte var så fint skildrade och de var ju inte riktigt med i pjäsen (det som var med var fint). Men jag gillade den även som pjäs, de svåra* frågorna får såklart mer utrymme och doktorn blir tydligare, både rolig och sorglig och hemsk. Vi var alla mycket imponerade av Krister Henriksson som är ensam på scenen under hela föreställningen och vi tyckte att dekor och ljus användes bra för att bryta upp olika stycken. Mina barn kanske inte gillar att tvingas på kultur, men själva kulturen gillar de ändå.


Kan man spoila en bok som skrevs för 100 år sen? Det kan man så klart, så läs inte mer om du inte har läst Doktor Glas.

*När vi diskuterade huruvida det är riktigt att döda någon elak för att rädda någon annan, inte elak, så kom vi såklart fram till att det var fel, så egentligen är det inte en svår fråga. Särskilt inte för oss som lever idag. Livet för kvinnor var inte alls lika kul förr i tiden, och även om vi (nog) fortfarande landar i att det inte är OK att döda någon när vi tittar på kvinnans rättigheter tidigt 1900-tal, så var det intressant att diskutera skillnaderna.

Ikappläsning + sommarbingo

Jag har satt 104 böcker som läsmål för året, på Goodreads. Jag brukar läsa mest de första tre månaderna, nästan inget i juli och normalmycket resten av året, så när jag var sjuk i fem veckor så halkade jag efter en del. Det spelar så klart ingen viktig roll, det går att ändra målet närsomhelst, mängden böcker är inte viktig. Men det står hur man ligger till ("5 books behind") och det är ett litet irritationsmoment. Jag ligger gärna mitt på. Nu var jag i alla fall helledig förra veckan, ingen matlagning, inget jobb, minimalt omhändertagande av barn, så jag fick läst sju böcker! Och vips så var jag ifatt (eller jag är 1 book behind just nu, men jag läser Tracys hämnd, till sommarbingot och den är inte lika bläddervänlig som första gången ....).

Kupé nr. 6 kryssade jag på "En som utspelar sig utom Europa och USA". De är bara i Moskva mycket kort, trots allt och större delen utspelar sig i Sibirien. Mycket bra bok, mannens berättelser påminde lite om There Once Lived a Mother Who Loved Her Children, Until They Moved Back In, av Ljudmila Petrusjevskaja och miljöbeskrivningarna av tåget och städerna och det Sovjet de reser igenom var fantastiska. (Jag gillade den så mycket att jag bestämde mig för att läsa klart Tolv stolar av Ilf och Petrov.)

Tvinga mig kryssade jag på Glesbygdsskildring från valfritt land, trots att Jack Reacher befinner sig i tre rätt stora städer utöver den glesbygd han verkar föredra. I just den här boken är glesbygden en liten stad i mellanvästern i USA, kanske Kansas, kanske Oklahoma. Anonym och nästan öde, förutom de udda typer Reacher stöter på när han försöker ta reda på varför staden heter som den gör (Mother's Rest). Jag älskar Jack Reacher och skriver under på Goodreads-läsaren Brendas credo: "I proudly admit, right up front, that I am a genuine, card-carrying Reacher Creature. I will follow Reacher wherever he goes. I will read all future books (...)". Det här var en riktigt bra Reacher-bok, men det tycker jag ju nästan alltid. Sträckläsning av bästa sort, bra flyt, mycket bra intrig, råbarkade slagsmål och dialogstoppande onliners. Jag hade gärna sett några fler dinerfrukostar, nu blev det mest kaffe.

De övriga sex var Min dotter Amy (kryss på bok med musik), sorglig läsning; Angel's Blood av Nalini Singh efter tips från OSRBC (kryss på bok med magi) rent paranormal-fluff, perfekt läsning för sömnlös natt med störande grannar); Klass (kryss på ett enda ord i titeln), jag älskade inte; Midnattsflickor av Jonas Moström (kryss på kunde handlat om mig i en helt annan tid/annan plats), hyfsad Uppsalaskildring (även om jag störde ihjäl mig på dålig faktakoll: vårbalen är inte på Valborg); Längtans ö (kryss på read on location), miljödelarna var bra, intrigen, not so much; Brändövägen 8 Brändö. Tel 35 av Henrik Tikkanen (kryssade på gult omslag), fin, sorglig och hemsk + att jag önskar att jag hade haft mina nya läsglasögon pga mkt liten stil i min utgåva från Söderströms Nya klassikerserien.

Jag har 11 kryss* än så länge och är inte i närheten av bingo.

*De andra är Konstsilkesflickan, Ett helt liv och Killmaterskan. Jag tycker att jag lyckas bra med att läsa brett i både tid och rum, men det har blivit väl mycket sorg, ångest och ensamhet.

Nu ska jag se ifatt Skam.

Tematrio: Sommarplaner

Lyrans tematrio den här veckan är sommarplaner och de behöver inte vara bokrelaterade! "Berätta om tre saker ni planerar göra i sommar."


1. Jag brukar alltid läsa om någon fantasybok eller -serie på sommaren och i år fick jag plötsligt för mig att läsa om Malloreon av David & Leigh Eddings. Jag läste en text om alkemi och mindes alkemisten på universitetet de besöker i Malloreon och blev sugen på att läsa om den. Jag minns den som delvis rätt så himla bra och delvis alldeles för lik Belgariaden (den här gången läser jag dock inte Belfariaden först, 10 böcker känns inte rimligt om jag vill läsa något annat i sommar).

2. Jag ska äntligen, äntligen åka till Skagen! Via Aarhus och Hirtshals. Barnen är inställda på skagenröra (som väl är göteborgskt?) och jag på långa stränder och havsbad.

3. Jag planerar att vara mer i trädgården. Det borde ju inte vara så svårt att gå från insats noll, till att åtminstone bygga ihop en trevlig uteplats eller sätta upp hängmattan? Kanske rensa en rabatt? Plocka lite rabarber och göra en paj?

Lässtörd

Jag började läsa Emma Clines Flickorna idag och läste precis ut Majgull Axelssons Aprilhäxan och tänkte ta upp en sak som kan göra mig vansinnig när jag läser och det är när det står något som är FEL. Det är inte seriös kritik såklart, men kan förstöra en hel läsupplevelse för mig.

Jag gillade Aprilhäxan, det var bra flyt, lite för hög igenkänning (farmor satt på vanföreanstalt, dock var hon tydligen högsta hönset där pga sin relativt enkla skada lär jag mig av Majgull), väldigt intressant att läsa om behandlingen av samhällets utsatta, samt roliga romanfigurer (jag gillade alla fyra systrarna, jag har börjat lära mig att det är OK att ha helt osympatiska huvudpersoner).

Men. På sidan 152 står Desirées personnummer: 491231- 4082. Före 1990 började alla östgötars personnummer med 19, 20, 21, 22 eller 23. 40 är Malmö och jag kanske missade när tant Ellen kördes ner från Motala till Malmö och förlöstes där, men jag tror inte det. Sedan tänkte jag att människor som föddes med förlossningsskador eller andra skador kanske fick speciella födelsenummer, men jag hittar inga belägg för detta. Det är allt jag tänker på sen. Och fortfarande, flera dagar efter.

Den här biten är NSFW
Och sen Flickorna. Nu läser jag i översättning, så jag vet inte om det är författaren eller översättaren. Här är det inte sakfel utan bara underligt använda ord.

På sidan 35 lägger sig en tjej i samma säng som en kille. Killen får stånd och ”Hans kuk smetade mot mina bara lår.” ??? För att han hade en sjukdom som gjorde kuken smetig, eller vad?

Och nästa grej, som antagligen bara är en översättarmiss: ”"Ge hit", gnällde hon”. Antagligen "she whined" men jag hade föredragit ett ord som klaga. Flickan försöker få killen intresserad, jag tror knappast hon försöker låta som ett barn.

Kanske ytterligare en översättningsgrej, men jag är väldigt nyfiken på vilket ord som översätts:
”"Jag tror faktiskt att jag vill vara själv just nu", meddelande Connie prudentligt” Prudentligt? Kanske hade "omsorgsfullt" fungerat om hon vill göra en markering, men användningen av prudentligt här, stör mitt läsflow.  Vad menas egentligen? Klokt? Ordentligt? Idk.

Och sista (jag har inte läst klart boken än):
”Mamma skulle vara borta hela dagen, och spriten hjälpte till att förenkla min ensamhet.”
Personen som säger/tänker det här är alltså 14 år. Kanske ”spriten gjorde det lättare att vara ensam”? Ja, det är såklart en översättningsgrej. Jag gillar inte att anmärka på översättningar eftersom jag vet vilket enormt arbete som ligger bakom, hur lite betalt vi får och hur snabbt vi ska arbeta, men kan inte förlagen börja ta in lite fler redaktörer och korrekturläsare så att jag slipper tänka på smetiga kukar? Tack på förhand.

Tematrio flickor

Lyrans tematrio den här veckan: Berätta om tre bra romaner som handlar om flickor!
Och det kan jag göra!

1. Den första, självklara, Mor gifter sig av Moa Martinson, som handlar om Mia och hennes mamma som lever med en man som arbetar som dräng eller dagavlönad arbetare. De bor i tilldelade bostäder, hus som de oftast delar med flera familjer; alla familjer har ett rum. Jag såg delar av tv-serien innan jag läste boken för första gången och eftersom de flyttar ofta och min familj precis skulle flytta från kedjehuset på den trygga gatan i stan tillbaka till landet och till en ny skola, så jag identifierade mig mycket med Mia (jag lånade till och med repliker när folk frågade om flytten, om jag minns rätt). Sen hittade jag boken (Svalans bokklubb) och läste den gång på gång under några år. Jag tror att det var den här socialrealistiska skildringen av bondesamhällets förändring och industrialiseringens effekter i norra Östergötland som fick in mig på dystopier.

2. Jag tjatar om den här en del, men Hey, Dollface av Deborah Hautzig är en fantastiskt bra roman om två tonåriga flickor i New York, vänskap, sorg och kärlek och vad som är "normalt". Finns som e-bok på Amazon för $1.49 - ett kap. Också bra bok om en gillar NYC.

3. Ytterligare en NYC-bok, som jag läste om och om igen under mina sena tonår: Jay McInerneys Story of My Life. Det är verkligen inte storyn om MY life, det är nätter i New York, djup ångest, lyxkonsumtion, tabletter osv, men det kändes faktiskt så ändå. Jag har inte läst om den på 20 år, jag är livrädd för att magin ska ha försvunnit. Huvudpersonen Alison (i mitt huvud handlar Elvis Costellos Alison om henne, men så är det ju inte, men jag minns att jag tyckte att namnet "Alison" var underbart) beskrivs som en modern Holly Golightly på baksidan av mitt bokexemplar och det stämmer.

Tematrio Europa

Lyrans tematrio den här veckan har tema Europa och uppmaningen är att berätta om våra tre europeiska favoritromaner.
Först undrar jag om jag ens har tre europeiska favoritböcker (jag har själv bestämt mig för att utelämna Storbritannien av lätt insedda skäl, har de egentligen någonsin tillhört Europa?). Men det har jag ju.

1. Irland. Tana Frenchs Broken Harbour är en otäck, vidrig deckare som utspelar sig i en sovstad utanför Dublin. Alla (nästan) Tana Frenchs böcker är bra, men i den här så är den irländska miljön, och effekterna av ekonomi och politik extra viktiga och det ger ett djup som hennes andra böcker inte riktigt har. Den innehåller också de där tunga familjeförhållandena som är så utmärkande för nästan alla irländska författare jag läser. Jag känner ofta igen dynamiken och misären från min egen släkt och det är intressant att göra jämförelser. Inte minst eftersom många problem verkar komma från religion, men överflyttat i ett ickereligiöst sammanhang ser man att det snarare handlar om klass.

2. Polen. Janina Davids En bit himmel är en självbiografisk berättelse från andra världskriget om en judisk flicka som flyr från Warsawas getto och sedan kämpar för att hålla sig gömd undan nazisterna. En ögonvittnesskildring, viktigare än någonsin.

3. Danmark. Inger Christensens Sommerfugledalen. Jag tycker den är livsbejakande. Min dansklärare tycker det är en dikt om döden pga rekviem  och att den handlar om död. Jag tycker att han är fyrkantig.

Deckartips

Apropå påskekrim kan jag verkligen rekommendera den här Agatha Christie-liknande supersommardeckaren av Eva Frantz - Sommarön - idyll och hemskheter. Jag sträckläste den, men ångrar lite att jag inte sparade den till i sommar.

Tematrio påskekrim

Och så veckans tematrio: påskekrim.
Vilka är mina tre favoritdeckare?
1. Agatha Christies They Came to Bagdhad. Min favorit-Christie. Spännande och väldigt klurig.
2. Margery Allinghams Albert Campion är min bästa deckarromanfigur
3. Marcia Muller är mina bästa deckarromanförfattare

Alla mina Agatha Christie- och Margery Allingham-böcker bor i Stockholm, medan alla utom tre Marcia Muller-böcker bor i sommarhuset. Det finns helt enkelt inte plats för alla böcker på ett ställe.

Teamtrio omläsning

Lyran vill veta vilka ens omläsningsfavoriter är. Jag läser om enormt mycket. Eller jag har läst om enormt mycket. Numera läser jag mer nytt än om. Men, varje sommar när jag tror att jag ska beta av min TBR slutar det med att jag väljer en fantasyklassiker i hyllan och läser om den istället. Och bland alla mina fantasyböcker finns det tre stycken* som jag har läst om väldigt många ggr:

Magician av Raymond L. Feist - Första delen i en enorm serie som utspelar sig i olika världar och i olika dimensioner. Den är ingår i The Riftwar Saga, som nog ändå är min favorit (The Empire Trilogy och The Serpentwar Saga är nästan lika bra, Empire är eventuellt bäst ändå). Det är dvärgar och alver och drakar och demoner och trollkarlar och allt man kan önska sig.

The Summer Tree av Guy Gavriel Kay - Den här boken satte jag i händerna på Johan när han skulle kryssa rutan "något jag tror att jag inte kommer att gilla" i BOTNS-bingot förra året. Johan läser nämligen inte fantasy. Han läste den här och fortsatte sedan med de andra två delarna för det här är ju en av världens bästa fantasyserier.

The Magic of Recluce av L.E. Modesitt, Jr. - Jag har läst ytterligare några delar av Modesitts böcker om Recluce, men jag gillar dem inte. Kanske för att han skriver bakåt i tiden, kanske för att de helt enkelt inte är lika bra. Den här kom först men utspelar sig sist och den är egentligen ganska irriterande, man måste läsa en hel del ointressanta beskrivningar innan det händer nåt, men när det väl händer nåt så är det alltid väldigt spännande. Och, en del kan säkert störa sig på det, men Modesitt är besatt av att beskriva maten Lerris äter och jag är en sucker för mat i böcker.


Det är rätt svårt att berätta om de här böckerna utan att spoila, men de innehåller olika teman som jag är förtjust i: mat, som jag redan har nämnt, klassiska berättelser (tänk Arthursagan) berättade på ett lite annat sätt, vad är egentligen gott och ont och hur mycket otur kan man ha när man dricker för mycket en kväll och råkar slå ihjäl en ond person och plötsligt sitter på en kontinent ingen visste fanns på ens värld och det är getter överallt (ok, det inträffade senare i serien)?


*Vi kan ju låtsas att det bara är de här tre fast det är antagligen 15-20 till.

                                            Här är en bokbild, med sommargeting och allt.

Vi faller av Anna Platt

OBS! Allra längst ner i inlägget har jag med ett citat, som spoilar en liten, obetydlig del av handlingen, men dock.

Idag var jag på BBC:s bokfrukost på bokförlaget Forum för att diskutera Anna Platts debutroman Vi faller. Det är en ganska lättläst bok, väldigt rolig, men också väldigt tung. Jag gillade för en gångs skull upplägget med olika berättare som hade mer eller mindre anknytning till varandra, rent fysiskt, men framförallt i sitt mående. Man kan må dåligt på många olika sätt och av många olika orsaker och hantera det på lika många olika sätt, vilket illustreras fint och lyhört i den här boken. För min del fördjupades läsningen ytterligare av att miljön var så otroligt välbekant för mig, med platser som fiket på Gyllen (precis utanför träffade jag mormors gamla särbo Sven för sista gången, något år efter att mormor hade dött), Johannelund (där jag bodde i Henriks lägenhet när jag pluggade engelska våren -92, när delar av romanen utspelar sig), Ramshäll (där mina svärföräldrar bor idag), Skänninge marken, utflykter till Vadstena m.m, m.m. Till och med Videocaféet, men jag var för ocool och utsocknes för att nånsin gå dit, fast vi pratade om det i Motala, det gjorde vi. I kombination med Kulturkollos Minns ditt 90-tal-utmaning så har de senaste veckorna varit en rätt lång Östergötland-tripp för mig.
Men jag tror att man kan läsa Vi faller med behållning, utan att ha vuxit upp i Östergötland. Personporträtten är omsorgsfullt och ömsint tecknade och precis som Ann-Sofie (BBC) vill jag gärna läsa mer. Kanske inte om personerna i just den här boken tänker jag nu, de kan få stanna där de är, men jag vill gärna läsa mer av Anna Platt. Det var fint att få träffa författaren och få höra lite mer om bakgrunden till huvudpersonerna och tankarna bakom skrivandet. Jag vill inte säga så mycket, för jag vill inte spoila, men jag uppskattade verkligen att lyssna på Anna, inte minst för att få ett väldigt fint svar på en sak som jag under läsningen tyckte var oklar, men som blev så himla självklar och knöt ihop hela berättelsen (det gällde alltså min fundering om svarta lådan där på slutet, det kommer jag ju aldrig minnas utan en ledtråd). Så, läs boken och lyssna på Anna om ni får möjlighet!

Vi faller går tyvärr inte att låna i e-boksformat, i alla fall inte på Stockholms stadsbibliotek, men den gick alldeles utmärkt att köpa som e-bok och läsa på platta, vilket jag gjorde. Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt en fysisk bok och fått den signerad, men det är lätt att vara efterklok.

Nu följer ett kort citat som är en liten spoiler


"Vi ska åka till Tåkern. Alla på boendet är mycket uppspelta. De flesta är uppspelta för att de är så arga. De vill hellre åka till Vadstena igen. Men jag känner mig rusig av förväntan."

Jag skrattar varje gång jag läser de här meningarna. Jag kan se de här gamla människorna, upplivade av ilska, och Elis och hans glädje, så tydligt framför mig. Det är så sorgligt (att vara så utlämnad och aldrig få bestämma något) och roligt samtidigt. Och själv blir jag ju också uppspelt av glädje för att Elis lyckas få igenom denna resa som han kämpat för (och att Elis hette min farfars bror och jag kan tydligt se honom framför mig, lång gänglig, med en massa vitt hår).

Mitt 90-tal

Kulturkollos tema den här veckan är 90-talet och utmaningen lyder Minns ditt 90-tal!
Jag vet knappt om jag vill minnas mitt 90-tal, åtminstone inte den första halvan, men jag har verkligen gillat att läsa alla andras minnen och börjar såklart minnas vare sig jag vill eller inte. Jag tog studenten i juni 1990 och fick min MA i översättning i oktober 1999 och däremellan hände det såklart en hel massa saker.
1991 pluggade jag engelska på Linköpings universitet
1992 åkte jag till London och jobbade som au pair och pluggade engelska
1993 flyttade jag till Uppsala för att plugga ryska
1994 pluggade jag mer ryska i Uppsala
1995 pluggade jag engelska
1996 pluggade jag öststatskunskap
1997 pluggade jag mer engelska
1998 flyttade jag till Guildford och pluggade översättning
1999 skrev jag MA-uppsats i översättning och pluggade lingvistik

I övrigt bestod 1990-1995 av några enormt olyckliga, hemskt ångestframkallande förhållanden, någon slags frigörelse från allt som hade med uppväxten att göra och så dog en av de viktigaste personerna från min barndom. Å andra sidan hade jag några av mina bästa läsupplevelser - Donna Tartts The Secret History i London 1992 och de första 4-5 böckerna i Robert Jordans Wheel of Time-serie våren 1994.
1995 träffade jag min blivande man och den här andra delen av 90-talet, med nationsliv, studier och Johan var klart mycket roligare. Jag läste väldigt mycket Terry Pratchett, särskilt under perioden jag bodde i Guildford. Jag läste också väldigt många deckare, jag minns att jag köpte allt av Patricia Cornwall i LundeQ:s nya lokaler i Forumgallerian (detta var alltså innan jag började jobba på Celsiusbokhandeln, då köpte jag såklart alla mina böcker där).

Många har skrivit om musik och MTV, men det hör faktiskt mer mitt 80-tal till. Jag lyssnade på CD eller kassettband; jag hoppas att jag fortfarande har kvar min första rumskompis Saras kassett med Billy Bragg på ena sidan och Del Amitri på den andra, men jag kan ha lyssnat sönder det. Jag lyssnade även på Kristin Hersh, Heather Nova, Eddi Reader, Fairground Attraction, The Smiths, Morrissey, Deacon Blue, Nick Drake, Suede, Vivaldi, Puccini, Telemann (jag var besatt av Telemanns Sonatas), Massive Attack, R.E.M., Tori Amos, Tjajkovskij, The Sundays, The Cranberries, Wendy James, Joan Osborne, Kirsty MacColl, Martin L. Gore, Commando och Lars Winnerbäck. Samma som nu alltså.

Nej, 90-talet är faktiskt inte ett årtionde jag minns med någon större glädje. Många minnen är förknippade med människor som jag inte längre har kontakt med, för att de är döda eller för att jag eller dom har valt att inte ha kontakt av olika anledningar. Säkert bra anledningar, men det betyder ju inte att saknaden känns lättare, när man minns tillbaka. Jag har såklart en massa fina minnen med människor som jag fortfarande umgås med och jag när en odödlig kärlek till Uppsala och vill inte ens tänka på hur mycket jag saknar delar av mitt liv där. Det var ett väldigt viktigt årtionde för mig, jag lärde mig allt jag kan.

                                                 

1996 i Simrishamn, innan jag började använda solglasögon.

Bästautmaningen - ödsliga hus

Lyran vill veta vilken som är den bästa boken man har läst som utspelar sig i ett ödsligt hus. Nu har jag inte riktigt tid att sitta och tänka igenom vilka ödehusböcker jag har läst (fast jag skulle gärna vilja) utan tänkte helt enkelt bara ta den senaste jag läste som också råkar vara riktigt, riktigt bra! Jonathan Strouds Lockwood-serie handlar ju om spöken och en del spöken har ibland oturen att fastna i hus som sedan överges, som gärna ligger en bit bort från ära och räddning, som till exempel i The Creeping Shadow, del 4 i Lockwood-serien. jag tänker inte skriva så mycket mer för att inte spoila, det är bäst att läsa de här böckerna utan någon annan vetskap än att skräckinslagen är välskrivna och riktigt obehagliga. Så obehagliga att man hoppar ner i sängen från en meter ifrån*, utifall att, efter avslutad läsning, och att man gärna inte läser dem ensam hemma.

*Detta är en knep jag har använt mig av sedan jag i sjuårsåldern såg en film med en vacker kvinna, en vacker friare, en flygande häst, en blå ros och en ond trollkarl och den onde trollkarlen, som hette typ Jaffa, av någon anledning flyttade in under min säng.

Kärlekens fyra årstider

Jag har inte försökt läsa skönlitteratur på franska sedan jag jobbade på Celsiusbokhandeln i Uppsala och läste igenom Le Petit Prince en lugn dag, bara för att kolla att jag kunde och det kunde jag, men så är det ju en barnbok också. När sedan Breakfast Book Club valde Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider, eller, Les quatre saisons de l'été, som sin nästa bokklubbsbok så tänkte jag som busschauffören, va fan, och köpte den på franska (och lånade den på svenska, jag skulle kunna skriva om min kärlek till e-böcker, biblioteket och förlagen som så snabbt ger ut sina böcker som e-bok med möjlighet att låna, varje dag. Stadsbiblioteket! Sekwa! Natur & kultur!)
Sedan läste jag tio sidor på svenska, en sida på franska, samma sida på svenska och trots att jag grovt missuppfattade en viktig händelsekedja (alltså det kan bero på franskan, men förmodligen beror det mest på att jag söker konspirationer och inte litar på enkla lösningar, för att det måste ligga något annat bakom (deckarläsarsyndrom?) eller att händelsen helt enkelt var jävligt luddigt beskriven. Och dessutom antyds saker? Antydningar funkar inte för mig, jag är för emotionellt hämmad.

Hursomhelst, det var väl inte den sämsta boken jag har läst, men långt ifrån den bästa. Återigen* upplever jag att författaren vill framkalla vissa, gärna sentimentala, känslor hos mig. Tvångssentimentalitet är verkligen inte min grej. Jag vet att andra gillar det och jag hade inga problem med det när jag var yngre, jag grät såklart floder till bl.a. Little Women, men numera så är jag inte intresserad av att läsa den typen av litteratur. Utom kanske till bokklubbar, för det ger många diskussionsingångar och många intressanta samtal. Bland annat diskuterade vi vad en "fransk" roman egentligen är, eftersom många deltagare tyckte att boken var typiskt fransk. Jag känner att jag har läst för lite fransk litteratur för att kunna svara på det, om det ens är möjligt. I höstas läste jag Michel Houllebecqs Underkastelse och direkt efter Delacourt läste jag Delphine de Vignans Baserad på en sann historia (e-bok! bibliotek! Sekwa!) och jag tycker inte att de här tre böckerna, skrivna av tre franska författare egentligen har något gemensamt, som kan sägas vara särskilt franskt. De är väl som böcker är mest, de kan vara trista och tråkiga (Kärlekens fyra årstider) eller alldeles, alldeles underbara (Underkastelse) och allt möjligt däremellan.

Först tyckte jag att det var dumt att den svenska tiln inte riktigt stämde med den franska, men efter att ha läst boken så är den faktiskt bra, kanske till och med bättre. Och jag kan inte översätta från franska, men eftersom jag kan översätta så fick jag repeterat hur viktigt det är att verkligen förstå ett språk och ett land för att kunna översätta. Realia is your friend, not Google.

*Senast var det nog en annan av BBC:s bokklubbsböcker En sång för Issy Bradley och det var också en bra bokklubbsbok, men inget jag skulle läsa självmant. Och, ja, det faktum att protagonisten sjunger samma engelska nursery rhyme för sin unge som jag sjöng för mina bebisar när de låg i magen hjälpte förmodligen inte.

Bättre sent än aldrig?

Bokmässan 2016! Jag var där, gick på fantastiskt bra seminarier och hängde med bokbloggare i Kulturkollos bokbloggarrum. Vid ett tillfälle pratade jag och Bibliotekskatten om att blogga från bokmässa, hon direktbloggade för att om man väntar riskerar man att det aldrig blir något inlägg alls eller att det kommer upp jättesent. Och hon hade ju helt rätt. I år ska jag blogga direkt, men innan dess tänkte jag ändå skriva ner nån slags sammanfattning av bokmässan 2016. Som vanligt* åkte jag ner dagen innan den öppnade för att i lugn och ro gå dit på förmiddagen. Samtalen i Rum för översättning var schemalagda före klockan 13 varje dag, då tog Rum för poesi över, och jag ville inte missa något. Det är för få översättningssamtal på bokmässan som det är (och för många eftersom flera skedde samtidigt, så att jag ändå missade dem).

 Jag hängde i det här rummet med underbara Kulturkollo och alla andra trevliga som hängde hos Kulturkollo.

Jag läste Kongens fald bredvid en stjärnflocka.

 Jag lyssnade på ett fantastiskt samtal om att översätta Shakespeare och blev väldigt förtjust i Karin Monié (och den hegelianska estetiken).


 Jag upptäckte att Göteborg är rätt vackert på sina ställen.






Jag var på seminarier och samtal om översättning och yttrandefrihet, översättningskritik och möten mellan författare och översättare.



Jag köpte finlandssvenska böcker och hängde minst lika mycket i båset Arena Finland som i Rum för poesi och översättning. Hos Arena Finland lyssnade jag på Maria Turtschaninoff och Ebba Witt-Brattström och Janina Orlov och Mari Koli.

 Jag fick böcker signerade av Jonathan Stroud till barnen (böcker som jag sedan sträckläste) och böcker signerade av Maria Turtschaninoff till mig själv. Och så hittade jag den fint tecknade dystopin Sockerärter av Tinet Elmgren.

Jag lyssnade på ett samtal om att skriva mellan genrer, om att skriva för både vuxna och barn, mellan Jonathan Stroud och Maria Turtschaninoff, utomordentligt modererat av Helena Dahlgren**.



På torsdagskvällen minglade jag med boblmaf (Novellix bjöd på kaffekask vilket kändes lite nygammalt), Sekwa hade godast vin, på fredagskvällen åt jag en mycket trevlig middag med ett gäng boblmaf:are. På lördagen bestämde jag mig för att jag hade lyssnat, pratat och minglat klart och bokade om min biljett och drog hem. På perrongen satt Glenn Hysén och jag föreställer mig hur han sitter där och säger hejdå till alla som lämnar Göteborg. Det var ett trevligt avsked. (Fast han skulle tydligen till Stockholm han också).

Årets tema på bokmässan är Finland och bildning och jag tror att det blir en mycket intressant bokmässa för mig, som gillar både Finland (KOMMER KJELL WESTÖ, ELLER???) och bildning. I år hoppas jag att bokmässeappteknikerna fixar appen så att schemat en gör ligger kvar.

Bonus: Helena Dahlgrens Orkidépojken kommer att ha kommit ut och är förhoppningsvis diskussionsbok på flera seminarier.

Böcker är bäst.


* Detta var alltså andra året jag besökte bokmässan.
** Ja, vi kanske känner varandra, men jag har varit på flera så otroligt dåligt modererade samtal och det är en fröjd när det funkar. Så: Helena Dahlgren, min kompis, är en utmärkt samtalsledare och moderator.