måndag, april 15, 2019


I januari 2018 var jag i Paris för första gången sedan 1989. Det var mitt andra besök och inte heller den här gången orkade jag stå i kö för att gå in i Notre-Dame. Men ingen gång så gjorde det särskilt mycket eftersom få byggnader är lika vackra att se på från utsidan. Byggnadskonsten är helt makalös. Det är otroligt sorgligt att se den brinna upp nu. Jag hoppas innerligt att de klarar av att stoppa elden.

"Great edifices, like great mountains, are the work of centuries. Art often undergoes a transformation while they are pending, pendent opera interrupta; they proceed quietly in accordance with the transformed art. The new art takes the monument where it finds it, incrusts itself there, assimilates it to itself, develops it according to its fancy, and finishes it if it can. The thing is accomplished without trouble, without effort, without reaction,— following a natural and tranquil law. It is a graft which shoots up, a sap which circulates, a vegetation which starts forth anew. Certainly there is matter here for many large volumes, and often the universal history of humanity in the successive engrafting of many arts at many levels, upon the same monument. The man, the artist, the individual, is effaced in these great masses, which lack the name of their author; human intelligence is there summed up and totalized. Time is the architect, the nation is the builder." Victor Hugo