Kärlekens fyra årstider

Jag har inte försökt läsa skönlitteratur på franska sedan jag jobbade på Celsiusbokhandeln i Uppsala och läste igenom Le Petit Prince en lugn dag, bara för att kolla att jag kunde och det kunde jag, men så är det ju en barnbok också. När sedan Breakfast Book Club valde Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider, eller, Les quatre saisons de l'été, som sin nästa bokklubbsbok så tänkte jag som busschauffören, va fan, och köpte den på franska (och lånade den på svenska, jag skulle kunna skriva om min kärlek till e-böcker, biblioteket och förlagen som så snabbt ger ut sina böcker som e-bok med möjlighet att låna, varje dag. Stadsbiblioteket! Sekwa! Natur & kultur!)
Sedan läste jag tio sidor på svenska, en sida på franska, samma sida på svenska och trots att jag grovt missuppfattade en viktig händelsekedja (alltså det kan bero på franskan, men förmodligen beror det mest på att jag söker konspirationer och inte litar på enkla lösningar, för att det måste ligga något annat bakom (deckarläsarsyndrom?) eller att händelsen helt enkelt var jävligt luddigt beskriven. Och dessutom antyds saker? Antydningar funkar inte för mig, jag är för emotionellt hämmad.

Hursomhelst, det var väl inte den sämsta boken jag har läst, men långt ifrån den bästa. Återigen* upplever jag att författaren vill framkalla vissa, gärna sentimentala, känslor hos mig. Tvångssentimentalitet är verkligen inte min grej. Jag vet att andra gillar det och jag hade inga problem med det när jag var yngre, jag grät såklart floder till bl.a. Little Women, men numera så är jag inte intresserad av att läsa den typen av litteratur. Utom kanske till bokklubbar, för det ger många diskussionsingångar och många intressanta samtal. Bland annat diskuterade vi vad en "fransk" roman egentligen är, eftersom många deltagare tyckte att boken var typiskt fransk. Jag känner att jag har läst för lite fransk litteratur för att kunna svara på det, om det ens är möjligt. I höstas läste jag Michel Houllebecqs Underkastelse och direkt efter Delacourt läste jag Delphine de Vignans Baserad på en sann historia (e-bok! bibliotek! Sekwa!) och jag tycker inte att de här tre böckerna, skrivna av tre franska författare egentligen har något gemensamt, som kan sägas vara särskilt franskt. De är väl som böcker är mest, de kan vara trista och tråkiga (Kärlekens fyra årstider) eller alldeles, alldeles underbara (Underkastelse) och allt möjligt däremellan.

Först tyckte jag att det var dumt att den svenska tiln inte riktigt stämde med den franska, men efter att ha läst boken så är den faktiskt bra, kanske till och med bättre. Och jag kan inte översätta från franska, men eftersom jag kan översätta så fick jag repeterat hur viktigt det är att verkligen förstå ett språk och ett land för att kunna översätta. Realia is your friend, not Google.

*Senast var det nog en annan av BBC:s bokklubbsböcker En sång för Issy Bradley och det var också en bra bokklubbsbok, men inget jag skulle läsa självmant. Och, ja, det faktum att protagonisten sjunger samma engelska nursery rhyme för sin unge som jag sjöng för mina bebisar när de låg i magen hjälpte förmodligen inte.