Flickan i den rosa skogen

Helena Dahlgren har skrivit en fin, liten bok för Nypon förlag som ger ut lättlästa böcker. Nu är den ju allt annat än just lättläst eftersom ämnet, självmord/en förälder som tar livet av sig, är så otroligt tungt. Ibland försöker jag undvika att läsa om ämnen som jag vet kommer att väcka upp känslor som ligger och slumrar, men januari är den månad när Pym dog och jag tänker på det, om inte dagligen, så ofta. Därför tyckte jag att jag lika gärna kunde läsa den här nu. Den liknar inte alls någon av mina erfarenheter och det gjorde att det blev lite lättare att hålla distansen (alltså, det går såklart inte att låta bli att gråta, men det beror mest på att jag verkligen känner för Ella). Det är en väldigt kärleksfull och ärlig historia, med både vackra och fula tankar, ibland inte ens tankar, utan saker som sägs rakt ut, såsom det faktiskt är i verkligheten. Hur kan någon välja att lämna på det här sättet? Hur väl man än förstår sjukdomen och att det faktiskt inte alltid är ett val, så dyker ju den här frågan upp hela tiden och jag tycker Helena hanterar det på ett så bra sätt, i sorgen säger man ibland saker som inte är snälla och det är okej.

Poesin Ella läser, Sylvia Plath, Emily Dickinson och Edith Södergran, är en underbart fin ram kring berättelsen. Ända sen jag hörde titeln första gången har jag velat läsa boken och jag blev inte besviken. Smärtan och hoppet illustreras perfekt av de här två dikterna av Emily Dickinson:

PAIN has an element of blank;                          

It cannot recollect                     

When it began, or if there were                       

A day when it was not.

Frequently the woods are pink —

Frequently the woods are pink —
Frequently are brown.
Frequently the hills undress
Behind my native town.
Oft a head is crested
I was wont to see —
And as oft a cranny
Where it used to be —
And the Earth — they tell me —
On its Axis turned!
Wonderful Rotation!
By but twelve performed!