Det kan ju tyckas som att jag stalkade Kjell Westö på bokmässan eftersom jag var på hela fyra av hans framträdanden. Nu är det ju så att även om jag tycker att hans böcker är enormt bra, så är det också väldigt intressant att höra honom berätta om sitt författande. Jag hade inte själv förstått hur otroligt intressant det kan vara att höra en författare berätta om sitt skrivande förrän jag var på mitt första författarsamtal på Internationell författarscen på Kulturhuset och hörde Nicole Krauss berätta om sitt skrivande och blev helt knockad (kanske är det av beundran inför att folk överhuvudtaget kan skapa hela meningar i tal). Och det är just skrivandet, inte den aktuella romanen oftast, som är intressant. Att höra Westö berätta om protagonisterna i Den svavelgula himlen blev lite same-same efter ett tag, inte minst för att när boken väl släppts och filtrerats genom min hjärna så är det ju bara delvis författarens protagonister längre, de är också mina. Och då är det mer intressant att höra vad som ligger bakom tycker jag. Westö som geografisk realist (frågan om Helsingfors dyker upp igen och igen), som dels verkar grunda sig ett genuint intresse för Helsingforsiana, men också ett behov av faktiska platser att hänga upp berättelsen på (han kommer inte att skriva fantasy nån gång snart, om vi säger). En strävan efter att berätta om livets stora temata* - lojalitet, död, hat, kärlek och vänskap.
Äktheten i protagonisterna beror inte som man kan/vill tro på att det handlar om Westö själv utan att han, med eget ord "suggererar" sig in i karaktären. Och jag tror att hans förmåga att få läsaren att göra samma sak är vad som gör läsningen av hans romaner till så stora läsupplevelser. Man vill stanna i hans värld, för att man faktiskt känner sig hemma. Och utöver en underbar läsupplevelse får man också en välbehövlig ( i alla fall i mitt fall) historielektion. Och det är en historia så intressant att jag letar upp annan litteratur på samma tema för att få veta mer och för att inte glömma, men mer om det i ett senare inlägg (Kjell var nämligen inte den enda personen från Finland som jag stalkade ...).
Mina topp 3 Westöböcker (jag har inte läst alla)
Gå inte ensam ut i natten
Där vi en gång gått
Den svavelgula himlen
*Kjell använde faktiskt ordet temata, vilket gav mig en slags upprättelse och honom min eviga tacksamhet och kärlek. Folk har trott att jag har hittat på det här ordet när jag har använt det.
Bildbevis
Kjell och Yukiko Duke - Tolk för ett land och ett folk
Kjell och Kerstin Wixe - Episk Helsingforsskildring om kärlek och vänskap
Kjell och Kerstin Wixe - Livet - en klassfråga?
Kjell och Elisabeth Åsbrink - Yttrandefrihet i praktiken
Det är stora rubriker och det fanns nog inte alltid tid att gå på djupet, men jag tyckte att det än blev fyra hyfsat olika och bra samtal.
