Kärlekens fyra årstider

Jag har inte försökt läsa skönlitteratur på franska sedan jag jobbade på Celsiusbokhandeln i Uppsala och läste igenom Le Petit Prince en lugn dag, bara för att kolla att jag kunde och det kunde jag, men så är det ju en barnbok också. När sedan Breakfast Book Club valde Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider, eller, Les quatre saisons de l'été, som sin nästa bokklubbsbok så tänkte jag som busschauffören, va fan, och köpte den på franska (och lånade den på svenska, jag skulle kunna skriva om min kärlek till e-böcker, biblioteket och förlagen som så snabbt ger ut sina böcker som e-bok med möjlighet att låna, varje dag. Stadsbiblioteket! Sekwa! Natur & kultur!)
Sedan läste jag tio sidor på svenska, en sida på franska, samma sida på svenska och trots att jag grovt missuppfattade en viktig händelsekedja (alltså det kan bero på franskan, men förmodligen beror det mest på att jag söker konspirationer och inte litar på enkla lösningar, för att det måste ligga något annat bakom (deckarläsarsyndrom?) eller att händelsen helt enkelt var jävligt luddigt beskriven. Och dessutom antyds saker? Antydningar funkar inte för mig, jag är för emotionellt hämmad.

Hursomhelst, det var väl inte den sämsta boken jag har läst, men långt ifrån den bästa. Återigen* upplever jag att författaren vill framkalla vissa, gärna sentimentala, känslor hos mig. Tvångssentimentalitet är verkligen inte min grej. Jag vet att andra gillar det och jag hade inga problem med det när jag var yngre, jag grät såklart floder till bl.a. Little Women, men numera så är jag inte intresserad av att läsa den typen av litteratur. Utom kanske till bokklubbar, för det ger många diskussionsingångar och många intressanta samtal. Bland annat diskuterade vi vad en "fransk" roman egentligen är, eftersom många deltagare tyckte att boken var typiskt fransk. Jag känner att jag har läst för lite fransk litteratur för att kunna svara på det, om det ens är möjligt. I höstas läste jag Michel Houllebecqs Underkastelse och direkt efter Delacourt läste jag Delphine de Vignans Baserad på en sann historia (e-bok! bibliotek! Sekwa!) och jag tycker inte att de här tre böckerna, skrivna av tre franska författare egentligen har något gemensamt, som kan sägas vara särskilt franskt. De är väl som böcker är mest, de kan vara trista och tråkiga (Kärlekens fyra årstider) eller alldeles, alldeles underbara (Underkastelse) och allt möjligt däremellan.

Först tyckte jag att det var dumt att den svenska tiln inte riktigt stämde med den franska, men efter att ha läst boken så är den faktiskt bra, kanske till och med bättre. Och jag kan inte översätta från franska, men eftersom jag kan översätta så fick jag repeterat hur viktigt det är att verkligen förstå ett språk och ett land för att kunna översätta. Realia is your friend, not Google.

*Senast var det nog en annan av BBC:s bokklubbsböcker En sång för Issy Bradley och det var också en bra bokklubbsbok, men inget jag skulle läsa självmant. Och, ja, det faktum att protagonisten sjunger samma engelska nursery rhyme för sin unge som jag sjöng för mina bebisar när de låg i magen hjälpte förmodligen inte.

Bättre sent än aldrig?

Bokmässan 2016! Jag var där, gick på fantastiskt bra seminarier och hängde med bokbloggare i Kulturkollos bokbloggarrum. Vid ett tillfälle pratade jag och Bibliotekskatten om att blogga från bokmässa, hon direktbloggade för att om man väntar riskerar man att det aldrig blir något inlägg alls eller att det kommer upp jättesent. Och hon hade ju helt rätt. I år ska jag blogga direkt, men innan dess tänkte jag ändå skriva ner nån slags sammanfattning av bokmässan 2016. Som vanligt* åkte jag ner dagen innan den öppnade för att i lugn och ro gå dit på förmiddagen. Samtalen i Rum för översättning var schemalagda före klockan 13 varje dag, då tog Rum för poesi över, och jag ville inte missa något. Det är för få översättningssamtal på bokmässan som det är (och för många eftersom flera skedde samtidigt, så att jag ändå missade dem).

 Jag hängde i det här rummet med underbara Kulturkollo och alla andra trevliga som hängde hos Kulturkollo.

Jag läste Kongens fald bredvid en stjärnflocka.

 Jag lyssnade på ett fantastiskt samtal om att översätta Shakespeare och blev väldigt förtjust i Karin Monié (och den hegelianska estetiken).


 Jag upptäckte att Göteborg är rätt vackert på sina ställen.






Jag var på seminarier och samtal om översättning och yttrandefrihet, översättningskritik och möten mellan författare och översättare.



Jag köpte finlandssvenska böcker och hängde minst lika mycket i båset Arena Finland som i Rum för poesi och översättning. Hos Arena Finland lyssnade jag på Maria Turtschaninoff och Ebba Witt-Brattström och Janina Orlov och Mari Koli.

 Jag fick böcker signerade av Jonathan Stroud till barnen (böcker som jag sedan sträckläste) och böcker signerade av Maria Turtschaninoff till mig själv. Och så hittade jag den fint tecknade dystopin Sockerärter av Tinet Elmgren.

Jag lyssnade på ett samtal om att skriva mellan genrer, om att skriva för både vuxna och barn, mellan Jonathan Stroud och Maria Turtschaninoff, utomordentligt modererat av Helena Dahlgren**.



På torsdagskvällen minglade jag med boblmaf (Novellix bjöd på kaffekask vilket kändes lite nygammalt), Sekwa hade godast vin, på fredagskvällen åt jag en mycket trevlig middag med ett gäng boblmaf:are. På lördagen bestämde jag mig för att jag hade lyssnat, pratat och minglat klart och bokade om min biljett och drog hem. På perrongen satt Glenn Hysén och jag föreställer mig hur han sitter där och säger hejdå till alla som lämnar Göteborg. Det var ett trevligt avsked. (Fast han skulle tydligen till Stockholm han också).

Årets tema på bokmässan är Finland och bildning och jag tror att det blir en mycket intressant bokmässa för mig, som gillar både Finland (KOMMER KJELL WESTÖ, ELLER???) och bildning. I år hoppas jag att bokmässeappteknikerna fixar appen så att schemat en gör ligger kvar.

Bonus: Helena Dahlgrens Orkidépojken kommer att ha kommit ut och är förhoppningsvis diskussionsbok på flera seminarier.

Böcker är bäst.


* Detta var alltså andra året jag besökte bokmässan.
** Ja, vi kanske känner varandra, men jag har varit på flera så otroligt dåligt modererade samtal och det är en fröjd när det funkar. Så: Helena Dahlgren, min kompis, är en utmärkt samtalsledare och moderator.