Det här är min gammelmorfar Olof Einar Jarl (1899-1992) och random hund som besökte dem som bodde på det hem för dementa som han bodde på. Tidigare bodde han och min gammelmormor i en etta på åttonde våningen i gamla stan (litet g här, för det var INTE Gamla stan i Stockholm). Einar sov i en säng i rummet och mormor Sigrid sov i en kökssoffa i köket. Ett av de första tecknen på att Einar blivit dement var att han trodde att grannarna kom in på nätterna och repade diskbänken. Kort därefter fick han flytta till BS i Vadstena, där vi hälsade på honom väldigt ofta. När han flyttade till det här trevligare huset (ett projekt för dementa som startades av en väldigt duktig geriatriker, som sen skrev en bok om patienterna och behandlingen), som låg i Hyddmarken, var jag så gammal att jag inte längre följde med och hälsade på. Från huset i Hyddmarken rymde Einar ofta. I Einars huvud var han ca 17 år och bodde i Skedet, och när han rymde tog han bussen dit. Busschaufförerna visste att han hade rymt och angav honom varje gång. Han hade ingen aning om vilka vi var, men han mindes mormor, eller trodde att hon var hans syster, så han fick länge komma med på jular och fikor (här tänker jag att de begränsade utflykterna eftersom min släkt sågs var och varannan dag). Då satt han och drack kaffe och klagade på att han aldrig fick påtår.
Han kedjerökte och dog när han var 93.
