Idag släpps Helena Dahlgrens första roman
Orkidépojken. Det är en roman om ensamhet, inte bara ungdomars, som boken marknadsförs mot (den passar givetvis ALLA* åldrar), utan allas ensamhet, barn, ungdomar och vuxna. Låter det mörkt? Det är mörkt, men där finns också kärlek, vänskap, och hopp om livet ändå. Jag menar allt är ju drama i perioder av ens liv och Hanna och Zebs liv är ett konstant pågående lågenergidrama där två missförstådda (ev. självupplevt) tonåringar som bara vill bort, håller på att bli vuxna och allt detta innan det riktiga dramat drar igång, så att säga. Jag gillar hur vi växlar mellan Hannas berättelse, dagboken och blogginläggen. Första gången jag hörde talas om
Orkidépojken trodde jag att det skulle bli en roman skriven i blogginlägg, men jag fattade fel, bloggen är ett sätt att berätta en del av storyn och jag gillar verkligen att det känns som ett helt naturligt inslag: att de läser en blogg, är helt uppslukade av en blogg och att den är en del av intrigen
och en del av romanen (och om 25 år kanske bloggar är helt utdött som fenomen, vilket också är intressant för dateringen av romanen). Jag som bloggare känner mig väldigt nära Orkidépojken i en slags längtan att nå ut, men inte för mycket. Jag vet att jag har läsare, men jag skriver i första hand för mig själv och kan tänka bort er. Han vet att han har läsare, men är trygg bakom att ingen vet vem han är och var han finns och han är säker bakom skärmen. Jag hoppas att bloggar kommer att finnas kvar, men det vore samtidigt intressant om de försvann så att böcker som
Orkidépojken blir tidsdokument, som inte bara kan bestämmas utifrån musikreferenserna (vilket ändå inte funkar eftersom Hanna och Zeb lyssnar på
Being Boring som släpptes 21 år innan
Orkidépojken utspelas :P). Det finns många referenser att hänga upp sig på och känna igen sig i, det spelar ingen roll om man tar alla (som någon på Twitter(?) oroade sig för att inte göra), för det finns en helhet i romanen som inte är beroende av detaljerna. Vi följer tre olika berättelser, som slingrar sig i varandra, alla hade kunnat bli en egen bok, men så här ser ju livet ut, "no man is an island", även om
Orkidépojken kanske tror det. Obs att jag älskar popreferenserna och musik- och litteraturcitaten, men de är ett stilgrepp, de är inte hela romanen.
*ej små barn