Augustihatet

och augustiälsket. Augusti är min sämsta och bästa månad.

Barnen börjar skolan och Johan börjar jobba och Gimlan börjar dagis några dagar i veckan. Jag behöver inte längre fixa mat åt alla hela tiden (även om vi har en väldigt strikt 50/50-uppdelning) och inte heller svara på tusen frågor eller lyssna på tusen berättelser. Det är tyst och lugnt och jag kan pyssla med mina egna grejer, jobb och administration och jobb- och nöjesläsning. Jag är ingen naturligt omhändertagande person, jag gillar att baka och laga mat, så det är väl OK, men allt annat som har att göra med att organisera och planera andra människors liv är så otroligt tråkigt och tärande. Jag har såklart självmant tagit på mig roddandet av två NPF-individers vardag och självklart kommer de att klara sig alldeles utmärkt själva en dag och självklart skulle de förmodligen inte behöva hälften så mycket inblandning från min sida, men jag vet alltför väl vad som händer när jag tappar bollen, så jag detaljstyr en del. Och det är såklart jobbigt, men lägg sen till augustiväder på det och jag blir konstant irriterad, stressad och förbannad eftersom jag svettas så fort jag rör mig. Jag hatar att vara varm. Att vara varm och försöka hjälpa folk som inte vill bli hjälpta. När jag bara vill läsa och vara i fred och njuta av höstterminens början (jag ska också plugga), med läsplanering, anteckningsblockinköp, bokmässeplanering. Mm, härlig rant, men jag är så jävla ohärlig i augusti. Kan det bli kallt nån gång?