Jag måste erkänna att jag inte har läst alla böcker/sett alla filmer i bilden ovan. Brazil, Logan's Run och Soylent Green har gått mig förbi.
Han kedjerökte och dog när han var 93.
Jag sträckläste Hiromi Kawakamis Senseis portfölj (Tranan) i två sittningar. På baksidestexten står det att det är en stillsam berättelse och det är det. Det händer inte så mycket. Tsukiko och Sensei dricker sake, pratar och äter. Ibland umgås de utanför restaurangerna de träffas på, lite mer än vardag, en svamputflykt (eller svampjakt som det heter i boken) och en hanamipicknick, fast det är inge särskilt viktigt som händer där heller. Men jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det är (tror jag) lockelsen med vardagen. Fast en japansk vardag inte ser ut som en svensk, så blir ändå vardagskänslan min upplevelse. Vid ett besök hos Sensei sitter dom i ett åtta tatamimattor stort rum (8 m², 10 m² - jag har ingen aning) och "endast en regnlucka var öppen, men det gick att se trädgrenar som röde sig därute". Vad är ens en regnlucka?, vill jag veta, men googlar inte utan läser vidare för fler detaljer om en vardag som inte ser ut som min. Längtan efter vardagen i en pandemi där alla dagar ser likadana ut, fast på ett helt annat sätt än innan. Och längtan efter icke-vardag, som mitt besök i Japan veckorna innan pandemin slog till.
427 dagar i nån slags karantän. Ett fem veckor kort sommaravbrott, med karantän, i Skåne. Vi har jobbat hemifrån, pluggat hemifrån och handlat på nätet hemifrån. Kortare utflykter till psykologer, hundöverlämning och promenader med syster.
Fredagsdrink på zoom med J:s föräldrar nästan varenda vecka. Bokklubb på zoom någon gång i månaden och illkorta besök i mina föräldrars trädgård. En utomhusvandring med ÖG Girls (ett slags tjejband från 90-talet) i september.
En flytt för snart 20-åringen som tröttnade på zoomföreläsningar i pojkrummet och bytte till zoomföreläsningar på studentrummet i universitetsstaden Örebro, i april 2021.
Ett antal skickade brev, små presenter och vykort i ett försök att hålla nåns lags kontakt. Whatsappchattar, instagraminlägg och sms med vänner och släktingar.
Ett litet studentutspring, i smyg, i en park. En studentfest i trädgården med ett fåtal gäster, några på zoom och utfyllnadsgäster i form av Edvins kompisar, som mer än gärna hjälpte till att äta upp alla tårtor.
En 50-årsfest i sommartid med mycket utomhus.
Ett eget 50-årsfirande med smörgåstårta och en gäst, utöver familjen, i köket.
En ensam hotellhelg på Rival med chips och läsning och The Blacklist för att fly från verkligheten.
Varje fredag frunkraid med guilden och en hel del vitt vin och potatischips. Nu när det är vår, mest rosévin.
Så jävla mycket hämtmat. Sushi, indiskt och pizza. Varje vecka.
Ett gemensamt Yasuragi-besök, helt isolerade så när som på personen som kom med vår mat.
Fyra restaurangbesök, att vi ens gjorde det, men ett var i maj -20, ett annat mitt i sommaren på Österlen, ett tredje i september och ett fjärde också vår eller sommar, alla enligt restriktioner, men ändå genomförda med ett visst obehag.
Bara två covid-tester som båda var negativa. Två tillfällen med en helt isolerad 17-åring pga smitta i vängruppen, dock utan vidare spridning. De har varit så imponerande försiktiga och duktiga. Här har vi vår svaga punkt, vårt största brott mot restriktionerna: 17-åringen har inte ålagts umgängesförbud. Med undervisning i skola 1 dag/vecka de senaste två terminerna och med en begränsning av gruppen de får umgås i inomhus, i alla fall höst/vinter/vår, så har han ändå haft en slags vardag och ett sammanhang utanför vår instängda tillvaro.
På tisdag, 18 maj, får J sitt första vaccin och på fredag, 21 maj, får jag mitt. Vi försökte boka samtidigt, men Alltid Öppet-appen samarbetade inte med mig, så när jag lyckades ta mig igenom alla steg, ca en timme efter J, fanns den första lediga tiden tre dagar senare. I Kista. För vaccinationscentralen i Älvsjö stängde 25 april, lagom till att fas 4 drog igång.
Mycket chips. Rätt mycket läsning. Rätt mycket The Blacklist.
Det är vad det är. Vi är friska (fast jag har ont i handen och kan inte yoga, för jag ramlade i stentrappan i källaren när jag bar för otymplig tvätt i höstas och ville inte söka läkare förrän nu, jag ska gå 9 juni). Vi har jobb. Vi har rätt kul emellanåt. Vi kanske kan ha en gäst eller två i Skåne i sommar, tack vare vaccinet och att vi inrett ett gästrum i källaren.
Det här är bara en slags snabbdokumentation av mitt faktiska liv under pandemin. Den priviligierades pandemitillvaro, en lyxig pandemitillvaro, men det är inte nödvändigtvis alltid lätt. Inte ens jag är gjord för att aldrig träffa andra människor tydligen.
Jag är alltså inte omedveten om hur det ser ut i resten av världen med skenande smitta i Indien, fasansfulla människorättsbrott och krigshandlingar i Palestina/Israel, att brott är den viktigaste valfrågan i Sverige (och då alltså inte den vidriga korruption som sker med i friskolehandeln och Region Stockholm, utan låtsasbrott pga invandring) och inte klimatet eller hur skolan bör förstatligas å det snaraste), mäns våld mot alla, men framförallt kvinnor, fysiskt och psykiskt, som aldrig tar slut. Häromveckan hjälpte jag också Edvin att plugga in ett historieprojekt om Afrika och har sedan suttit och plöjt Youtube-filmer om Europas kolonialisering av resten av världen och det är bara vidrigt och fortgående och effekterna kommer aldrig att försvinna (se Palestina/Israel). (Här finner jag viss tröst i alla ungdomar jag känner som är medvetna, smarta och vill lära sig mer om allt och aldrig blundar.)
Nästa vecka blir det kanske boktips.
