Vi faller av Anna Platt

OBS! Allra längst ner i inlägget har jag med ett citat, som spoilar en liten, obetydlig del av handlingen, men dock.

Idag var jag på BBC:s bokfrukost på bokförlaget Forum för att diskutera Anna Platts debutroman Vi faller. Det är en ganska lättläst bok, väldigt rolig, men också väldigt tung. Jag gillade för en gångs skull upplägget med olika berättare som hade mer eller mindre anknytning till varandra, rent fysiskt, men framförallt i sitt mående. Man kan må dåligt på många olika sätt och av många olika orsaker och hantera det på lika många olika sätt, vilket illustreras fint och lyhört i den här boken. För min del fördjupades läsningen ytterligare av att miljön var så otroligt välbekant för mig, med platser som fiket på Gyllen (precis utanför träffade jag mormors gamla särbo Sven för sista gången, något år efter att mormor hade dött), Johannelund (där jag bodde i Henriks lägenhet när jag pluggade engelska våren -92, när delar av romanen utspelar sig), Ramshäll (där mina svärföräldrar bor idag), Skänninge marken, utflykter till Vadstena m.m, m.m. Till och med Videocaféet, men jag var för ocool och utsocknes för att nånsin gå dit, fast vi pratade om det i Motala, det gjorde vi. I kombination med Kulturkollos Minns ditt 90-tal-utmaning så har de senaste veckorna varit en rätt lång Östergötland-tripp för mig.
Men jag tror att man kan läsa Vi faller med behållning, utan att ha vuxit upp i Östergötland. Personporträtten är omsorgsfullt och ömsint tecknade och precis som Ann-Sofie (BBC) vill jag gärna läsa mer. Kanske inte om personerna i just den här boken tänker jag nu, de kan få stanna där de är, men jag vill gärna läsa mer av Anna Platt. Det var fint att få träffa författaren och få höra lite mer om bakgrunden till huvudpersonerna och tankarna bakom skrivandet. Jag vill inte säga så mycket, för jag vill inte spoila, men jag uppskattade verkligen att lyssna på Anna, inte minst för att få ett väldigt fint svar på en sak som jag under läsningen tyckte var oklar, men som blev så himla självklar och knöt ihop hela berättelsen (det gällde alltså min fundering om svarta lådan där på slutet, det kommer jag ju aldrig minnas utan en ledtråd). Så, läs boken och lyssna på Anna om ni får möjlighet!

Vi faller går tyvärr inte att låna i e-boksformat, i alla fall inte på Stockholms stadsbibliotek, men den gick alldeles utmärkt att köpa som e-bok och läsa på platta, vilket jag gjorde. Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt en fysisk bok och fått den signerad, men det är lätt att vara efterklok.

Nu följer ett kort citat som är en liten spoiler


"Vi ska åka till Tåkern. Alla på boendet är mycket uppspelta. De flesta är uppspelta för att de är så arga. De vill hellre åka till Vadstena igen. Men jag känner mig rusig av förväntan."

Jag skrattar varje gång jag läser de här meningarna. Jag kan se de här gamla människorna, upplivade av ilska, och Elis och hans glädje, så tydligt framför mig. Det är så sorgligt (att vara så utlämnad och aldrig få bestämma något) och roligt samtidigt. Och själv blir jag ju också uppspelt av glädje för att Elis lyckas få igenom denna resa som han kämpat för (och att Elis hette min farfars bror och jag kan tydligt se honom framför mig, lång gänglig, med en massa vitt hår).

Mitt 90-tal

Kulturkollos tema den här veckan är 90-talet och utmaningen lyder Minns ditt 90-tal!
Jag vet knappt om jag vill minnas mitt 90-tal, åtminstone inte den första halvan, men jag har verkligen gillat att läsa alla andras minnen och börjar såklart minnas vare sig jag vill eller inte. Jag tog studenten i juni 1990 och fick min MA i översättning i oktober 1999 och däremellan hände det såklart en hel massa saker.
1991 pluggade jag engelska på Linköpings universitet
1992 åkte jag till London och jobbade som au pair och pluggade engelska
1993 flyttade jag till Uppsala för att plugga ryska
1994 pluggade jag mer ryska i Uppsala
1995 pluggade jag engelska
1996 pluggade jag öststatskunskap
1997 pluggade jag mer engelska
1998 flyttade jag till Guildford och pluggade översättning
1999 skrev jag MA-uppsats i översättning och pluggade lingvistik

I övrigt bestod 1990-1995 av några enormt olyckliga, hemskt ångestframkallande förhållanden, någon slags frigörelse från allt som hade med uppväxten att göra och så dog en av de viktigaste personerna från min barndom. Å andra sidan hade jag några av mina bästa läsupplevelser - Donna Tartts The Secret History i London 1992 och de första 4-5 böckerna i Robert Jordans Wheel of Time-serie våren 1994.
1995 träffade jag min blivande man och den här andra delen av 90-talet, med nationsliv, studier och Johan var klart mycket roligare. Jag läste väldigt mycket Terry Pratchett, särskilt under perioden jag bodde i Guildford. Jag läste också väldigt många deckare, jag minns att jag köpte allt av Patricia Cornwall i LundeQ:s nya lokaler i Forumgallerian (detta var alltså innan jag började jobba på Celsiusbokhandeln, då köpte jag såklart alla mina böcker där).

Många har skrivit om musik och MTV, men det hör faktiskt mer mitt 80-tal till. Jag lyssnade på CD eller kassettband; jag hoppas att jag fortfarande har kvar min första rumskompis Saras kassett med Billy Bragg på ena sidan och Del Amitri på den andra, men jag kan ha lyssnat sönder det. Jag lyssnade även på Kristin Hersh, Heather Nova, Eddi Reader, Fairground Attraction, The Smiths, Morrissey, Deacon Blue, Nick Drake, Suede, Vivaldi, Puccini, Telemann (jag var besatt av Telemanns Sonatas), Massive Attack, R.E.M., Tori Amos, Tjajkovskij, The Sundays, The Cranberries, Wendy James, Joan Osborne, Kirsty MacColl, Martin L. Gore, Commando och Lars Winnerbäck. Samma som nu alltså.

Nej, 90-talet är faktiskt inte ett årtionde jag minns med någon större glädje. Många minnen är förknippade med människor som jag inte längre har kontakt med, för att de är döda eller för att jag eller dom har valt att inte ha kontakt av olika anledningar. Säkert bra anledningar, men det betyder ju inte att saknaden känns lättare, när man minns tillbaka. Jag har såklart en massa fina minnen med människor som jag fortfarande umgås med och jag när en odödlig kärlek till Uppsala och vill inte ens tänka på hur mycket jag saknar delar av mitt liv där. Det var ett väldigt viktigt årtionde för mig, jag lärde mig allt jag kan.

                                                 

1996 i Simrishamn, innan jag började använda solglasögon.

Bästautmaningen - ödsliga hus

Lyran vill veta vilken som är den bästa boken man har läst som utspelar sig i ett ödsligt hus. Nu har jag inte riktigt tid att sitta och tänka igenom vilka ödehusböcker jag har läst (fast jag skulle gärna vilja) utan tänkte helt enkelt bara ta den senaste jag läste som också råkar vara riktigt, riktigt bra! Jonathan Strouds Lockwood-serie handlar ju om spöken och en del spöken har ibland oturen att fastna i hus som sedan överges, som gärna ligger en bit bort från ära och räddning, som till exempel i The Creeping Shadow, del 4 i Lockwood-serien. jag tänker inte skriva så mycket mer för att inte spoila, det är bäst att läsa de här böckerna utan någon annan vetskap än att skräckinslagen är välskrivna och riktigt obehagliga. Så obehagliga att man hoppar ner i sängen från en meter ifrån*, utifall att, efter avslutad läsning, och att man gärna inte läser dem ensam hemma.

*Detta är en knep jag har använt mig av sedan jag i sjuårsåldern såg en film med en vacker kvinna, en vacker friare, en flygande häst, en blå ros och en ond trollkarl och den onde trollkarlen, som hette typ Jaffa, av någon anledning flyttade in under min säng.